Som avslutning på en rätt tråkflippad helg vill jag bidra med följande klipp: en av världens bästa låtar, definitivt en av dom tio man sparar på den öde ön, sjungen med all den känsla för det oundvikliga som den förtjänar. Vilket band. Vilken tid. Vilken hoo-haa.

Det var när långt hår räknades, det.