Panorama, the flagship documentary strand on BBC1, tonight broadcast a piece by Clive Coleman on press freedom and “developing privacy law“, and Pressylta highly recommends it. Should you be able to figure out how to watch it online, do do.

One thing struck me, a very minor thing, but nonetheless: the law firm Schillings seem to be the most aggressive (in letter-writing terms) when it comes to killing investigative stories in their infancy, at least if you listen to Ian Hislop of Private Eye. What happened to Carter Ruck, though? Gone soft…?

Incidentally, one day I’ll post something here on the fine art of passive-aggressive letter-writing, as practised by libel and privacy lawyers. Amazing stuff. Grammatically incoherent, usually, but amazing stuff.

Ett radioprogram om musiken på Versailles påminde mig om begreppet “royal progress”, som sedan medeltiden (jfr Royal Entry, eller Joyous Entry) beskriver en kunglig resväg inte bara genom kungadömet, typ Eriksgatan, utan också den kungliga kroppens resa genom det fysiska universum överhuvudtaget. Detta i synnerhet under barocken, och alldeles särskilt i fråga om Ludvig XIV på Versailles.

Från det ögonblick kungen vaknade till det ögonblick han somnade iscensatte Versailleshovet en fruktansvärt omständlig och helt igenom fantastisk, ambulerande teaterföreställning runt den kungliga personen. Var han än befann sig måste han kunna höra musik, vald med fingertoppskänslig precision av hovmusiken. Vilken sal han än flöt in i så hade hans italienska scenbyggare redan snickrat upp en passande scenografi åt honom därinne. Under avklädningsproceduren vid sängdags ordnade man så att fjorton stycken solar av papier-mache gick ned i ett hav av silke eller en prunkande blomsteräng av spets.

En av motsvarigheterna i våra dagar finner man förstås i Andrew Browns underbara simile som jag citerade för ett par månader sedan: “It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

Och vad är Den Kungliga Resvägen om inte en näranog perfekt analogi för “the radical solitude of consumerism”, som nymarxister brukade kalla det. Den ensamme suveränen inuti en fingertoppskänsligt precist iscensatt, ambulerande omvärldsföreställning. Titta på dom iPod-döva ute i trafiken, eller på dead-behind-the-eyes-nissarna på Dreamhack, eller på de ständiga imperativen att vara sin berättelse, envar sin egen narrativa huvudperson: The Story of You.

För att avsluta söndagen på en allvarligare not, oss skribenter emellan. Rättegången mot Suzanne Breen i Belfast är nåt åt helvete, kamrater. Läs bara Greenslades senaste rapport (han vittnade själv). Så här får det inte gå till. Allt stöd åt Suzanne B. (Har inte sett nåt från Journalistförbundet ännu).

Morotsterroristen från Örebro!

Dom av er som har minnesfunktioner oantastade av skörlevnad och genetiskt slitage kommer möjligtvis ihåg familjen Adams, som har en hel del att säga till om vad gäller både det ena och det tredje i norra London, särskilt Islingtontrakterna. Jag skrev om dom på Pressylta den 7 februari 2007, då med anledning av att familjens överhuvud, Terry A, åkt dit på, tja, en ren teknikalitet, får man väl säga.

Nu är dom i nyheterna igen. En 16-åring, Ben Kinsella, knivmördades i Islington i juni fjol och de tre gärninsgmännen har just dömts till minimum 19 år vardera. Mordet var så brutalt och sanslöst att medlemmar av familjen Adams – på vars manor det alltså utspelade sig – nu bestämt sig för att ta saken i egna händer. Och då duger ju inte nåt så blödigt som fängelse. De tre är, som det heter, märkta.

Och dom vet det. -“The family have got big money down,” sa en av de dömda till sina kumpaner, i ett inspelat samtal efter arresten. “They’ve put money on whoever was involved, heads…”.

Och det hela rapporteras – och för att vara ärlig: det hela blir av många läst, mig inkluderat – med en känsla av att om dom tre skulle hittas i sina celler imorgon bitti med resten av livet cancellerat, well, fuck ’em…

Det är kvalitet på det som byggdes 1951, det vet vi sen tidigare… Ingrid Norrman på GT bloggar om k-märkta fritidsbåtar och levererar därmed en bild på en Orustsnipa från det året som är rent sex-på-saltvatten för dom av oss som vet vad sex och vad saltvatten är. Beautiful. Pressmeddelande från Sjöhistoriska här.

Det har skrivits en del om det miljonte ordet på engelska, “Web 2.0”. Som alltså inte är ett ord utan en fras, och som blev korat på en (syns det mig) ganska random-shit basis: ett ord blir etablerat och lexikonfähigt först när det använts 25,000 gånger. Varför inte 24,997 gånger? Det hela har en distinkt PR-doft över sig… En konsult åt Global Language Monitor har mer än förtjänat sitt arvode här.

