Moldova fortsätter att fascinera (vilket för övrigt är #26 i serien “Meningar jag alltid velat skriva”). Ett land där det proeuropeiska kommunistpartiet vinner sitt tredje val i rad, och det med bred marginal, och uppenbarligen utan nåt större valfusk. En hejsan-tjosanekonomi, dessutom, som bokstavligen står och faller med remitteringarna från exilmoldovaner som jobbar i EU. Och som producerar alldeles utmärkt vin, och kan ståta med en av de snyggaste nationalpoeterna den civiliserade världen kan uppvisa: Mihai Eminescu.

What’s not to like?

Titta på AB:s kultursida, på de tuschsvartvita medarbetarporträtten (som jag alltid tänker på som “Aftonbladets 101 Dalmatians”…). Fråga dig sedan varför de svarthåriga är till vänster och de blonda till höger. Gå sedan och ta en kopp av te.

Jag håller på att städa och uppdatera i min länklista, och behöver veta mer om ett par av era set-ups, särskilt Bengt O. och Jelena/Bodil. Men nu ska jag bli korsfäst så jag kontaktar er efter återuppståndelsen nästa vecka för samspråk. All hail rock’n’roll.

Your friend Jesus.

Den som hade tid, och ork, borde nog satt sig att detaljanalysera Andreas Malms bok om hatet mot muslimer. Erfarenheten har ju visat att han är lite grand av en lurifaktisk slarver i sin argumentering, att citattecknen ibland inte riktigt hamnar där de skulle, att XY egentligen heter YX och att det hände på en tisdag i juni snarare än en lördag i april.

Nu har jag personligen nått en punkt där – try as I might – jag helt enkelt inte fattar vad han menar. Jag har läst hans plaidoyer i AB tre gånger, huvudsakligen för att få ett svar på hur man kan skriva en bok om hatet mot muslimer utan att ta upp islamismen till närmare skärskådan. Det närmaste jag kommer en förklaring är ett stycke mot slutet, som börjar “Frågan är dock om denna typ…” och slutar med meningen: “Jag tror inte [Nils] Schwartz skulle hävda att diskussioner om antisemitism, som inte till minst en tredjedel behandlar Israels förtryck av palestinierna, är förkastligt obalanserade.”

Schwartz får väl själv försöka reda ut den här sofistiska röran för att åstadkomma ett svar. Men med reservation för mina senila böjelser: varför skulle Schwarz inte hävda det? Det är empiriskt oantastliga orsak-och-verkan-fakta att antiirländska stämningar uppstod i UK som reaktion på IRA:s bombkampanjer på Nordirland och det brittiska fastlandet; att antisemitism har uppstått i arabländerna som reaktion på israelisk aggression; och att islamofobi har uppstått som reaktion på 9/11 och efterföljande terror.

Om man då helt utelämnar denna högst stabila – för att inte säga självklara – förklaringsmodell så får man sannerligen inte förvånas över att kritiker ifrågasätter ens balanssinne.

Varpå följer frågan huruvida skulden för dessa mordiska fanatismer också kan läggas på det stora flertalet irländare/israeler/islamtroende. Malm (som många andra, vad jag fattat) vill dra en rågång mellan fåtalet och flertalet, och svarar absolut nej. Mitt svar blir nog snarare ett absolut “Mmmm, tja…”. Varför? Därför att det inte är en händelse att “Not in my name”-rörelsen blivit ett så kraftfullt och effektivt sätt att markera flertalets distans mot fåtalet, vare sig fåtalet är folkvalda politiker eller självutsedda martyrnissar, och att det står alla fritt att ge sig ut på gator och torg med ett sådant plakat, metaforiskt talat.

Låt oss i det avseendet lämna Irland och Israel därhän för tillfället, men vad som i alla fall för mig la en skugga över det brittiska muslimska flertalet var den kompakta tystnaden efter 7/7. Det tog hela två år för en publik manifestation mot islamismen att äga rum, arrangerad av muslimska mainstreamorganisationer. Det är en rätt lång tid. “What took you?” som det brukar heta. Jag förstår helt enkelt inte varför tystnad skulle upphöra att vara medhåll bara för att den ekar så högt just i majoriteten.

