Håkans kommentar till Hopkinsraden får mig att försöka bokstavera varför “that list…”-citatet angår mig så till den milda grad. Detta naturligtvis kortfattat. Vill ni ha mer så får ni bjuda mig på Riche.

Först. Hopkins är skitsvår att förstå men underbar att läsa. Skitsvår därför att hans universum bebor en extremkatolsk/jesuitisk teologisk sfär och att referenspunkterna i hans liv och hans diktning – detta är alltså hög-1800-talet – inte ens är gångbara (gissar jag) för merdelen jesuiter idag. Underbar att läsa därför att han skriver om detta universum som om det å det djupaste angår en svensk sekulär läsare år 2009.

Det beror, tror jag, på att turbokatolicism av det här slaget ofta sammanfaller med ett icke-religiöst förandligande av världen, en slags animism som vi irreligiösa gärna vill göra till vår egen (se t.ex. Joseph Conrad: “världen är för vacker för att behöva något så vulgärt som religion”, typ). (Läs Hopkins “Glory be to God for dappled things…” och få din irreligiositet bekräftad)

För det andra. Ett centralt tema i Hopkins är växelspelet mellan fluxus (eller “flush” som han ofta kallade det) och, inte så mycket motsatsen “stasis”, som “Oneness”, dvs. hans gudsbild, oftast Kristusfiguren (däremot mindre ofta Mariabilden) (Hopkins var asexuell bög). För en människa, eller en troende, att kunna fånga the Oneness ut ur the Fluxus krävs en (poetisk, givetvis, varför annars skulle han skriva?) förmåga att förutse Oneness (“foredraw/n” är ett ord som knappast existerar i engelskan men är central för Hopkins: dels som synonym för “foregone/foredrawn conclusion” och dels som bokstavligt “i förväg skisserat”)

Vad han talar om (tror jag) i den här dikten är ett klassiskt Agape-Eros-komplex. Det unga syskonparets kärlek (som lika gärna kan vara erotisk, Hopkins är inte den som är den…) symboliserar en förberedelse (foredrawing) av människans omfattande av Kristus Sanningen, en process som kan sluta i något så enkelt och smärtfritt som den ofrälsta döden (…”No or Yes”), men som i frälsningen en gång för alla gör ditt jag jaglöst (“the selfless self of self”), dvs. det som man med Agape – och med Eros, men det vill ju inte jesuiterna veta av… – upplever i fullkomnad kärlek: ditt jag tillhör inte längre dig, du har uppgått i något annat.

Då menar jag, till slut, att vara så fräck att jag drar hela gudskomplexet ut ur Hopkins dikt och förvandlar raden om slagsidan till en (rätt sentimental, ärligt talat) melankolisk saknad efter tro och längtan efter ett förplatonskt “…once we were whole, and the desire and pursuit of the whole is called love”. Jag kallar det översättning.