Vilket liv. Vilken meritlista: ‘On the Waterfront’, ‘The Disenchanted’, ‘The Harder They Come’, och den som trots allt är min favorit, ‘What Makes Sammy Run?’ (1941) – eller “The Great Gatsby for Brooklyn Jews” som nån kallade den… Den har en av de absolut bästa (och allra amerikanskaste) öppningsscenerna som finns. Vilket repliksmide.

The first time I saw him he couldn’t have been more than sixteen years old, a little ferret of a kid, sharp and quick. Sammy Glick. Used to run copy for me. Always ran. Always looked thirsty.

“Good morning, Mr. Manheim,” he said to me the first time we met, “I’m the new office boy, but I ain’t going to be an office boy long.”

“Don’t say ain’t,” I said, “or you’ll be an office boy forever.”

“Thanks, Mr. Manheim,” he said, “that’s why I took this job, so I can be around writers and learn all about grammar and how to act right.”

Nine times out of ten I wouldn’t have even looked up, but there was something about the kid’s voice that got me. It must have been charged with a couple thousand volts.

“So you’re a pretty smart little feller,” I said.

“Oh, I keep my ears and eyes open,” he said.

“You don’t do a bad job with your mouth either,” I said.

“I wondered if newspapermen always wisecrack the way they do in the movies,” he said.

“Get the hell out of here,” I answered.

He raced out, too quickly, a little ferret. Smart kid, I thought. Smart little kid. He made me uneasy.

Nu har jag gått ut AB-kulturens feministiska sommarskola, och det var väldigt lärorikt. Den påminner mig om en av Pressyltas allra första tävlingar (som vanns av Håkan, vill jag minnas). Den gick ut på att leverera det bästa svaret på följande fråga: “Om en man säger något i ett rum där det inte finns några kvinnor, har han då ändå fel?” Svaret måste naturligtvis bli “ja”, men sommarskolan har nu lärt mig att det inte är vilket “ja” som helst. Det är ett “ja” som var “ja” långt innan frågan ens ställdes. Att frågan överhuvudtaget ställdes bekräftar och repeterar bara svarets medfödda (innate) “ja”-het. Fascinerande. Bara nåt sånt som “pussytiva affirmationer” i överkursen (Lektion 10). Det här köper jag, på stubinen.

Alvar Alsterdal sitter fortfarande kvar och pratar förnuft i mitt bakhuvud. Det beror framför allt på att Thomas Nydahl var vänlig nog att låta mig läsa hans brevväxling med Alvar, som nu föreligger i korrektur och som något förlag med bildningsaspirationer omedelbart borde snappa upp.

En viss melankoli måste förstås vila över sådana återbesök i det förgångna, kanske ännu mer så när det förgångna inte är sådär förfärligt avlägset. Jämfört med andra förgångenheter, alltså. Reformationen, till exempel. Eller första världskriget. (RIP Harry Patch, för övrigt, en hädanfärd som Alvar definitivt skulle kommenterat).

Nå, jag nämnde i en kommentar att vännen Cy Fox läste en dikt av Ezra Pound under minneshögtiden vi höll för Alvar, i “journalistkyrkan” St Bride’s på Fleet Street. Dikten hämtade jag ur “Cathay” (1915), en tolkning baserad på Rihaku som heter “Taking Leave of a Friend”. Den är rätt fin.

TAKING LEAVE OF A FRIEND

Blue mountains to the north of the walls,
White river winding about them;
Here we must make separation
And go out through a thousand miles of dead grass.

Mind like a floating white cloud,
Sunset like the parting of old acquaintances
Who bow over their clasped hands at a distance.
Our horses neigh to each other
      as we are departing.

Thomas Nydahl fick mig att börja fundera på Alvar Alsterdal igen (se kommentarerna till föregående post). Jag nämnde då en artikel i Moderna Tider (januari 1992) som jag skrev i rent saneringssyfte, eftersom Alvar efter sin död blivit anklagad för ett slags censuringrepp mot en (usel) bok om Palmemordet. Jag har nu scannat texten och den ligger som pdf-fil här.

På den sidan får man sig för övrigt också till livs ett pastarecept av Anders Ehnmark. Det var lite grand en trend på den tiden att författare skulle skriva matkrönikor i kulturtidningar. Pionjären (tror jag) var Gunder Andersson, när han som redaktör för Författarförlagets tidskrift Tidskrift fick Erik Beckman att skriva en ganska lång serie med falukorvsrecept i varje nummer. Lysande texter, underbara recept. Och jag har förgäves letat efter dem alltsedan dess. Om nån av er vet var man kan komma över kopior, så meddela mig omedelbums. Thank you.

Jag är hemskt, hemskt glad att jag inte är med i figurationsdebatten. Ja, jag är så glad att jag inte ens bryr mig om att länka till den, utan bara kastar träskorna i brasan och anträder en sval mazurka ute i trägår’n, grannar till varnagel.

Och det här kanske ni inte visste, men varför tror ni arbetarrrörelsen så kraftfullt drev just semesterfrågan under kampåren? Jo, så att arbetarklassen skulle slippa vara med om sommarens kulturdebatter. Och det var som bekant en av de mest lyckade av reformsocialismens strategiska målsättningar.