Eliotskt
Categories: KulturelltMonday, Mar 30, 2009
Man har hittat T S Eliots refuseringsbrev från 1944 vad gäller Orwells trotskistiska grisdrama ‘Animal Farm’, i vilket Eliot tycks mena (han är inte i sin allra glasklaraste form här) att en kritik av Stalin kanske vore befogad, men i så fall helst inte från trottehåll. The G. skriver om det idag.
Wyndham Lewis berättar en historia om Eliot som för mig kommit att sammanfatta engelsk litterär högkultur. Det var på 30-talet, Lewis fick en dag för sig att hälsa på hemma hos Tom. Sin vana trogen öppnade han och gick in utan att ringa på klockan. I hallen upptäckte han så att dörren till Eliots arbetsrum stod på glänt, och han hörde svaga röster. Lewis smög sig sakta fram och kikade in.
Därinne, nersjunken i sin läsfåtölj, satt Thomas Stearns Eliot och stirrade bistert, rakt ut i tomma intet. På golvet bredvid honom, på knä och med knäppta händer, och med blicken vädjande upplyft mot honom, satt Lady Ottoline Morell. Hennes juveler glittrade där inne i det anglikanska dunklet. Och med en stämma som vibrerade av innerlighet yttrade hon de odödliga orden: “Teach me to pray, Tom! Teach me to pray…!”
Se där en uppgift för litteraturen: att lära aristokratin be till Gud.
March 30th, 2009 at 5:35 pm
Som alla vet var Lady Ottoline Morell halvsyster till William John Cavendish-Bentinck- Scott, femte hertig av Portland. År 2004 deltog jag i en test anordnad av den amerikanska historiesiten Cliopatria med rubriken “Which historic luinatic are you?” Största likheten hade jag med ovannämnde hertig med följande motivering: … renowned as the finest judge of horseflesh in England, you took the tradition of aristocratic eccentricity to unprecedented heights. You did not neglect discipline, forcing disobedient underlings to skate themselves to exhaustion on your subterranean skating rink“.
Det är inte utan att man känner sig träffad.
March 30th, 2009 at 5:38 pm
Jag hade nog, ähm, vibrerat av stolthet.