I Olof Lagerkrantz Strindbergsbiografi (som jag just nu premiärläser…) nämner han som i förbigående att det den 23 april 1889 hölls studentskrivning i Sverige. Ett av ämnena var, “Den slöja som för människan täcker det tillkommande är vävd av barmhärtighetens hand”.
Detta är alltså precis vid industrialismens genombrott. Man undrar ju lite grand vad ett motsvarande ämne skulle fått för titel idag.
Jag behövde fräscha upp mina kunskaper om Ted Kennedy och Chappaquiddick, och Wikipedia visade sig ett utmärkt ställe att börja på. En av de första sakerna man slås av är alla de nittonhundratalslitterära övertonerna: det här är ett av den amerikanska verklighetens mer lyckade försök att bräda Theodore Dreiser. Och om det låter lite väl cyniskt så kan jag med all rätt skylla på sällskapet. Så här står det i slutet av Wikipediaartikeln:
Efter [Ted] Kenndys död påstod Ed Klein – redaktör för New York Times Magazine och författare till ett flertal böcker om familjen Kennedy – att ett av Kennedys “favoritämnen att skämta om faktiskt var just Chappaquiddick. Han brukade fråga folk, ‘Har du hört några nya skämt om Chappaquiddick?'”. Klein uppgav också: “Det var inte så att han inte kände samvetskval över Mary Jo Kopechnes död, utan snarare att han alltid såg den andra sidan av saken och den löjliga sidan av saken också”.
Medan ni plockar upp era hakor från parkettgolvet så går jag och lagar en kopp kaffe, OK? Vi ses om en stund.
Nåt av det första man ska lägga märke till är hur snabbt hela historien förvandlas och förminskas – också nu, idag, av Wikipedia självt – till en “incident”. Det är ett fenomenalt lurigt ord, “incident”: det är ett slags distillat av alla starkare ord (event, catastrophe) där inslaget av tragedi har dunstat bort. Det är en slags ansvarsfri katastrof. Mary Jo Kopechens död är nåt som, liksom, bara hände.
Det andra, mer dreiserska inslaget är ju hur “maskineriet” nästan omedelbart rullar igång. Alla dom där telefonsamtalen som var så viktiga att dom måste avklaras innan Kennedy ens registrerar att han nånstans, nån gång är tvungen att prata med polisen. Eller till polisen: han har ett redan utarbetat statement klart att ge dem följande morgon, och sen är det inte mer med det, förrän teveframträdandet nästa kväll. Om man hade en lista över dom samtalen så skulle man nog ha en rätt så fullgod karta över den tunga politiska och juridiska makten i Massachusetts sommaren 1969. Romaner har byggts på mindre.
Så Ted Kennedys “dark night of the soul” där på hotellet under den följande natten är naturligtvis ingen sådan själsvånda alls. Han träder ner i lobbyn följande morgon och ses småprata hur lugnt som helst med den lokala regattans vinnare. Vad natten har handlat om är hur man bygger en presidentkanditatur på en död ung kvinnas kropp. Straffpåföljden är i princip redan avklarad: det värsta men inte särskilt troliga som kan hända är dråp, det troligaste “failture to report a fatal accident” och ett tillfälligt indraget körkort. Men över alltihop hänger ju det förlösande ordet i glittrande silverbokstäver: “villkorligt”.
Så visst kan man med all rätt diskutera – som Joyce Carol Oates gjorde häromdagen – hur Ted Kennedys “återkomst” (om inte rent av apoteos) gick till, särskilt om man inte har The Great Redeemer att anlita, den store samvetskonsulten med alla de rätta svaren. Trots allt, “samvetskval” är en sak. Skam är en helt annan.
Jag vill gärna skapa Pressyltatradition med en liten sångstund på söndagkvällar. Förra veckan vrålade vi ut “Sylvia’s Mother” med Dr Hook. I kväll blir det Jacques Brels lilla mästerverk “Le Moribond”. Sjung med nu alla… Je veux qu’on rie, je veux qu’on danse…
Inte heller Aftonbladet/antisemitismdebatten ska jag blanda mig i, men jag tyckte det vore värt att vidarebefordra Dimi Reiders blogpost idag på Index on Censorship.
Det är förmodligen inte särskilt pushing-the-envelope att säga det, men jag tycker Slate är nåt av det bästa i magasinsväg som (bara) finns online. Den ser snygg ut: överblick- och navigerbar, lyckade illustrationer och inspirerad rubriksättning, och framför allt roliga vinklar.
Som när Jack Shafer skriver idag om “The Worst Sentence Ever Written About Chappaquiddick”. Det var den brunnäste James Reston på NYT, som inledde sin första artikel med “Tragedy has again struck the Kennedy family”. Offret, Mary Jo Kopechne, blev till slut omnämnd i fjärde parran. Unbelievable…
Joyce Carol Oates skriver om Ted Kennedy i Guardian, för övrigt.
På tal om kommunism… Eller närmare bestämt: idealiseringen av Sovjetunionen bland Kim Philbys generation, som ju inte bara gick att hitta i exklusiva Cambridgekotterier, utan i stora delar av arbetar- och medeklkassen också. Vilket i sin tur illustrerades på ett så lysande sätt i filmen “I’m All Right Jack” (1959) där Peter Sellers spelar fackföreningsledaren Fred Kite, som får något sublimt utopiskt i blicken när han sammanfattar det ideala samhället:
“All them cornfields… And ballet in the evening.”
Det går att diskutera, milt uttryckt, hur väl man egentligen känner folk på en pub, oavsett hur många gånger man träffat dom. Så, nej, jag kände egentligen inte alls John Philby, som nu har gått och dött, trots att jag säkert spenderade fem-sex timmar i samtal med honom, inalles, det var under åren jag bodde på Haverstock Hill och drack på The Roebuck, mitt emot Royal Free Hospital. I själva verket vet jag bara att han var en utpräglad anekdotmänniska, att han från tid till annan kunde uppvisa en imponerande hauteur (som man föds till; arrogans lär man sig), och att han var väldigt duktig på sitt jobb.
Som avslutning på en rätt tråkflippad helg vill jag bidra med följande klipp: en av världens bästa låtar, definitivt en av dom tio man sparar på den öde ön, sjungen med all den känsla för det oundvikliga som den förtjänar. Vilket band. Vilken tid. Vilken hoo-haa.
Det var när långt hår räknades, det.
Med dom sportsliga anor Pressylta Redux förvaltar över så vore det en skymf mot anständigheten att inte notera Englands triumf. Dom vann tillbaka askan idag med ytterligt bekväma 197 runs, efter att så gloriöst ha vunnit den hösten 2005 (se Pressylta passim) och förlorat den så nedrigt i Australien år 2007.
Och medan en går ut genom dörren kommer en annan in: när Andrew ‘Freddie’ Flintoff tar avsked får vi en ny allround-hjälte i Stuart Broad, Englands nya pace bowler, som var i hysterisk form och tog lysande 5 för 37 här i den avgörande testen.
(Reklaminslag: Min egenhändigt komponerade “Introduktion till cricket” finns som pdf-fil här)