I stället för ett såpass hippt och trendigt och, ja, tvåkommanolligt ord hade jag hellre sett att det blivit nån återupplivad demotic i stället. Det stod i The G. häromdan att en uppdaterad version av gammal “thieves’ cant” från den elisabetanska eran plötsligt kommit i omlopp på ett fängelse i Yorkshire. “Onick” och “inick” för heroin resp. SIMkort, “warbs” för snutar, och ett ord för pengar som jag tycker är en absolut tiopoängare: “grade”.

Vilken historia… I källaren på ett sjukhus i Berlin tror man sig nu ha hittat Rosa Luxemburgs torso.

Nu söker man febrilt efter DNA-spår. Tyvärr slickade hon inte frimärken, hon vätte dom med en svamp. Det ska finnas en hårtuss i USA. Och släktingar lär gå att hitta.

En historia att hålla ögonen på, syns det mig.

Nu när brittiska BNP vunnit två plaser i Europaparlamentet lär vi nog få se fler retoriska rallarsvingar, typ “Sammanbrottets Europa” i Expressen. Man ska förstås inte underskatta det symboliskt viktiga i det här genombrottet – liksom för liknande partier runtom i Europa – men en stark och ständig vaksamhet mot extremhögern får inte stanna vid det enbart retoriskt tillfredsställande, utan måste förstås också innebära att man någorlunda kallt tittar på vad som nu har hänt.

Och det som hänt är paradoxalt nog att BNP tagit sina platser baserat på sjunkande röstandelar jämfört med 2004. BNP:s framgångar beror på de etablerade partiernas misslyckanden, inte på att de tilltalar ett mycket större antal röstande, som bland andra BBC:s politikredaktör Nick Robinson påpekat. Och det låga valdeltagandet är väl det främsta misslyckandet i det hänseendet. Likadant vann BNP i torsdags en av sina första platser i Burnley county council, men på en röstandel som föll från 17% till 15% jämfört med 2004.

Dessutom kan man nog med viss stadga under fötterna förutspå att det inte kommer att gå särskilt väl för dem därute i Europa, eller däruppe i Burnley. BNP är notoriskt dåliga på att få fram relativt normala och kompetenta människor att ställa upp som kandidater, det erkänner dom t.o.m. själva. Andrew Brons, som vann den ena av EU-platserna,  och som har ett förflutet i Colin Jordans National Socialist Movement på sextiotalet, är en man som man kan likna vid Dr Strangeloves högerarm i mänsklig, gråkostymerad gestalt.

Till slut måste man också notera att det i den ofta överdrivna skräcken för BNP-framgångar finns (som Nick Cohen skrivit) ett avsevärt förakt för “the popular vote”. Hur snart kommer vi att få höra att det som nu hänt är bevis på det vansinniga i att i de brittiska parlamentsvalen introducera det röstsystem – proportional representation – som nu gett fascisterna två platser i Bryssel? Det går helt enkelt inte att lita på att folk ska rösta rätt.

Isobel pekar mig i riktning mot Guillous angrepp på Lars Gustafsson i piratfrågan. Sheeesh… Pinsamt värre. Men en tanke slog mig. Vi här i bloggsfären skulle kunna göra Jan Guillou och oss själva en tjänst – på en och samma gång!

Så här. Guillous kriterium för litterär framgång är en slags antidialektisk marxism, som vi häröver brukar referera till som “thatcherism”: kvantitet är allt, kvalitet inget. Den som har flest läsare – han menar förstås “köpare”, men materiellt och immateriellt går på ett ut i det här universumet på den här marknaden – är den som har den litterärt-etiska förtursrätten och den samhällsmoraliska fördelen på sin sida. Författare som får priser och stipendier är att jämföra med underklassens avelsmonster som får förmögenheter i barnbidrag. Sterilisering? Va’nte blödig. Skjut dom med älgstudsare.

So far so good. Nu gör vi så här: vi sätter ihop en hel litteraturhistoria, från Gilgamesh till Ranelid, baserad på de verk och de författare som haft flest läsare, dvs. köpare, för att riktigt kunna uppskatta (i bägge meningarna av ordet) Guillous rätta plats i detta universum på denna marknad. Det låter som en herkulesuppgift, men borde faktiskt inte vara så svårt med tanke på hur bok-, litteratur- och förläggarbranschen ägnats så mycket uppmärksamhet av den akademiska forskningen de senaste decennierna. (Bästsäljarna under franska revolutionen är t.ex. ett ruggigt intressant ämne [det var mycket porr…]).

Jag menar, det är ju jävligt lockade att spekulera hur den sådan litteraturhistoria skulle se ut, redan innan data har kommit in från landets litteratursociologiska centra. Bland förgrundsfigurerna i den svenska efterkrigslitteraturen märks Sigge Stark, Lars Widding och Jan Guillou. Paulo Coelho är Sydamerikas främsta författare någonsin. Barbara Cartland är Himalaya där Shakespeare är en mullvadshög. “Goethe,” säger ni? “Mankell,” säger jag.

Kommentera gärna era egna bidrag till Den Guillouska Litteraturhistorien!