Roy Greenslade, ex-Mirror editor and media blogger for The Guardian, also writes a Wednesday column for the London Evening Standard. Today, following the Desmond v. Bower trial, where Greenslade was a witness for the defence, he writes an unusually critical piece on Mr Justice Eady, a piece which is lent all the more weight by the fact that Greenslade has tried to be scrupulously fair to Eady in the past, both agreeing and disagreeing with his various judgements (McKennitt v. Ash “profoundly” in the latter category, as he says).

Gratulera mig, det här är den första charkposten på evigheter… The G:s matbloggare Tim Hayward skriver om kalabrisk nduja, vilket han gör alldeles rätt i. Men där måste jag markera ett visst försprång, för nduja är inte alls så okänt som vår vän vill låta påskina, inte här på Pressylta i alla fall. Den är nämligen släkt med den mallorquinska sobrasadan, om inte i smak så i konsistens och användning: se vidare ‘Charktips för Mallorcaresenärer’ från 5 november 2005 (sorry, bilden funkar inte). Och släktskapet är dessutom mycket konkret. Den bästa sobrasadan tillverkas i Sollerdalen på öns norra sida. I den dalen finns en liten by som heter Fornalutx, vars invånare brukar kallas “los calabreses”… Dom härstammar nämligen från Kalabrien, kom över till Mallorca när pesten härjade i Italien på 1400-talet, och tog med sig – det är jag övertygad om – nduja. Som blev sobrasada.

Case closed, I think you’ll agree.

Om det nånsin kommer dithän att teknologin – i en kombination av avancerad cybernetik och ‘Groundhog Day’ – tillåter en att reboota en hel dag, så skulle jag sen flera timmar tillbaka tryckt på knappen och börjat om från början igen. Inget direkt katastrofalt – inga katastrofalare katastrofer än vanligt, i alla fall – men inte en enda av siffrorna har stämt hela dan, inget av kryssen hamnade i rätt box, och svaret på varenda fråga blev hello-good-afternoon-herr-yxskaft.

Man vänder sig alltså till sin närmaste medmänniska på Amhurst Road, i det här fallet en mamma med tre barn i släptåg, och frågar om det här ska föreställa ett skämt, och hon svarar, med perfekt timing, “If it is, I don’t get it”, och jag säger, “If you do, would you phone me and tell me?” och hon bara skakar på huvet. Hon har inte mitt nummer. Det är det inte många som har.

Och det spelar ingen som helst roll hur mycket man försöker fylla i luckorna för folk, så att dom ska fatta vad man pratar om, för dom bara pratar om sig själva ändå. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig, brukade min pappa säga i sina mörkare stunder. Och hans mörka stunder var rätt ljusa. Det är nåt jag ärvt av honom. Ett blekt, dassigt ljus.

Anders Ehnmark är svår att läsa för mig, när han skriver saker i Expressen. Han framstår mest om en monumentalt självbelåten signor Farniente, som var där när det hände, men som drog samma slutsats som dom som inte var där. Han kunde lika gärna ha stannat hemma.

Men jag tycker ändå hans text om Kuba idag är bra. On the money, som det heter.

Richard Desmond’s libel case against Tom Bower was – unusually – resolved in the defendant’s favour last week. Roy Greenslade summarises the issues involved in Media Guardian today.

Greenslade aside, there are one or two other shades of McKennitt v. Ash, too. One is the controversial role of Mr Justice Eady, who was twice overruled on admissability by the Appeal Court, in the strongest of terms. Another one is the peripheral-but-crucial role played by Benjamin Pell, a.k.a. Benji the Binman (pictured left; read Matthew Bell’s piece in the Independent today).

I had the pleasure of meeting and, not so much talking as listening to Benji during McKennitt v. Ash, especially in the later stages in 2006. He is a most extraordinary character and, despite his many eccentricities, I know a lot of media lawyers have a lot of time for him, and for his encyclopaedic knowledge of media, privacy and defamation law. If and when Benji ever has his day in court against Richard Desmond, I for one will book a ticket to the public gallery forthwith.

Detta är egentligen bara ett stickspår till Bengt O:s synnerligen läsväda kommentar om Bosse Schöns artikel om Selma Lagerlöf på Newsmill. Selma ska ha skänkt några böcker till en rasbiologisk skönhetstävling (man kan ha roligt utan sprit, det visste dom sannerligen på den tiden…) och Newsmills redaktörer, om än inte Schön själv, får därmed Selma halvvägs in i Waffen-SS vrålande “Die Fahne hoch…” innan man kan säga stopp och belägg…

Något som alltid förbryllat mig är det här med att socialister på den tiden så gärna och så villigt anammade rasbiologin, så entusiastisk rättade in sig i leden i det “samhälleliga [ska nog vara ‘borgerliga’] consensus” som rådde. Med “socialister” menar jag då i huvudsak ledande socialdemokratiska krafter i Norden, i det tyskspråkiga Europa, i den anglosaxiska sfären, osv. Det är alltså en historisk period – grovt sett 1900-1930 – när socialdemokrater i högsta grad betraktades och betraktade sig själva som “socialister”, i fråga om historie- och människosyn, i fråga om klassperspektiv och rättviseuppfattning, i fråga om mycket annat.

