Sorry, som sagt… Jag har ingenting alls emot Andres Lokko, never even clapped eyes on the man. Och det han skriver är ju helt OK, om än kanske inte det mest originella man nånsin läst (bortsett från populärkulturen, som jag inte är kapabel att bedöma). Men det är uppenbart sånt som redaktionerna vill trycka och läsarna vill läsa.

Och jag kritiserar inte Lokko själv, egentligen, utan hemmaredaktionerna och något vi varit inne på förut: the death of subbing. Idag skriver han t.ex. om Thatcher i AB och släpper oidentifierad igenom en av de mest berömda Oscar Wilde-pärlorna som existerar (“A cynic knows the price of everything and the value of nothing”) (och kallar den av någon anledning “svåröversatt”… what’s the problem?)

Jag menar alltså, som med småmissarna i gårdagens SvD, att det är konstigt att ingen på hemmaredaktionen hajade till (ungefär som man gjorde med Torsten Kälvemark, ähem…) och bad Lokko titta på det en gång till. Misstag gör vi alla – jag har själv levererat en del ordentligt pinsamma varianter, som jag vägrar upprepa – men med sån här sömnig redigering blir ju det olyckliga resultatet att man bara får sin egen skribent att se dåligt påläst ut. Det är helt enkelt lite orättvist mot Lokko.

Evening Standard ber om ursäkt i sin nya annonskampanj. Som följd av en marknadsundersökning säger man sorry – inte som Expressen i sina svåraste stunder, sorry för att vi existerar – utan sorry för att vi varit så negativa, slappa och förutsägbara. Men orden “Evening Standard” förekommer inte på annonserna, bara Erosskulpturen, deras symbol. Vilket väl är lite – how you say? – “pudel”…

Andres Lokko skriver en sak i SvD om Susan Boyle och brittiska underdoggar, en text som dock får en att haja till lite här och var. (Inte visste jag att Piers Morgan varit chefredaktör för Daily Mail, eller att Sunday Times Rich List är “det största samtalsämnet på alla brittiska kafeer och pubar”, eller att det spelas ligafotboll på Wembley varje lördag…) Men Lokko ger oss också Oliver Twist och Pip som ett slags litterära urtyper för “de som tar sig upp mot alla odds och lyckas bryta mot sin förutbestämda plats i det fortfarande så uttalade brittiska klassystemet.”

Det är en rätt intressant feltolkning, tror jag, för det väsentliga med Oliver Twist (om än kanske mer tvetydigt hos Pip) är ju att han är en så renrasig underdog, att hans bakgrund i själva verket är välbeställd och medelklasstrygg, och att hans klassresa genom soppiga barnhem, elaka begravingsentreprenörer och tjuvaktiga småpojksgäng utgör en återresa, en hemkomst till hans autentiska jag, ett återerövrande av hans rättmätiga plats i den trygga och ombonade, bokälskande delen av det brittiska klassystemet.

Det finns ofta en påtagligt reaktionär aspekt av den brittiska underdoggens triumf. Jag tror Terry Eagleton har skrivit om detta nånstans, ur en specifikt litterär synvinkel. Ska försöka hitta källan. Talk amongst yourselves.

Ni vet lika väl som jag att en pre-Maccaferri Selmer (dvs. i serienumren under #300, tror jag det är) är så nära det sinnessjuka man kan komma om man nånsin hanterat en yxa i svårmod. Jag har i flera veckor hört talas om en Selmer #222 i omlopp, detta genom vännen Ken G, som bland mycket annat dealar i vintagegitarrer.

Som vi vet är kontexten allt: #222 är sjukt lågt, det är långt före Maccaferri anlände med sin idiotiska resonator, det är t.o.m. före den #239 som Django ägde men sällan spelade under trettiotalet (han spelade #503 från 1940 till 1952, hade också en #704 men den krossades i bitar under en Italienturne).

Att få titta på, än mer att få greppa och trippa upp ett moll-dim uppemot A och C på en såpass tidig Selmer är lite grand som att få chansen att fråga Jesus varför han var så jävla snäll. The feel of it, the sound of it. Vad som var unikt med Selmerbyggena var nämligen att dom var bland de första att fatta hur viktigt “action” är, alltså hur lätt det är för en jazzmusikers fingrar att vandra/springa/rusa över greppbrädan, särskilt med dom strängar som fanns på den tiden.

Detta åstadkom dom genom att göra greppbrädan aningen konvex (men ändå rätt bred, jämfört med idag), till skillnad mot helflat som på nylonsträngade “spanskklassiska” gitarrer nuförtiden. Detta med den actionvänliga greppbrädan är för övrigt ett arv som på 1940- och 50-talen fördes vidare av framför allt Gibson och Martin, och mindre hantverkare som Mr Gallagher, även om bredden blivit mindre och mindre (vilket är ett elände för dom av oss som har fingrar som chipolatas…).

Hur som haver. Ken G hade Selmer #222 i sin ägo torsdag kväll. Hur han fick den är en helt annan historia. Han lovade mig att få se och tafsa på den, om omständigheterna tillät, nu idag, lördag 2 maj 2009. Halv nio i morse ser jag honom komma emot mig på Broadway Market, och jag ser att jag bör ge upp hoppet. Telefonauktionen var nåt i hästeväg, tydligen, den slutade långt, långt upp i femsiffrigt.

Köparen vet jag (uppriktigt) inte vem det var, men jag gissar på Keith Richards, för Ken G ska gå på en invitation-only med ett improviserat Charlie Watts-band på onsdag. Men jag är inte alls avundsjuk, inte det minsta. Så nära, bara.

PS: Här är tixempel youtubelänken till “Minor Swing”, där han spelar 503:an, och man ser bilder på den också, det är den han spelar på med “D-hålet” (stillbild #4 i ordningen).

David Horspool skriver en av de bästa analyserna av Tom Waits jag läst på länge, i senaste TLS. Jag har alltid tyckt Tom Waits i första rummet är mer posör än genuin singer/songwriter; en man som verkligen måste jobba på sin mystik, där det finns naturbegåvningar som Dylan; ungefär som Lendl fick jobba på sin tennis, där det fanns McEnroes. För en del är sånt gratis, för andra är det avlönat arbete. Men den här texten får mig att tänka till igen. Och det är ju alltid bra.

Här är han på YouTube i “Eyeball Kid”.