Ordet “semester” känner vi som bekant inte till här på Pressylta, till skillnad från en del andra vackert-väder-bloggare jag skulle kunna nämna… Det här är bloggen som aldrig sover. Därav den vilt stirrande blicken.

Däremot kan det bli längre avstånd mellan inläggen i fortsättningen, men skälet till det är helt legitimt. Jag går nämligen havande med bok. Och den kräver i förstone en helvetisk mängd forskning. Den har arbetstiteln “London: Antiguiden” och ska bli både en parodi på reseguide och en genuin reseguide. Alla ingredienserna finns här. “Sex intressanta promenader” (varav en del eventuellt kan få rättsligt efterspel, det kallas “loitering with intent”). Gamla favoriter som “Charktips för Londonresenärer”, fast fördjupad, förlängd och förbredad. Kapitel som “Samhällsklasser att undvika, och var man undviker dem”, framför allt då medelklassen och underklassen.

Har ni tips på annat som ni skulle vilja läsa i en sådan bok så kommentera gärna.

Jag fick gnistan till detta nyligen i Göteborg, när jag tittade igenom vad som finns av Londonguider. Och av den konventionella sorten finns ju, typ, miljontals. Lonely Planet-serien hör väl till kvalitetsändan av utbudet. Men så finns också tixempel nåt sånt som Peter Harrysons “Peters London“. En snabb genombläddring gav dock vid handen att problemet med denna Peters London är att den är så jävla trevlig. Det ska inte jag vara. Trevlig, alltså.

Jag håller också på att titta på olika utgivningsmetoder, vid sidan av de konventionella förlagen och deras kapitalistiska utsugarkontrakt, bland annat då print-on-demand, eller nån slags exklusiv webversion, I dunno. Tips emottages gärna om detta också.

…och jag säger det igen: ateister är religionens springande knähundar. Camp Atheist, alltså… Eeeek värre.

För övrigt: förklaringen till det faktum att ateister är religionens “laufenden Kniehunde” (om jag får lov att uttrycka det tyskt) är samma som förklaringen till det faktum att satir alltid har ett reaktionärt inslag: inte bara att satirikern smickrar det bestående med sin indignerade uppmärksamhet, han har dessutom konsensus på sin sida, annars skulle angreppet aldrig kunna ske, annars skulle skrattet aldrig kunna brista ut. Och dom bästa satirikerna tenderar mycket riktigt att vara konservativa i sin kultur- och människosyn, Swift och Wyndham Lewis som bara två exempel.

Det är nästan Elvis. Det är nästan Hendrix. Det är mycket mycket mycket större än Janis, Otis, Lennon, blaha, fyll-i-själv. Michael Jackson var stor. Och ögonblicket jag upptäckte det var när min då sjuårige son som lånade mig – on pain of death – sin kopia av “Bad”. Händerna i vädret. Hur bra som helst.

PS lördag: Det är sannerligen inte alltid jag håller med Germaine Greer, men idag i The G skriver hon lysande om MJ. Fansen dödade honom.

PPS: Och jag skriver detta medan Andy Murray utklassar ännu en utmanare i Wimbledon. Och jag återupprepar min gamla “Sanning Nummer Ett”, nämligen att bland sportpubliker är tennispubliken den mest obildade, den som kan minst om den sport dom sitter och tittar på. Så om Andy Murray dör av överdos, skyll på Wimbledonfansen. You heard it here first.

Några dar i Sverige. Surrealism med bägge fötterna på marken. I Göteborg stöter man på fler förmiddagsfyllon än jag sett på länge, länge. En vinglig, ilsken opposition mot det väl beställda. Sitt parlament har dom på Klippans ångbåtsbrygga. Men vad dom dricker är jag inte fullt på det klara med. På en del burkar står det “Sofiero” (se avd. “surrealism” ovan). Det är i alla fall inte White Ace, som hemmavid, den vita cidern: mig veterligen det enda alhoholmärket som specifikt tillverkats och lanserats för A-lagare: åttaprocentigt tjosan, billigt som vatten.

