Lewis’ och Pounds unge vän, filosofen och kritikern T E Hulme, var en storvuxen och bullrig man, som drack ordentligt och ofta råkade i knipa. En utomordentligt vacker vårdag år 1912 ställde sig Hulme, full som ett ägg, och pissade i rännstenen mitt på Soho Square.

En poliskonstapel kom fram och tog honom vid armen: -“Så där kan ni inte göra!”

Hulme vände sig häftigt mot konstapeln och röt: -“Inser ni inte att ni tilltalar en medlem av medelklassen?!”

-“Åh, jag förstår, ursäkta då…” sa konstapeln, och gick sin väg.

Eliot påminde mig om att jag en gång (för Allt om Böcker 1985) satte ihop en minikatalog över roliga historier om modernismen, om den kamelen nu går att svälja. Vi saxar en (som jag tror kommer från Richard Ellmans Joyce-biografi):

Wyndham Lewis och T S Eliot skulle åka till Paris för att hälsa på James Joyce. Av skilda anledningar kunde Ezra Pound inte följa med. Ständigt den omtänksamme vännen, och medveten om Joyces dåliga ekonomi, skickade han i stället med ett paket, inslaget i brunt papper och snöre.

Lewis och Eliot når Paris och träffar Joyce på en restaurang. Där överräcks paketet högtidligt. Joyce, halvblind och fumlig, ger sig på Pounds komplicerade, om inte rent paranoida, knutar, men utan framgång. Efter en stund får “brutale” Lewis hjälpa till. Äntligen kan Joyce veckla upp papperet. Paketet visar sig innehålla ett par begagnade skor. De är tre nummer för små.

I en tung och tjurig tystnad, med blickarna fastspända på de gamla skorna, sitter tre av den engelskspråkiga modernismens förgrundsgestalter och undrar vad den fjärde kan ha tänkt på.

Man har hittat T S Eliots refuseringsbrev från 1944 vad gäller Orwells trotskistiska grisdrama ‘Animal Farm’, i vilket Eliot tycks mena (han är inte i sin allra glasklaraste form här) att en kritik av Stalin kanske vore befogad, men i så fall helst inte från trottehåll. The G. skriver om det idag.

Wyndham Lewis berättar en historia om Eliot som för mig kommit att sammanfatta engelsk litterär högkultur. Det var på 30-talet, Lewis fick en dag för sig att hälsa på hemma hos Tom. Sin vana trogen öppnade han och gick in utan att ringa på klockan. I hallen upptäckte han så att dörren till Eliots arbetsrum stod på glänt, och han hörde svaga röster. Lewis smög sig sakta fram och kikade in.

Därinne, nersjunken i sin läsfåtölj, satt Thomas Stearns Eliot och stirrade bistert, rakt ut i tomma intet. På golvet bredvid honom, på knä och med knäppta händer, och med blicken vädjande upplyft mot honom, satt Lady Ottoline Morell. Hennes juveler glittrade där inne i det anglikanska dunklet. Och med en stämma som vibrerade av innerlighet yttrade hon de odödliga orden: “Teach me to pray, Tom! Teach me to pray…!”

Se där en uppgift för litteraturen: att lära aristokratin be till Gud.

Igår var det den inledande, lite hövliga protestdemonstrationen mot G20-mötet, arrangerad av fackförbund, kyrkor, NGO’s, osv. Dom hade väntat sig c:a 10,000 på marschen från Embankment till Hyde Park. Det kom 35,000, och det gick förstås lugnt till. “Men det är på onsdag vi tråder en lustiger dans,” säger polisen. Och det ligger definitivt nåt i luften: det är inte bara Ritz Hotel som spikar över fönstren, bankanställda uppmanas undvika kritstreckrandigt, jag har redan hört många-många som kommer att ta sig en ledig dag. Som skalden diktade: “Släpp fångarne loss, det är vår!”

Post Scriptum: Eftersom den här “Revolutions-Nytt”-serien kommer att fortsätta in på nästa vecka vill jag gärna adumbrera mina allmäna politiska sympatier, om inte annat så för dom som är relativa nykomlingar till Pressylta.

Mina politiska sympatier (MPS) går att likna vid såna där sagoslott som lekskoleungar gör av dasspapprullar och klister och blaffig vattenfärg: skittjusigt, men hållbart i c:a 48 timmar. Hur som haver, följande underliggande principer gäller.

Med 70% av MPS-hjärtat omfattar jag nån som Ross McKibbin (se t.ex. länk i förra onsdagens post) och hans stramt kontrollerade vrede, hans passionerat socialdemokratiska sense and sensibility.

Med 29% av MPS-hjärtat älskar jag upplopp. “There comes a time,” skrev min broder H.L. Mencken, “when every man feels the urge to spit on his hands, hoist the black flag, and start slitting throats”.

