Söndagstidningarna är förstås fulla av Nordirland igen, pga morden i förra veckan. Observer har en intervju med Ruairi O’Bradaigh (Rory O’Brady to you), en av de mest charmlösa individer den irländska republikanismen har att uppvisa. För några dar sen intervjuades en nordirlandskännare på Channel 4 News (jag har inte detaljerna framför mig, men kan skaffa dem om behov finns) som vågade påstå att Martin McGuinness (IRA-kommandanten som blev skolminister) är vår tids Michael Collins. Om nån av er såg (den inte särskilt lyckade) filmen så vet ni vad jag menar. Om ni inte såg den, men undrat vad utrycket “dödskyss” betyder… look no further.

Via Cryptome: det må vara en generationsfråga, men jag ville bara passa på att tipsa om detta FOIA-släpp i USA, angående CIA:s verksamhet i några centrala kapitel under Vietnamkriget. Högintressant stuff, som jag ska börja läsa så fort jag får en ledig stund.

Dom av er som har minnesfunktioner som täcker in förra måndan kommer ihåg en posting (Nicked!) om att jag blivit haffad av snajden (som det brukade heta i Tynnered) för att ha kört genom, inte en utan två kommunistfärgade trafikljus. Som jag informerade er vid tillfället: det är oxbabb med smör på. Det var grönt hela vägen.

Problemet är att det kommer att bli rättegång, eller ja, nån slags mindre trafikdomstolstjosan, eftersom det visade sig att jag får tre prickar på körkortet vare sig jag betalar böterna eller ej. Det har jag helt enkelt inte råd med. Jag måste ta det till rättvisan. Nu hänger en hel del på tidsintervaller på trafikljus i rondeller, och detta är nog den mest flippade frågan jag nånsin ställt på Pressylta, men är det nån av er som vet nåt om tidsintervaller på trafikljus i rondeller? Principiellt, alltså, tekniskt kan jag nog mäta själv, men all input är välkommen.

För övrigt, vad blir parollen? “Free the Gothenburg One!”…? Nån som har recept på tårta gjord på “fil”mjölk? En helikopterräddning? Fundera, grabbar. Fundera, tjejer.

Jag fick alltså ett brev från Brombergs förlag, som ville ge mig pengar. Jag fick strax efteråt en länk per epost till stålgitarrgeniet David Bromberg – ihop med felageniet Vassar Clements – när dom  spelar ‘Panhandle’, definitionen på depression och fattigdom.

A coincidence? I think not.

Our old friend Roy Greenslade writes (in today’s Evening Standard) about his fears of an approaching privacy law in the UK, this following Max Mosley’s appearance before a Parliamentary Select Committee hearing on press and privacy yesterday. As Greenslade shows, one of the striking things about practically any form of privacy legislation is how completely unworkable they would be: what Mosley has suggested does in reality amount to prior restraint. Which of course is an SBT, a Singularly Bad Thing.

On which subject: proponents of increased privacy rights in the UK, such as Desmond Browne QC, often argue that fears of privacy legislation are misplaced, because Parliament has already introduced such legislation in the form of the European Human Rights Act. But that argument is itself misplaced, it seems to me, precisely because the ECHR is not a privacy law.

My criticism, and others’ too, of the McKennitt v. Ash verdict, for example, was that it struck the wrong balance between Article 8 and Article 10, much too much in favour of the former. It is in striking that skewed balance between the two that a form of privacy law is being introduced, and by an unelected body, i.e the judiciary.

Idag fick jag brev från en jättesnäll kvinna på Brombergs förlag, som undrade om jag ville ha lite pengar? Ja tack, sa jag, jag är inte den som säger nej. I brevet fanns också en bok, en ny pocketupplaga av Hanif Kureishis “Förorternas Buddha”, som jag översatte nån gång under förra århundradet.

Kureishi bjöd mig hem på te i samband med det jobbet, i en skumdyster lägenhet nånstans utåt Barons Court, så att vi kunde prata igenom översättningsspörsmål. Det blev en väldigt kort diskussion, för det var en av de mest lättöversatta böckerna jag nånsin handskats med(*). Så vi pratade om annat, vad minns jag inte. En sak minns jag dock, och det är kanske stating the bleedin’ obvious, men det låg verkligen en distinkt air of sexual ambiguity över hans person: hans sätt att tala, hans kroppsspråk, gestik, osv. En jävligt snygg kille, var vad han var.