Jag vet att det bara är midsommar, men årets rubrik har redan nu korats. Den är oslagbart bra, det är därför den vinner. Inte minst för att den så katastrofalt missuppfattar undersökningens metodik; inte bara för att den ger legitimitet åt en totalmysko outfit som kallar sig “Nation Brands Index” (som formligen skriker “maxat konsultarvode”); utan framför allt därför att den äntligen får Jan Guillou att framstå i rättan dager. Man behöver bara låna ett sentiment från fotbollsläktarna: “You’re shit and you know it!”

Igår kom senaste kapitlet i utläggsskandalen, när parlamentet själv publicerade sin länge aviserade rapport (kostnad: £1.2m) om medlemmarnas förehavanden, fast med the sexy bits översvärtade, dvs. just dom sexy bits som Daily Telegraph haft i sin ägo och publicerat i nu sex veckor, och som dom idag generöst nog publicerar om igen så att vi alla kan se vad det står under censurens svarta penna…

I kid you not. “The Mother of Parliaments”, alltså…

Hur som haver, nu till hur trevligt det är med förutsägbarheten: varenda tidning idag använder åtminstone en gång på sina sidor det mest uppenbara av uppenbara ordstäv för att beskriva det hela: “shutting the stable doors after the horse has bolted”. Alltså bevingade ord som är så gamla och skröpliga att dom knappt orkar lyfta från trottoaren, vilket i sin tur gjort att journalisterna måste spinna vidare på den för att den ska få luft under vingarna. 7 poäng av 10 möjliga får The G:s ledare:

“The Portcullis House edition of the dossier does not so much slam the door behind a bolted stallion as painstakingly construct a new stable in order to house a dead nag.”

Rätten höll med journalisten Suzanne Breen om att hennes liv skulle sväva i omedelbar fara om hon tvingades avslöja information om Real IRA:s roll i två mord. Hennes rätt till liv väger tyngre än polisens iofs rättmätiga behov av upplysningar. Läs även ett ledarstick här.

“Hurra,” skulle man också kunna uttrycka det.

Barack Obamas metod är snygg, men beror i det här fallet på ren tur. Det är, som vanligt när det gäller småkryp, australiensarna som har svaret. (Det var Ricky M som lärde mig tricket). Låt flugan landa. För sakta båda händerna i applådläge på c:a 20 cm horisontellt avstånd från varandra och på c:a 10 cm vertikalt avstånd över flugan. Klappa sen hårt ihop händerna en gång: flugan luras av vinddraget och flyger upp mitt mellan händerna, krossas till döds. Helt fantastiskt. Det funkar. Jag lovar.

Nästa dödsinstruktioner från Pressylta gäller smärre däggdjur.

Detta via Erik Mymarkup: BBC World Service har satt igång en kampanj för att rädda utrotningshotade ljud, Save Our Sounds. En fullpoängare, enligt min mening. Själv har jag under åren varit lite grand av en ljudsamlare, i så måtto att jag försöker passa på ljud som man också kunde hört under, exempelvis, medeltiden.

Hästhovar på kullerstensbelagda trappor, är en av dom. Alltså där kullerstenarna gör underlaget lite för ojämnt för hästarna så att hovarna slår i obalans (det krävs ryttare av klass). Går att höra varje Reyes Magos i byn Fornalutx på Mallis, när dom tre vise männen rider upp till kyrkan för välsignelsen.

Pubskyltar som gnisslar i blåsten, är en annan (litterär referens: Blind Pugh anländer till värdshuset i första scenen i Skattkammarön…). Hörs allt mer sällan, eftersom pubskyltar numera skruvas fast alldeles för stadigt. Gick i alla fall fram till 2005 att höra vid puben The Monarch på Prince of Wales Road i Kentish Town. Idag ett advokatkontor.

Jag har iofs inte frågat Malte om saken, men det finns uppenbart anledning att frukta för Erratas framtid. Mig skulle det inte förvåna om han la ner den, men den skulle förstås sörjas av mig och många andra. Det är trollen igen, nu senast en Billy No-Mates som kallar sig “P” och som med osviklig trolskhet får alla diskussioner att tvärnita i en grinig sörja, i vilken han till slut sitter kvar alldeles för sig själv, muttrande något om ett felstavat ord, eller vad det var.

Vad göra? Att hålla på och spärra den ene efter den andre efter den tredje blir ju till slut för jobbigt och tidskrävande. Och att köra en blogg per invitation-only går ju liksom emot själva vitsen med det hela. I dunno. Men jag befarar det värsta.