Nu har jag gått ut AB-kulturens feministiska sommarskola, och det var väldigt lärorikt. Den påminner mig om en av Pressyltas allra första tävlingar (som vanns av Håkan, vill jag minnas). Den gick ut på att leverera det bästa svaret på följande fråga: “Om en man säger något i ett rum där det inte finns några kvinnor, har han då ändå fel?” Svaret måste naturligtvis bli “ja”, men sommarskolan har nu lärt mig att det inte är vilket “ja” som helst. Det är ett “ja” som var “ja” långt innan frågan ens ställdes. Att frågan överhuvudtaget ställdes bekräftar och repeterar bara svarets medfödda (innate) “ja”-het. Fascinerande. Bara nåt sånt som “pussytiva affirmationer” i överkursen (Lektion 10). Det här köper jag, på stubinen.