Ända sen dom ägde rum har det spekulerats (och starkare än spekulerats) om att händelserna  i Rumänien 1989 var en statskupp mot Ceaucescu iscensatt av Iliescufalangen av kommunistpartiet, snarare än en folklig revolution, som tevebilderna ville ge av dagen. Den föredömlige Ed Vulliamy på Observer skriver i färgbilagan idag en ytterligt intressant artikel om saken. Den bör omdelbart läsas, i min humbla opinion.

PS efter omläsning: Doran-Marian Cirlans öde är ju bara det en roman, av vilken sensmoralen är: var aldrig den menige i en tremanna arkebuseringspatrull. Jag tror vi alla kan lära oss nåt av detta.

Jag tror “början av augusti” som slutpunkten för tävlingens fatalietid var lite väl långsynt av mig. Jag tycker mig se att det hela börjar närma sig ett klimax, om jag får uttrycka det så. Vi ger den helgen-plus och säger att på tisdag kväll (21 juli) klockan 18:00 GMT stänger portarna. Juryns beslut kommer dagen därefter.

Eller med andra ord: satsa allt! Nu!

Jag vill bara kort göra lite reklam för Pressyltas sommartävling “Typiskt, sa Lenin” som utlystes i måndags. Just nu pågår en magnifik shoot-out mellan Bengt O. och Thorvald i kommentarsfältet.

Tävlingen pågår en tid till. Var med och bidra själv! Fina priser!

Här hos Head of Legal hittar man en bra sammanfattning av den juridiska horisonten för de inblandade. Ett område han emellertid inte berör är vad du och jag brukar kalla “deep background”. (Jag antar nu att en del av er läst in er i alla fall lite grand på skandalen, om inte gå hit och klicka vidare).

Slentrianföreställningen är då att polisen visste att NotW höll på med massivt mobilhack redan när Clive Goodman och Glenn Mulcaire stod inför rätta sent 2006, men beslutade att inte ta saken vidare, och inte ens brydde sig om att meddela dom avlyssnade att dom blivit avlyssnade.

Men det stämmer förstås inte, för polisen tar inga sådana beslut. Det är upp till åklagarmyndigheten, Crown Prosecution Service (CPS). Och skälet till att CPS inte tog det beslutet grundar sig i att dom inte ansåg att undersökningsmaterialet skulle säkrat “a likelihood of conviction”.

(Engelsk lag är alltså inte napoleonsk, där fällande domar är mer eller mindre givna efter förundersökning, eftersom allmäna åklagaren har hand om både för- och emot-argumenten; anglosaxisk lag är argumentativ, där det är upp till försvaret att sköta försvaret, med lagligt garanterad tillgång till åklagarsidans bevismaterial). (Sorry, det här börjar bli lite stickspårigt…)

Nu till min poäng. Denna CPS:s inställning – att tveka över sannolikheten att ett såpass tydligt intrång i någons privata kommunikationer, som ett klart brott mot Regulation of Investigatory Powers Act 2000, som Head of Legal skriver om – den inställningen, den tveksamheten kommer från Nordirland.

Storbritannien är i särklass det mest övervakade (och undervakade) samhälle som finns. Det finns i princip fler övervakare än övervakade, som bl.a. framgår av det faktum att UK har fler CCTV-kameror än något annat land. (Det är t.ex. därför dokusåpagenren föddes här, dvs. folk får aldrig nog av att titta på folk som är ungefär likadana som en själv).

Det brittiska övervakningssamhället skapades av/under Nordirlandkonflikten. Vad Staten och Kapitalet anbelangar är det tekniska arvet från The Troubles precis lika värdefullt som det militära arvet. Och om den tekniska sidan har det skrivits ett flertal böcker: en del har blivit förbjudna, andra har släppts igenom. Men samtliga skribenter är överens om att UK ligger långt, långt framåt vad gäller urban avslyssning (så långt att amerikanerna kommer hit för lektioner).

Eller med andra ord: kan det ha varit så att CPS tog sig en titt på situationen och bestämde sig för att sannolikheten för en fällande dom mot Murdochimperiet var ungefär lika stor som sannolikheten för en fällande dom mot den brittiska staten?

Anthony Lane avslutar sin recension av “Brüno” (rubricerad ‘Mein Camp’): “…before my screening, I had to sign a form requiring me ‘not to blog, Twitter or Facebook thoughts about the film before 6th July 2009.’ A guy pulls down his pants and bares his soul, and we are forbidden to have thoughts? What is this, the Anschluss?”

Eller, för all del, den amerikanska rösten i The Onion: “Oh, that Sacha Baron Cohen. He’s totally unpredictable. You never know what to expect from him unless you’ve seen all his other work.”

Jag frågar nu bara: vågar Gardell vara annorlunda?

Tanken bakom årets sommartävling kommer från två håll. En så kallad dubbeltanke.

För det första ett talesätt, eller snarare en allmänsanning, som varenda londonbo som nyttjat allmäna färdmedel nån gång yttrat: “You wait hours for a bus, and then three come along at once”… Typiskt, när man har bråttom. Vardagens små förtretligheter.

För det andra, som veteranerna bland er vet, så älskar jag flippade repliker ur anglosaxiska biopics ( “Come on, Hitler, let me buy you a glass of lemonade!” eller  “Nice work on the manifesto, Trotsky!”). Här finns förstås gränslöst med möjligheter.

