Slates tekskribent Farhad Manjoo skriver nostalgiväckande om vad i hela friden man gjorde på internet år 1996. Jag hade då varit på “nätet” – som vi brukade kalla det – i två år, efter att ha provat med en BBS först. Vad jag minns var det ju mycket strul med knastriga modem, ett helvete att få svenska umlauts i epost och att få Eudora att simulera POP3, och framför allt att det var mycket text… text text text… Inte mig emot, förstås, det var ju mitt gebiet, liksom. En av mina favoritsajter på webben var UKansas History Resource, en enorm massa akademiska historielänkar. Porr fanns mest på Usenet.

“Webben”, för övrigt… Webben var ju då bara en av många beståndsdelar av internetäventyret: det handlade väl minst lika mycket om newsgroups, framför allt, och att ladda ner onödiga hjälpprogram med FTP, och lite Telnet här och var. Lite senare kom epostlistorna (Fredrik Laurins MEDIA-listan i saligt åminne…). I samband med att jag vågade mig ut på nätet 1994 (” men tänk om nån försöker ringa mig, man får nog inte bli för långvarig…”) hade jag läst en stor jävla Guide to the Internet (med gult omslag) där World Wide Web utgjorde det sista och rätt korta kapitlet, typ “det kan nog bli något i framtiden”.

PostScriptum: Och jag måste säga, nu när jag tänker på det, att newsgroups var vida överlägsna allt det här 2.0-fliddret. Flaming eller inte flaming, man fick omedelbara reaktioner, det var – om man hittade rätt – kunnigt och roligt, det ledde (ofta) nånstans, faktiskt, tematiskt, i stället för att det man säger dränks i ressentiment, som för mig är bloggvärldens maskinolja.