Det ligger inte för mig att raljera – eller jo, det gör det kanske, men jag ska försöka undvika det här. Vassa Olle berättar att han tillsammans med en kollega har som uppgift att utse Årets Branschpersonlighet åt Stockholm Mediaweek (särskrivning efterlyses!).

“Personlighet”, alltså… Jag har bestämt för mig att “personligheter” numera bara existerar på daytime television, på dagsljusteve. Det har med finanskrisen att göra: en djup social och socialkritisk reaktion mot allt och alla som ger sig ut för att vara outstanding, en slags global jantelag som sprider sin anonyma svalka över personlighetsöverhettade media. Beskrivningen på “kändis” här över har gått från “celebrity” via “celeb” till “sleb”, som ju inte ligger tvåhundra mil från “slag” och “smeg” och annat avfall.

Vad måste då en person göra för att bli en personlighet? Ha fluga, röda hängslen, och farmorsglasögon? Plötsligt brista ut i “Una furtiva lagrima” på t-banan till Hägersten, som personlighetsavbrott i ett i övrigt fullkomligt normalpersonligt liv? Läsa Slavoj Zizek i smyg, men läsa Mark Levengood helt öppet?

I don’t know. You tell me.