Eller, ja, kanske inte. (Klicka på länken och se VÄRLDENS hemsktråkigaste hemsida… Sheeeeeesh…)

(*) Av nån anledning passar Kureishis prosa svenska språket som hand i handske, varför vet jag inte. Jag har då att jämföra med Bobbie Ann Mason, Breyten Breytenbach och Tom Wolfe, bland andra, och i inget av dom fallen var det lika hög grad fråga om “just hang on and enjoy the ride”, liksom.

Det här är som synes en 3-kategoriare: Indy rapporterar idag att Stockholm är världens digitala huvudstad, tack vare Spotify och Joost och Piratbukten och allt vad det heter. Detta oavsett Stureplan, alltså. Mäktigt.

I vilket svenskt ord hittar man bokstäverna “t-y-t” i den sekvensen?

Svar i kommentarsfältet, tack. Första rätta svaret vinner nåt, ähm, jättefint. Lösning i morgon.

Pressylta Redux åkte fast för polisen för en stund sen. Brottet: att ha kört mot rött ljus, inte en utan två gånger. Böter £60. Enda problemet – för mig, inte för den fete snuten – är att det är ett brott som aldrig begicks, utan som snarare härstammar ur lag- och ordningsindustrins egen politiska ekonomi.

Efter några bankärenden och annat satte jag iväg mot Bow Interchange för att tanka LPG på Autogasstationen. Utefter hela Mile End Road åkte dussintals mc-snutar fram och tillbaka, och det stod ett par piketer vid en spärr på andra sidan Bow Station. En vanlig sätta-dit-bilister-drive, eller som snutarna tydligen kallar det själva: Target Filling Day…

Man sänker alltså farten, kollar backspegeln oftare än vanligt, håller avstånd fram och bak, oskyldig min. Jag svänger in på den stora rondellen under A12:an, ligger direkt bakom en buss. Vid första ljuset slår det om till gult precis som jag kör igenom: i såna lägen ska man alltså inte tvärnita eftersom bakomliggande bilar då kan åka in i en seriekrock. Vid nästa ljus trettio meter längre fram i rondellen – jag ligger alltså fortfarande direkt bakom bussen – är det helt grönt, bokstavligt och bildligt, så jag kör igenom och in på Autogas.

I backspegeln ser jag en mc-snut.

Jag är alltså hundraprocentigt säker på att jag körde ljusen lagenligt, och att snuten ljög rakt uppåner när han sa att båda var röda. Varför så säker? Två anledningar. Dels att man som bilist är alldeles extra försiktig när det är Target Filling Day på gång. Dels att jag låg direkt bakom en buss: det är ytterst sällan busschaffisar vågar jump the lights, eftersom det så jävla farligt och trafikkamerorna (och bussarnas egna kameror!) har dom så på håret, det är inte bara avsked utan dryga böter därtill. Med andra ord, om ljuset slog om till gult medan bussen passerade (vilket det inte gjorde) så vore tidsintervallen ändå alldeles för kort för att jag efterpå skulle hinna bromsa in, än mindre köra mot rött.

Snuten i fråga hade förmodligen till uppgift att samla på sig 20-25 böter före klockan fem, så att hans stationschef kan fylla i statistiken vid månadsslutet och få guldstjärna i boken. Köra mot rött ljus är dessutom “an endorsable offence” (prick på körkortet om man inte prösjar), så det blev extrapoäng också. Hade jag börjat bråka om det där med sanningen, så hade han nog kunnat lägga till “disturbing the peace” eller nåt sånt, och fått en karamell vid dagens slut.

Ack ja. Det är tur att det finns internet så man kan skriva av sig sin ansvarskännande medborgerliga indignation, innan man girerar boten. Oder was?

Några smärre förändringar här på Pressylta Redux, allt enligt vårt servicemotto “If you lived here, you’d be home now”. Hemma är alltså Verdana i stället för Arial, svart-på-vitt i stället för grått-på-vitt, mer kategorier, mer taggar, mer trackbacks, mer konjak.

PS: Vad jag menar är ju att det ser ut mer som gamla Pressylta, fast med fartränder.

PPS: Och allt har inte blivit kategoriserat/taggat ännu, jag jobbar baklänges på den uppgiften, som med så mycket annat. Bear with me.