Med 1% av MPS-hjärtat gillar jag min soffa mer än nåt annat. Jag menar: jag är 58. Give me a break…

Jag har (för övrigt) monterat ner den där serien om dagars kemi (den lyfte liksom aldrig) men, det måste jag säga, om en dag nånsin smakat mer av segt gödsel och låtit mer av ostämda fioler än torsdagen den 26 mars 2009 så vet fanimej inte jag när det skulle vart. Gör ni?

Det där med fioler är (för övrigt) en privatreferens som jag lika gärna kan göra publik: klockan fem på torsdagseftermiddagar hade jag fiollektion under några år i lågstadiet, och kom till slut att avsky tarmgnidandet så mycket att jag började avsky torsdagseftermidddagar i största allmänhet, och det långt efter att jag slutat med lektionerna. Torsdagseftermiddagar är på nåt sätt dassbruna och tandvärkiga.

På en gladare not kan jag meddela att vi nästa onsdag återupplivar en ännu kortare tradition på Pressylta, från 1 april 2006 (se arkivet): “Skämt åsido, sa han som sorterade ägg”, alltså antiaprilskämten, “de stilla lunkande allmänsanningarna”.

Update: Det blev dessutom en gödseltorsdag som avrundades med en präktig maliciösattack på servern. IT-avdelningen har utfört ett heroiskt fältarbete i samarbete med Haverian-haverakommissionen, och vi är tillbaka: större, bättre, hellre.

Nu har dom alltså börjat krossa rutorna i bankirernas villor – och hans granne säger att det visserligen är fel men hon kan helt förstå folks ilska över hans “fasansfulla girighet”. En av organisatörerna bakom “G20 Meltdown” nästa vecka pratar på BBC-nyheterna om att hänga bankirerna från lyktstolparna: “effigies, of course… but if it turns serious, you never know…”.

Gordon Brown är under tiden i New York, för stunden säkert tacksam att ilskan – och det är en påtaglig, utbredd ilska, tvärs över samhällsklasserna, ingen tvekan om det – så här långt är fokuserad på bankirerna. Det behövs nog bara en fladdrande fjärilsvinge nånstans för att det ska vändas mot honom själv och New Labourhållet också. Den alltid läsvärde Ross McKibbin förklarar varför i senaste LRB.

Alltså, jag menar, till och med jag – och ni känner mig: Amateur Hour personifierad – tycker det är rätt outrageous att Pirate Bay introducerar VPN-teknologi som om det vore ett fildelardemokratiskt genombrott. Som pedofili- och cardingteknologi har den ju funnits ända sedan jag sprang omkring i kortbyxor och bytte filmstjärnor med Sixten Jernberg strax efter kriget.

Det är helt otroligt att TPB kommer undan med sånt propagandafluff, utan att Jan Guillou ingriper. På sistone har ekonomijournalistiken (på tal om Guillou…) råkat ut för en sedan länge inväntad grundkritik, men nu är det väl snart dags för nät- och teknikjournalisterna att också drabbas av ett par minuters välmotiverad granskning? Jag menar, som litteraturkritiker hade man ju inte kommit undan med hälften av detta lass av oxbabb, med eller utan smör.

Nästa vecka blir det en massa hejsan-tjosan kring G20-mötet i ExCel Centre i Docklands och Simon Jenkins skriver i Standard idag om det obscena i såna här toppmötesorgier: jag visste t.ex. inte att ett FN-regisserat toppmöte i New York om världsfattigdomen år 2000 gjorde slut på all hummer och champagne som hela Manhattan kunde uppbåda… Vi har definitivt kommit fram till ett läge som jag alltid brukar tänka på som Ceaucescus Sista Tal (youtubat här): allt eftersom protesterna börjar växa fram mot podiet viftar han avvärjade, som för att säga: “Nej, vänta ett tag, det är inte nu ni ska hurra…”.

Om jag inte har nåt annat för mig så inträffar jag alltså vid ExCel nästa vecka. Ses vi i vimlet?

Inte ens om jag var regelbunden läsare skulle jag befatta mig med en tång lång nog att ta i det aktuella numret av New Statesman, gästredigerat av Alastair Campbell (som sätter sig själv på omslaget) och innehållande den första i en occasional series av krönikor där Tony Blair skriver om trosfrågor (yeah, knickers to you, too!)…

Magen vänder sig vid blotta tanken. Känsliga personer bör inte klicka på den där andra länken.

Och det har förstås blivit rabalder: NS-veteranen Suzanne Moore annonserade i gårdagens Mail on Sunday att Campbellnumret fått henne att avgå som contributing editor. The G. slår förstås upp det stort också, fattas bara annat. Inte minst är det ju ett anmärkningsvärt grepp från tidningens sida, med tanke på att Blair och Campbell praktiskt taget är definitionen på Yesterday’s Men, med Gordon Brown tätt i hälarna.

Kommer från Andrew Brown, i slutet på ett långt och nördigt inlägg om att byta motherboards och annat helvetiskt:

“It’s like being Keith Richards going into tax exile – you go to sleep in one country and wake up in another, but your flunkies have moved all the furnishings and even the ashtrays around you so you need never know what happened.”