Vad som förbryllar mig är inte så mycket att kloka människor kunde falla för en knappast-ens-pseudo-vetenskaplig skitsoppa som rasbiologin. Precis som med tonårsföräldrar så är det historiens uppgift att från gång till annan dansa pinsam disco på de mänskliga framstegens arena. Nej, det är snarare att man som tänkande socialist fick kapa av en absolut central beståndsdel av ens ideologiska persona för att kunna acceptera rasbiologins premisser, nämligen människosynen.

Det är så slående att det blir lite grand Lektion N:r 1. För en socialist existerar inte något sådant som t.ex. “undermåligt människomaterial”, en av makarna Myrdals favoritfraser i ‘Kris i befolkningsfrågan’ och en av rasbiologins hörnstensbegrepp. Varför? Därför att det är de materiella omständigheterna som bestämmer en människas förutsättningar att bli en produktiv, tillfredsställd och tillfredsställande del av samhällsgemenskapen. Precis som ordet “Gränna” går igenom hela polkagrisstången går orden “Varat producerar medvetandet” igenom märgen på en socialist.

Hur var det mänskligt, moraliskt, etiskt möjligt att sälja ut en såpass central uppfattning hos sig själv, särskilt i utbyte mot något så intellektuellt korrupt som rasbiologin? Det är det jag inte riktigt fattar. För gå inte hem och tro att “consensus” var hundraprocentig vad gäller rasbiologin, vare sig i Sverige eller annorstädes. Följer man debatten om befolkningsfrågan i Sverige under 20- och 30-talen, så stöter man gång efter annan på kommunister som argumenterar mot det rasistiska struntpratet, ofta med dräpande sarkasmer.

[Fotnot: Mina källor för detta ligger djupt begravda bland mina papper i källaren, dessvärre. Det är inte första gången jag känner mig som han i Pinterpjäsen: “If only I could get to down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there. I could prove everything.”]

Årets bildtext är redan i juli avgjord. Så fort går det, nämligen, när det är Göteborg det handlar om…

Jag tror inte ens den suraste av detektiver vid Ystadspolisen kan förneka att bidragen till årets sommartävling höll exceptionellt hög klass. Vi såg några läckra historiska och litterära tolkningar från Torsten K och, framför allt, Bengt O. Varken Håkan eller Thorvald skydde kontroversen, den senare skickligt steppdansande vid stupets rand. Istváns nytestamentliga infall var lika lyckat som överraskande.

Juryns slutliga utlåtande lyder emellertid som följer:

“För sina genreupplösande innovationer, sin beundransvärda fördomsfrihet och sitt breda register (för att inte tala om imponerande slutspurt) går förstapriset i Pressylta Reducii sommartävling 2009 till Thorvald Freiholtz.”

“Från Shakespeare till GAIS, från dresdenska brandstormar till vippenkolad sextiotalsrock – en purt ekvilibristisk insats, som skänker en ack så välbehövligt liten ljusglimt i tillvaron för de hundratusentals män, kvinnor och barn som nu drabbats av finanskrisen, klimathotet, eller bara vanlig otur.”

Gratulerar, Thorvald!

Priset, då… (“Här har man kämpat sig igenom en hel veckas intellektuella strapatser, så vinner man en häftad jävla bok…! Typiskt, sa Thorvald”)

Yup, ‘fraid so… Du har att välja mellan två titlar som jag fortfarande har överskottslager på: antingen debutromanen “Nattsvärmaren” (1980) eller essäsamlingen “Endast propagandan är sann” från 1995 (se vidare bibliografin). Ditt val kommer sedan som ett brev på posten, förutsatt att du mailar mig en adress.

Nu tycker jag vi alla går ut och äter ostron och dricker porter med flickorna i baletten. Last one in the ice bucket is a wuss…!

Och det är läge för att tycka jävligt synd om mig, faktiskt. Jag sitter sedan gårdagen invirad i tretton meter snorig fetvadd, med en röst som tutan på bogsersbåt’n på Ångermanälven, och en hjärna som unken mesost i lovart.

Hur som haver, ever onwards and upwards… I afton klockan 18:00 GMT stängs som bekant portarna för tävlingsbidrag till “Typiskt, sa Lenin”. Ni har alltså ännu några timmar på er. Juryn har redan börjat flyga in från världens alla hörn för morgondagens överläggningar på The Cat and Mutton (lunchkuponger gäller). Så fort vi vet att vi har en påve börjar jag bränna löv här på Pressylta.

Nu tillbaka till min guldbrokadornamenterade paulun. Silvio och tjejerna väntar.

En av dom ytterligt få av Pressyltas årliga profetior som inte gått i uppfyllelse är den för augusti 2008: “En svensk deckare kommer ut i vilken detektiven är en välanpassad och skötsam person som inte ens har katt”.

Detta med anledning av pseudonymen Lars Keplers nyutkomna “Hypnotisören”, som idag recenseras i DN bl.a. så här: “Erik Maria Bark är läkaren som själv är en trasig läkemedelsmissbrukare…”.

Det återstår då bara att å det hjärtligaste gratulera sig själv till att man aldrig läser deckare.