Det finns många gamla regler och traditioner med skärtorsdagen. Idag ger drottningen bort sina pengar. Alla journalister måste bli fulla på en badort. Alla som heter Göran måste sjunga en sång av Carole King.

Strange but true.

Ian “Tommo” Tomlinson, mannen som dog av hjärtattack efter att ha blivit brutalt överfallen av våldskåta snutar under G20-demonstrationerna, verkar ha varit nån man borde haft i alla fall en nickande bekantskap med: “han hade nio barn, alkoholproblem och en passion för att sälja tidningar“, enligt The G.

Världen behöver fler Tommos. Och färre snutar.

Om inte de sociala, medicinska eller rent mänskliga argumenten för droglegalisering fungerar på förbudsknarkarna, så kanske de krasst ekonomiska argumenten gör det. Guardian rapporterar idag (läs här också) om en ny komparativ studie som visar hur mycket pengar (ca £14m) samhället skulle tjäna, inte minst i skatteintäkter, på “regulated legalisation”, alltså där staten i princip blir langare.

Men – alas and alack – att rationella argument skulle fungera på dom som sitter fast i förbudsberoendet är ju lite väl naivt: vad dom behöver är några svettiga dygn i madrasserade enrum, skrika och gorma så mycket dom vill, och massor, massor av tough love från oss andra.

En recension i senaste LRB handlar om den nazistiska elitens intima förhållande till de tyska adliga, finansiella och sportsliga eliterna, och under loppet av recensionen kommer ett intressant stycke (börjar “Above all, putting together…”) om hur klientilismen utgjorde en sån väsentlig del av nazistisk kulturpolitik, dvs. att man oavsett partitillhörighet knöt till sig både kulturarbetare och kulturbyråkrater genom finansiella gåvor, “through which each beneficiary entered into a personal relationship with the holders of power.” Ett likadant system tycks också ha inkluderat höga militära befälhavare, typ Rundstedt och Guderian.

Det är möjligt jag är ute och cyklar, men just det här med snabba cash som politisk motor verkar vara ett något “understuderat” område. Jag skrev i oktober om det där med att bl.a. bröderna Dulles personligen tjänat storkovan på smarta aktieaffärer runt olika USA-imperialistiska militärinsatser efter kriget. Och då ska vi ju inte ens börja prata om bonusar och bankirer och fackpampar och sånt… Follow the money, som sagt.

[Senare:] För, jag menar, om snabba cash kan visas vara en betydelsefull motor bakom politiska beslut – och med dem den historiska utvecklingen under kapitalismen, i stort eller smått – så har man ju fyrat av ett ordentligt skott under vattenlinjen på den ortodoxa marxismen, enligt vilken kapitalismen är en anonym och opersonlig kraft, vars aktörer inte är så mycket ute efter ett subjektivt “looking after Number One”, utan helt enkelt är en profitmaximerande kompetens (eller inkompetens, i senare dagars fall…) som är lika mycket ett hjälplöst (om än välbetalt) objektivt offer för systemet som någonsin proletären vid sin mervärdesmaskin. “The personalisation of power”, som vår vän kallade det i sin recension.

BBC rapporterade nyss följande egendomliga historia: en del moskeer i Mecka, av alla ställen, pekar åt fel håll… So near and yet so far, som det heter. “Some worshippers are anxious about the validity of their prayers.” Och det får man ju förstå.

Jag kom körande ner för Whitechapel High Street och runt Aldgate East-rondellen när, nerifrån City-hållet, det kommer en radda polisfordon vars make jag aldrig förut sett: sex stycken massiva, svartmålade pansarbilar med svärtade rutor och såna där tunga brandgardiner som hänger från bakre kofångaren ner i gatan, mynningsöppningar utefter båda sidor av karossen… Dom var ett slags våldsapparatens bilparks drätvärstingar, seriöst antiterrormeck, Staten-och-Kapitalet going out for a spin. Impressive, in a dicky kind of way.