Tävlingens premiss är då att ta världshistoriska händelser och förlopp, filosofiska teman och tvisteämnen, poetiska visioner och prosaiska panorama, vad som helst, bara de historiska dimensionerna är rätt så rejält tilltagna – och därefter förminska dem till just vardagens små förtretligheter. Det första exemplet ger oss vår rubrik:

Äntligen har man arkebuserat sin sista mensjevik, så får man ett jävla matrosuppror på halsen. Typiskt, sa Lenin.

Eller en filosofisk vinkel: Precis när man hittat ett bra sätt att beskriva just den här biten av älven, så kommer det plötsligt mera jävla vatten. Typiskt, sa Herakleitos.

Eller en litterär: När man kommit så långt som jag i meningslöshet, är vartenda jävla ord intressant. Typiskt, sa Ekelöf.

Men bidragen behöver givetvis inte handla om högtravande ting som litteratur och filosofi. Jag tror t.o.m. att juryn ser med synnerligt blida ögon på populärkultur och sport, tixempel. Enda regeln är att bidragen måste innehålla orden “jävla” och “Typiskt, sa…”. Och att man lägger in dom i kommentarsfältet. Vinnaren utses i, typ, början av augusti. Priset? Ännu ett exemplar av en egenhändigt komponerad bok. Bäva.

Bengt O. meddelar mig att han haft problem med rss-uppdateringar från Pressylta via Bloglines. Jag har nu inhämtat förklaringen att dom två översta rss:erna på Bloglines lista (slutar med “…/feed/ respektive  “…/?feed=rss2”) äro döda papegojor, obsoleta, ain’t no more. Den rss feed man ska välja är den tredje, längst ner, dvs. “http://feeds.feedburner.com/PressyltaRedux”. Detta gäller förstås också om man kör Google Reader och liknande.

Vill man prenumerera på någon av kategorierna, däremot, så gör man det genom sajten, dvs. klicka på rss-symbolen bredvid kategorinamnet.

Guardians exklusiv om phone-hackingskandalen idag (BBC har en sammanfattande Q&A här) är en krevad jämförbar på Richterskalan med dom som skakat bankvärlden och, senast, parlamentet.

Murdochs News of the World har alltså inte bara – genom proffsbulvaner – gett sig ut på ett gigantiskt fiskafänge och hackat tusentals mobiler tillhörande mer eller mindre hela det offentliga Storbritannien, från politiker till dokusåpakändisar. Dom har också hackat gjort intrång i social security-register, skatteregister och – brottsligare blir det knappast – polisregistren. “Det här är,” sa Andrew Neil idag, “en tidningsredaktion som totalt tappat kontrollen.”

Och i skrivande stund (sen e.m. torsdag) väntar alla (Guardians liveblogg här) på att polisen ska förklara varför man valde att inte gå till domstol, eller ens tala om för mobilinnehavarna vad som skett. Den mer eller mindre uttalade misstanken: därför att man inte vågade ta sig an Murdochimperiet.

PS: Jag strök det där om hackat ovan, det var ett rent slarvfel. Hade dom hackat polisregistren skulle det varit fjorton gånger mer hejsan-tjosan än det är nu, eftersom den brittiska polisens “criminal records”-lagring använder samma system som FBI. NotW:s metod var gammal vanlig social ingenjörskonst: illa nog, men inget märkvärdigt.

Jag vet ungefär vem Jonas Gardell är, men inte varför. Det han skriver om Michael Jackson i Expressen idag är en slipprig, obehaglig text, i mina ögon. Inunder den lovvärda omtanken om dom som vågar vara annorlunda, ligger en massa ouppklarat om moralisk relativism, en massa antaganden om mänskligt beteende, om skuldfrågor och ansvar. Hade Gardell skrivit samma text om Jackson funnits skyldig i rättegången, till exempel? I varje “Celebration of Difference” brukar det alltid finnas några i periferin som inte sjunger med, nämligen dom som Det Annorlunda gick ut över, inkluderat minderåriga.

Och parallellen med Oscar Wilde är ju bara enfaldig, på gränsen till förolämpande.

Kommer från Christopher Caldwell i LRB, i en recension av en kontroversiell biografi över Bernard Kouchner författad av Pierre Péan, om vilken Caldwell skriver:

“Péan is a rough, tough writer. His methods are ad hominem. He criticises Kouchner for one thing and then for its opposite: for surrendering France’s sovereignty to international bodies on the one hand, and for acting wihtout the sanction of the UN on the other. By exposing Kouchner’s failure to live up to his ideals, though, he distracts the reader’s attention from his deeper objection, which is to the ideals themselves. Péan is an old-style French republican, a Gaullist for whom it is hard to love humanity without being a bit untrue to France.”

Vi har varit inne på detta förut: hur man skriver bra kultursidesprosa (det var i samband med Tom Lubbock, vill jag minnas), dvs. de tre stegen Vila – Ansats – Explosion. Först vilan i de två första meningarna, som är lite grand av torra konstateranden. Sedan ansatsen i de två följande meningarna, fram till “…themselves”: sund, heart-of-the-matter detaljkritik. Till slut explosionen i en perfekt saltad liten amuse-bouche om Gaullismen som kritisk metod.

Betyg: litet a.