Dom spotty oiks som huserar i Pressyltas IT-avdelning i källaren meddelar att vi nu bytt till Feedburner. Dom som prenumererar på Contentfeeden eller Commentfeeden får därför, tja, “omprenumerera” (förändringen gäller emellertid inte kategorifeederna). Ursäkta besväret. Vi får sopa in det under rubriken Framsteg, antar jag.
Återigen har jag haffats av några ord, som fått mig att stanna till på den långa, vindlande vägen mot framtida triumfer, framtida besvikelser. Och inte för första gången kommer orden ur corporate-speak, denna besynnerliga konkokt av gravallvar och sinnessjukdom. Det handlar om det tyskägda bolag som bl.a. sköter parkeringsböterna åt de flesta av Londons boroughs. Det heter APCOA, och har som sin tagline – wait for it…: “The World of Parking“.
Att jag fastnade för den har säkert att göra med att man ju i dessa dagar sitter och läser runor över J G Ballard. För vad vi har att göra med här är ju en fras som bara dryper Ballard, eller hur? Och man vill ju gärna, i Ballards anda, ge den sin narrativa predikatsfyllnad, om man säger så, ge den en liten knuff så att den kan påbörja sin vandring ut i det dystopiskt urbana ökenlandskapet. Så här, till exempel:
“Parkeringens värld är, i allt väsentligt, en stillastående värld. Men den som väljer att rikta blicken inåt skuggorna börjar snart se rörelser: små, tysta, hastiga rörelser…”
Skriv alltså (i kommentarsfältet) de inledande raderna till denna tidigare opublicerade Ballardnovell. Det måste börja med “Parkeringens värld…” och vara av ungefär samma längd som exemplet ovan, dvs. nåt 25-tal ord. En aningen twittrig tävling, alltså. Och priset är inte en puss den här gången, jag lovar.
PS: Och det får gärna – a la ‘Crash’ – handla om den erotiska potentialen hos ett välparkerat fordon…
Kommer Independent och IoS att bli den första brittiska dagstidningen att kraschlanda i raviolin? Frågan är inte längre fullt så obefogad som den varit. Enligt dagens Telegraph (via Greenslade) söker man nu aktivt en köpare som är beredd att förlora £1m i månaden.
Krisen på tidningen gick nog in i slutskedet när jag slutade köpa den för några veckor sedan… Så känns det nästan när man läser siffrorna, t.ex. att bara hälften (eller mindre än hälften för IoS) av upplagan säljs till fullpris. Och ärligt talat, älskar papperstidningar som man gör så skulle jag nog inte sakna den om den gick under. Vad som en gång var en frisk fläkt från nytt håll har blivit en lite däven pust i de gamla vanliga hörnen.
Om jag skulle sakna nåt så är det väl snarast individuella skribenter som Tom Lubbock om konst, Matthew Norman om media och politik, Johann Hari om droger, Howard Jacobson om kultur, exempelvis. Men eftersom dom ändå omsider skulle dyka upp i andra fora så är det väl en saknad man snart skulle hämta sig från.
Och för övrigt, som Jeff Jarvis säger idag, angående Google News-debatten: gammalmedia har trots allt haft tjugo år på sig att anpassa sig till internetmedia i alla dess former. Har dom i det här läget inget annat att komma med än spluttering denial så, well – fuck ’em…
En rune är motatsen till en runa: en artikel om nån som inte har dött.
[Mina bloggrubriker är från och med idag vinstmaximerade. Bara så ni vet.]
Hur som haver, jag blir lite orolig över Expressens kultursida när Björn Wiman börjar raljera, som han ärligt talat inte är särskilt bra på: kostade det så jävla mycket att nämna och länka till Rasmus, som var den som sa det här med att bränna pappersupplagan av TPB-domen? Läsarna hade kanske kunnat lära sig något. Spread the news. Av fotot att döma är Wiman 18 år gammal, men han låter 53.
Historiska analogier är jag däremot expert på: “…som om Lyndon Johnson kommit ut som fredsaktivist under självaste Summer of love”. Den meningen är en frontalkrock på E4:an med två döda.
Den första döden är frasen “kommit ut”: den är olycklig för att den fortfarande har så mycket med gaysammanhang att göra, den har i mina öron inte neutraliserats tillräckligt för att användas i Vietnamkrigssammanhang, eller krigssammanhang överhuvudtaget. Man måste ha ett språköra gjort av ospontad fasadgran för att släppa igenom den.
Den andra döden är det märkliga förhållandet att LBJ vid “självaste” 1967 faktiskt hade blivit en slags “fredaktivist” vad gäller Vietnam: han insåg vad Nixon/Kissinger-konstellationen sysslade med i Paris, och gav upp, beslutade inte ställa upp i omval, och lät därmed republikanerna ta trycket, efter att ha förhandlat fram exakt samma fredsfördrag som Nixon producerade fem år senare.
UPPDATERING: Björn Wiman är inget annat än, tja, a complete sweetheart! Han har nu, på Pressyltas anmodan, “creddat” (I know…) Rasmus för brandförslaget. Och tydligen Isobel också, vilket jag missat. Det andra jag skrev passerar dessvärre okommenterat.
Och, jodå, gaisare är jag, men inte arg. Gaisare är aldrig arga, bara besvikna.
