Selma och rasbiologin: ett stickspår
Categories: KommunismFriday, Jul 24, 2009
Detta är egentligen bara ett stickspår till Bengt O:s synnerligen läsväda kommentar om Bosse Schöns artikel om Selma Lagerlöf på Newsmill. Selma ska ha skänkt några böcker till en rasbiologisk skönhetstävling (man kan ha roligt utan sprit, det visste dom sannerligen på den tiden…) och Newsmills redaktörer, om än inte Schön själv, får därmed Selma halvvägs in i Waffen-SS vrålande “Die Fahne hoch…” innan man kan säga stopp och belägg…
Något som alltid förbryllat mig är det här med att socialister på den tiden så gärna och så villigt anammade rasbiologin, så entusiastisk rättade in sig i leden i det “samhälleliga [ska nog vara ‘borgerliga’] consensus” som rådde. Med “socialister” menar jag då i huvudsak ledande socialdemokratiska krafter i Norden, i det tyskspråkiga Europa, i den anglosaxiska sfären, osv. Det är alltså en historisk period – grovt sett 1900-1930 – när socialdemokrater i högsta grad betraktades och betraktade sig själva som “socialister”, i fråga om historie- och människosyn, i fråga om klassperspektiv och rättviseuppfattning, i fråga om mycket annat.
Vad som förbryllar mig är inte så mycket att kloka människor kunde falla för en knappast-ens-pseudo-vetenskaplig skitsoppa som rasbiologin. Precis som med tonårsföräldrar så är det historiens uppgift att från gång till annan dansa pinsam disco på de mänskliga framstegens arena. Nej, det är snarare att man som tänkande socialist fick kapa av en absolut central beståndsdel av ens ideologiska persona för att kunna acceptera rasbiologins premisser, nämligen människosynen.
Det är så slående att det blir lite grand Lektion N:r 1. För en socialist existerar inte något sådant som t.ex. “undermåligt människomaterial”, en av makarna Myrdals favoritfraser i ‘Kris i befolkningsfrågan’ och en av rasbiologins hörnstensbegrepp. Varför? Därför att det är de materiella omständigheterna som bestämmer en människas förutsättningar att bli en produktiv, tillfredsställd och tillfredsställande del av samhällsgemenskapen. Precis som ordet “Gränna” går igenom hela polkagrisstången går orden “Varat producerar medvetandet” igenom märgen på en socialist.
Hur var det mänskligt, moraliskt, etiskt möjligt att sälja ut en såpass central uppfattning hos sig själv, särskilt i utbyte mot något så intellektuellt korrupt som rasbiologin? Det är det jag inte riktigt fattar. För gå inte hem och tro att “consensus” var hundraprocentig vad gäller rasbiologin, vare sig i Sverige eller annorstädes. Följer man debatten om befolkningsfrågan i Sverige under 20- och 30-talen, så stöter man gång efter annan på kommunister som argumenterar mot det rasistiska struntpratet, ofta med dräpande sarkasmer.
[Fotnot: Mina källor för detta ligger djupt begravda bland mina papper i källaren, dessvärre. Det är inte första gången jag känner mig som han i Pinterpjäsen: “If only I could get to down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there. I could prove everything.”]
July 26th, 2009 at 4:14 pm
Det bör ju understrykas, kanske, att exempelvis upprättandet av Statens Institut för rasbiologi hade ett brett politiskt stöd i riksdagen. Hur den tidens socialdemokrater uppfattade sin “socialism” och vilket ställningsvärde den marxistiska analysen hade får vi väl lämna till en annan diskussion.
Men jag vill återkomma till Anders Isakssons Per Albinbiografi som ganska övertygande, tycker jag, förklarar hur detta vidriga synsätt kom att breda ut sig och få ett så starkt stöd just i Sverige och bland socialdemokrater. Det är alldeles för långt för att refereras här men Isaksson understryker de “välfärdsekonomiska” aspekterna. Resurser behövdes för att bygga det folkhem som skulle bestå av “en krets av likar som förenades i sitt språk, sin kultur…sin moral.. och just därför kunde också de fattiga erövra status”. Och jordmånen för de ideer vi diskuterar var, skriver Isaksson, speciellt gynnsam i Sverige med “radikala ambitioner på välfärdens område, offentligt anställa läkare på offentliga institutioner” samt att “regeringen var sista besvärsinstans för den lag som den själv tillskyndat.”
Svaret på de fråga du ställer kanske kan sökas i den vilja att komma med praktiska lösningar på praktiska problem som i pre-Perssonepoken vägledde socialdemokratin snarare än någon “socialistisk” analys. Vi bör kanske i första hand fråga oss hur hela samhället kunde drabbas av den häpnadsväckande brist på etik och moral som gjorde den “samhälleliga consensusen” kring pseudovetenskapliga teorier möjlig.
Om någon förstår vad jag menar. Ursäkta långheten.
July 26th, 2009 at 7:04 pm
Det är förstås ett viktigt påpekande du gör. Och ett rätt skrämmande, om du har rätt i det där – och det tror jag nog du har – i att pragmatismen hade milslång förtur framför politiskt-moraliska betänkligheter. Särskilt som det var en pragmatism (det slog mig efter att jag postat ovanstående) som hade ett distinkt “materialistiskt” inslag, av mätbarhet och empiri och äldre män med vetenskapliga examen. (Och det har ju påpekats förut att liknande frågor dyker upp i samband med genetiken.)
Och det kan givetvis diskuteras hur långt den marxistiska anlysen hjälpte den tidens socialister på vägen fram. Inte särskilt långt skulle jag tro. Vad jag menade var mer att en socialist får ta ett ordentligt socialt och psykologiskt kliv – inte bara ideologiskt – för att komma fram till att vissa av våra medmänniskor inte ens kan räddas av fördelaktigare materiella villkor, att så många av våra bröder och systrar är “irretrievable” och kan lämnas att drunkna i genpoolen, and good riddance to bad rubbish…