Det är nästan Elvis. Det är nästan Hendrix. Det är mycket mycket mycket större än Janis, Otis, Lennon, blaha, fyll-i-själv. Michael Jackson var stor. Och ögonblicket jag upptäckte det var när min då sjuårige son som lånade mig – on pain of death – sin kopia av “Bad”. Händerna i vädret. Hur bra som helst.

PS lördag: Det är sannerligen inte alltid jag håller med Germaine Greer, men idag i The G skriver hon lysande om MJ. Fansen dödade honom.

PPS: Och jag skriver detta medan Andy Murray utklassar ännu en utmanare i Wimbledon. Och jag återupprepar min gamla “Sanning Nummer Ett”, nämligen att bland sportpubliker är tennispubliken den mest obildade, den som kan minst om den sport dom sitter och tittar på. Så om Andy Murray dör av överdos, skyll på Wimbledonfansen. You heard it here first.