Storbritannien är, efter USA, det mest rapporterade utlandet i svenska medier, i allt från popmusik till mordhistorier, politik och kultur, osv osv. Det är därför fyrtitredubbelt konstigt att inte mer skrivits – vad jag sett under mina genomklickningar på webben – i Sverige om en av de största och mest genomgripande politiska kriser som drabbat landet på många, många år: jag skrev om det för nån vecka sen.

Groteska avslöjanden följer på skrattretande avslöjanden. En parlamentsledamots rutor krossas, en annan står under polisskydd, en annan har flytt utomlands. Labours donatorer har alla utom en dragit sig tillbaka och partiet står inför en katastrofal ekonomisk kris. Skilsmässan mellan folk och folkvalda har helt enkelt gått in i sitt decree absolute. Det är en historia som har massor av kryddor och lösgodis uppe på toppytan, medan den samtidigt drillar så djupt ner i demokratins grundvalar det nån sin går att, ähm, drilla.

Det är med andra ord en historia som kräver en utrikesbevakning som heter Bengt Albons (eller kanske inte, för Bengan har tydligen gått på semester igen). Det enda jag läst är en rewrite av allas vår fotbollsreporter Jens Littorin på DN (som jag nu inte ens hittar nån länk till…). Men visst är det jävla mysko…? Har dom inte Sky, har dom inte BBC24, har dom inte Internets?