Vi har alla läst dom där historierna i tidningen om en patient på lasarettet i Aberdeen som vaknar upp efter en skallskada och plötsligt pratar perfekt swahili… Det har att göra med en neurologisk kortslutning i den inre diskombobulära synapsens signalhämtningfunktioner. Sägs det.

Samma känsla av att plötsligt vakna upp i ett helt annat språk slår en när man läser lyriköversättningar utförda i ett samspel mellan två hundraprocentigt kongeniala författare. Ekelöf och Eliot i fråga om “East Coker” är ett exempel.  Celan och Mandelstam lär vara ett annat (min ryska är inte vad den borde vara).

Huruvida litteraturhistorien kommer att bedöma den på samma exalterade nivå kan man bara spekulera om, men Ragnar Strömbergs översättning av Paul Austers “Samlade dikter” (Lind & Co förlag), som kommer ut nu på torsdag, är ännu ett exempel på ett poetiskt marriage-made-in-heaven.

Nu skiter jag i och för sig i vad ni tycker om kompiskritik, men många av er vet redan att Ragnar Strömberg i många år tillhört min allra innersta krets av rådgivare och terapeuter. Men om inte annat så har det den fördelen att jag har Strömbergs diktning i märgen: jag kan den, minst lika bra som jag “kan” engelska, “kan” åka skridskor och “kan” laga en överjävlig hamburgare.

Paul Austers “Samlade…” är helt enkelt Ragnar Strömbergs diktning översatt till engelska av en posttraumatiskt svensktalande Paul Auster. If you see what I mean.

Det skulle gå för långt att analysera på djupet, men för hågade läsare är mitt tips detta: ha särskilt early-to-mid-career Strömberg till hands (t.ex. “Tidigt, innan träden” 1978 och “Munnens bok” från tio år senare) och läs sedan Austerrader som: “Slagor, vitheten, det förlovade landets / blommor: och allt / du skördar faller/ sönder på andetagens rand. […]”

Eller ur den allra första dikten: “…klockans / Sil lever tillsammans med sparvens hjärta”.

Det är samma bildrepertoar (mekanik/blodådror, träd och deras bosättare, urskillning/sammanfogande, osv); det är samma stilistiska grepp (de inledande substantiven, spänningen mellan definitiv och indefinitiv artikel, nivåskiftande verb); det är samma övergripande tematik (exakt hur långt är avståndet mellan mig och icke-mig, hur ser världen ut när jag ligger i graven?); och – dare I say it – som med Eliot: samma dikt på ett oräkneligt antal dialekter.

Och, jag menar, vad är 145:- mellan kamrater? Köp den här boken. Den är värd det dubbla.