“A las cinco de la tarde…” [Har nån nånsin översatt ‘La cogida y la muerte’ till svenska? Är det nån som vet? Jag fattar inte hur man skulle bära sig åt med “eftermiddagen”. Men “En pojke bär fram det vita skynket” är ju given… Hur som haver, Lorca har gått på loop hela dan…]
“Fuitt fut fut fuitti fut fut” – mannen som visslade introt till “Dock of the Bay” har, så att säga, visslat färdigt.
Ägg.
Jag är fortfarande agnostiker i fildelarfrågan. Jag är imponerad av hur elegant – kanske lite för elegant – förespråkare som Rasmus lyckats övertyga mig om att copyright är något som måste problematiseras för att kunna överleva (även om resonemangen kan bli lite preciösa ibland). Men, jodå, i sakfrågan kan jag se mig själv som kopimist en vacker dag, men – som Augustinus sa om kyskheten – “inte ännu”.
Jag är inte alls lika imponerad av att (detta enligt Guardian igår) Pirate Bay stöttats ekonomiskt av nån som Carl Lundström, en man med ett, ähm, ganska brokigt politiskt förflutet. Enligt Guardian ska CL också vara en av de medåtalade i morgon: om det är sant, varför har vi inte hört nåt om det? The company you keep, som sagt: what the fuck’s occurring here…?
Men jag är också imponerad av hur skickligt – och föredömligt – Pirate Bay styrt dagordningen med järnhand i upptakten till rättegången. Problemet är att man kan vara lite överdrivet media savvy: strategiskt syns det mig aningen för smart att göra en “Spectrial” av rättegången. Teater är – som Vo Nguyen Giap lärde oss – en jävla bra taktik för ständigt kringgående rörelser, men uselt i fiende-definierade större konfrontationer. Det är konfliktundvikandet satt i system och risken finns att PB kommer att se ut som om dom kukar ur den “riktiga” debatten genom att sätta på sig en rolig hatt.
Till yttermera visso (god I love talking sexy…) pratade jag just idag med en väldigt om-sig-och-kring-sig webbaktiv i just den här branschen, vars omdömen jag tenderar att lita på, som sa att Sverige och Pirate Bay var slut kring 2004-5; som sa att the real action för fyra-fem år sen flyttade till Hong Kong, men att dom flesta “serious filesharing server clusters” nu är tillbaka i (irony of ironies…) USA; som sa att Pirate Bay “are a pain in the ass, arrogant and destructive, and I hope they win, because if they lose, the self-righteousness will be unbearable”.
But then, what do I know from nothin’…?
-“Där kan du väl för fan inte parkera!” skrek hon och pekade på sitt skyltfönster. -“Det är för mina kunder!”
Hon sålde lingerie, och jag hade inga shoppingplaner (just då) på den linjen. Men jag samlade mig.
-“Ni får inte skrika åt mig”, sa jag. -“Jag är konfliktundvikare.”
-“Eh?” sa hon.
-“Jag är svensk”.
-“Oh…”, sa hon. -“OK, en kvart då. Men sen ringer jag polisen.”
Det är dags att promovera ännu en skribent till OFS-laget: Pankaj Mishra, (har vi inte läst honom i NYRB? jag får kolla senare) (och här) som idag skriver i The G. om apatiska majoriteter och huruvida “the institutions of electoral democracy, liberal capitalism and the nation-state can be relied upon to do our moral thinking for us”. Ett resonemang som kanske är särskilt applicerbart för dom av oss som kallar oss både Palestina- och Israelvänner och förtvivlar över de förras minoriteter och de senares majoriteter.
Jag hittade henne i en TLS-recension av Richard Dawkins och jag är totalt nyförälskad, ain’t she pretty…?
Vi tar oss nu några dar i Phuket och pratar över framtiden. Talk among yourselves.
Men visst är det patetiskt av SVT att inte sända Ingos begraving live. Att Stockholm är världens största småstad vet vi ju sen länge, men allvarligt talat, don’t make a fucking career out of it…
Labourpolitikern Hazel Blears är visserligen en av samtidens allra rundaste nollor, men har man nöje av en verbal slakt på sådana plusminusfigurer så ska man läsa den utmärkte George Monbiot idag, som i yxhuggens blodiga skvättkaskader också producerar en liten pocket history över den politiska och moraliska katastrof som New Labour till slut blev.
“I doubt, moreover, that there would be widespread agreement that ‘Swedish’ is a modern Americanism for ‘homosexual’ […], skriver Henry Hitchings i en TLS-recension av den nya upplagan av OUP:s Dictionary of Modern Slang (en typ av bok som alltid får något av Dudley Moores “Groovin’ the Bag, Mama” över sig…).
Hur som haver, en recension av en slangbok bör förstås alltid ge minst en pärla att ta med sig hem, och i den här är det “to knock the dust off the old sombrero” för oralsex. Delicious.
Jag gillar som sagt Expressens kultursida, men i antisemitismdebatten måste man se en allvarlig “failure of leadership” från Björn Wimans sida. Jag har inte sagt nåt om detta tidigare, för jag vill inte bli inblandad i fler debatter, men att släppa igenom nåt som okunnigt – rent kontrafaktiskt, alltså – som Anders Ramsays inlägg är en grav miss och Charlotte Wiberg tar itu med några aspekter idag (du hittar fler länkar i den länken).
Att Ramsay kunnat publicera (i en stolt antinazistisk tidning som Expressen) det där om att den nazistiska judeutrotningen “riktade sig huvudsakligen mot de fattiga judiska massorna i östra Europa” är varken mer eller mindre än skandalöst.
Att Wiman – eller nån annan på redaktionen – uppenbart inte rett ut begreppen om antisemitismens historia för kontrahenterna innan de publicerade är obegripligt: därav förvirringen kring tusentals år gamla antijudiska företeelser, och den antimsemitism som uppstod i och kring Upplysningen, som enkelt uttryckt blev Engels “socialism of fools”, osv osv.
Debatter på kultursidor måste nånstans börja på ett mer kvalificerat plan, annars slösar man dagar och nätter och trycksvärta och bandbredd åt att bara rätta rena skoluppsatsfel. Not good enough.
“One, Two, Three…” med Country Joe and the Fish (CJ är en usel sångare, och det är en usel sång, men det här med dagars kemi är inte nåt man har full kontroll över…).
“Sorry” (ett ord jag har hört hela dan, allra först i morse av en p-vakt [av alla människor…])
Salta pinnar (av polskt fabrikat)