Jag ska lämna åt andra att analysera och förutspå angående TPB-domen. De flesta verkar dock inte ha varit helt oförberedda på fällandet. Då är det väl också värt att notera att rätten dömde så milt man rimligtvis kunde, extremt milt, nästan: minimalt fängelsestraff, skadeståndet en tiondel av summan man begärt, men framför allt i det att man inte stängde ner servrarna och domänen. En fällande dom, visst, men också en definitiv markering mot kärandesidan, syns det mig.
Nu räcker det med djupheter för ett tag. Idag utspelade sig detta.
Jag: -“Förresten, den bussen på Richmond Road, går den till Homerton?”
Hon: -“Nej, den går till Tolpuddle Street. I Islington.”
Jag: -“Men… Är inte det samma buss, när den går åt andra hållet…?”
Hon: -“Ingen aning. Jag trodde du skulle till Homerton…?”
Lång paus. Under vilken Samuel Beckett fick Nobelpriset, Berlinmuren föll, och Paulo Coelho bestämde sig för att ladda upp sina böcker på Pirate Bay.
Håkans kommentar till Hopkinsraden får mig att försöka bokstavera varför “that list…”-citatet angår mig så till den milda grad. Detta naturligtvis kortfattat. Vill ni ha mer så får ni bjuda mig på Riche.
Först. Hopkins är skitsvår att förstå men underbar att läsa. Skitsvår därför att hans universum bebor en extremkatolsk/jesuitisk teologisk sfär och att referenspunkterna i hans liv och hans diktning – detta är alltså hög-1800-talet – inte ens är gångbara (gissar jag) för merdelen jesuiter idag. Underbar att läsa därför att han skriver om detta universum som om det å det djupaste angår en svensk sekulär läsare år 2009.
Det beror, tror jag, på att turbokatolicism av det här slaget ofta sammanfaller med ett icke-religiöst förandligande av världen, en slags animism som vi irreligiösa gärna vill göra till vår egen (se t.ex. Joseph Conrad: “världen är för vacker för att behöva något så vulgärt som religion”, typ). (Läs Hopkins “Glory be to God for dappled things…” och få din irreligiositet bekräftad)
För det andra. Ett centralt tema i Hopkins är växelspelet mellan fluxus (eller “flush” som han ofta kallade det) och, inte så mycket motsatsen “stasis”, som “Oneness”, dvs. hans gudsbild, oftast Kristusfiguren (däremot mindre ofta Mariabilden) (Hopkins var asexuell bög). För en människa, eller en troende, att kunna fånga the Oneness ut ur the Fluxus krävs en (poetisk, givetvis, varför annars skulle han skriva?) förmåga att förutse Oneness (“foredraw/n” är ett ord som knappast existerar i engelskan men är central för Hopkins: dels som synonym för “foregone/foredrawn conclusion” och dels som bokstavligt “i förväg skisserat”)
Vad han talar om (tror jag) i den här dikten är ett klassiskt Agape-Eros-komplex. Det unga syskonparets kärlek (som lika gärna kan vara erotisk, Hopkins är inte den som är den…) symboliserar en förberedelse (foredrawing) av människans omfattande av Kristus Sanningen, en process som kan sluta i något så enkelt och smärtfritt som den ofrälsta döden (…”No or Yes”), men som i frälsningen en gång för alla gör ditt jag jaglöst (“the selfless self of self”), dvs. det som man med Agape – och med Eros, men det vill ju inte jesuiterna veta av… – upplever i fullkomnad kärlek: ditt jag tillhör inte längre dig, du har uppgått i något annat.
Då menar jag, till slut, att vara så fräck att jag drar hela gudskomplexet ut ur Hopkins dikt och förvandlar raden om slagsidan till en (rätt sentimental, ärligt talat) melankolisk saknad efter tro och längtan efter ett förplatonskt “…once we were whole, and the desire and pursuit of the whole is called love”. Jag kallar det översättning.
Jag önskar jag hade något annat att berätta för dig än att Paulo Coelho brukar lägga upp sina böcker på Pirate Bay och att vädret har varit fint idag. Ibland blir man – ni kommer ihåg Dagars Kemi, osalig i åminnelse – som förtrollad av hågkomsten av rader och av musik, och man stannar till en hel dag, ett helt dygn, flera dygn, mitt i allt som pågår och allt man gör.
“…denna slagsida, denna lutning i viljan…“.
Dagens Nyheter har en ny lista på gång: “Historiens 100 malligaste svenskar“. Hmmm…
Ens reaktion kan ju bara bli brechtsk. Dessa hundra, hade dom då ingen som lagade gröt åt dom på morgonen, som tvättade deras kalsonger, som satte trycksvärtan på papperet i deras tidningar? Vem putsade deras skor, vem snickrade deras sängar, vem drog in deras el? Grävde han kanalen alldeles själv? Bar han allt sitt eget bagage, tvärs över hela Asien? Spelar han verkligen ensam i sitt lag?
Fotnot: Det är dödsstraff på “vitsar” som den i rubriken, det vet jag, men det gav mig i alla fall en ursäkt att posta en av Gerard Manley Hopkins vackraste rader, apropå det här med melankoli.
Fotnot 2: Det var “that”, inte “this” i citatet. Sorry. Har äntligen hittat det, dikten heter “On the Portrait of Two Beautiful Young People” och strofen (från r25) lyder: “Man lives that list, that leaning in the will/No wisdom can forecast by gauge or guess/The selfless self of self, most strange, most still/Fast furled and all foredrawn to No or Yes”.
