Ett radioprogram om musiken på Versailles påminde mig om begreppet “royal progress”, som sedan medeltiden (jfr Royal Entry, eller Joyous Entry) beskriver en kunglig resväg inte bara genom kungadömet, typ Eriksgatan, utan också den kungliga kroppens resa genom det fysiska universum överhuvudtaget. Detta i synnerhet under barocken, och alldeles särskilt i fråga om Ludvig XIV på Versailles.

Från det ögonblick kungen vaknade till det ögonblick han somnade iscensatte Versailleshovet en fruktansvärt omständlig och helt igenom fantastisk, ambulerande teaterföreställning runt den kungliga personen. Var han än befann sig måste han kunna höra musik, vald med fingertoppskänslig precision av hovmusiken. Vilken sal han än flöt in i så hade hans italienska scenbyggare redan snickrat upp en passande scenografi åt honom därinne. Under avklädningsproceduren vid sängdags ordnade man så att fjorton stycken solar av papier-mache gick ned i ett hav av silke eller en prunkande blomsteräng av spets.

En av motsvarigheterna i våra dagar finner man förstås i Andrew Browns underbara simile som jag citerade för ett par månader sedan: “It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”

Och vad är Den Kungliga Resvägen om inte en näranog perfekt analogi för “the radical solitude of consumerism”, som nymarxister brukade kalla det. Den ensamme suveränen inuti en fingertoppskänsligt precist iscensatt, ambulerande omvärldsföreställning. Titta på dom iPod-döva ute i trafiken, eller på dead-behind-the-eyes-nissarna på Dreamhack, eller på de ständiga imperativen att vara sin berättelse, envar sin egen narrativa huvudperson: The Story of You.