Om man letar efter ett kortfattat argument mot FRA och databassamhället så har den briljante Ben Goldacre sammanfattat det i sin legendariska ‘Bad Science’-kolumn idag i The G. Och det är precis samma som jag alltid tänkte hela vägen genom högstadiet: matten funkar inte. The numbers are wrong. Someone roll another joint.
Jag vet inte hur mycket det uppmärksammats i Sverige, men att BBC inte längre sänder Crufts, efter skandalerna förra året, är Well Big News, ingen tvekan om det. Engelsmännens relation till djur är som deras relation till barn: dom älskar dom ganska mycket, men hatar dom mycket mer.
Slates tekskribent Farhad Manjoo skriver nostalgiväckande om vad i hela friden man gjorde på internet år 1996. Jag hade då varit på “nätet” – som vi brukade kalla det – i två år, efter att ha provat med en BBS först. Vad jag minns var det ju mycket strul med knastriga modem, ett helvete att få svenska umlauts i epost och att få Eudora att simulera POP3, och framför allt att det var mycket text… text text text… Inte mig emot, förstås, det var ju mitt gebiet, liksom. En av mina favoritsajter på webben var UKansas History Resource, en enorm massa akademiska historielänkar. Porr fanns mest på Usenet.
“Webben”, för övrigt… Webben var ju då bara en av många beståndsdelar av internetäventyret: det handlade väl minst lika mycket om newsgroups, framför allt, och att ladda ner onödiga hjälpprogram med FTP, och lite Telnet här och var. Lite senare kom epostlistorna (Fredrik Laurins MEDIA-listan i saligt åminne…). I samband med att jag vågade mig ut på nätet 1994 (” men tänk om nån försöker ringa mig, man får nog inte bli för långvarig…”) hade jag läst en stor jävla Guide to the Internet (med gult omslag) där World Wide Web utgjorde det sista och rätt korta kapitlet, typ “det kan nog bli något i framtiden”.
PostScriptum: Och jag måste säga, nu när jag tänker på det, att newsgroups var vida överlägsna allt det här 2.0-fliddret. Flaming eller inte flaming, man fick omedelbara reaktioner, det var – om man hittade rätt – kunnigt och roligt, det ledde (ofta) nånstans, faktiskt, tematiskt, i stället för att det man säger dränks i ressentiment, som för mig är bloggvärldens maskinolja.
Veteraner bland er vet att jag ibland gör voiceovers, och att jag skänker pengarna – 150 pundare i timman, mina vänner, och sen pro rata per halvtimma, deep-deep- shit, alltså – till dom fattiga. Men hade jag fått en replik som (som jag just hörde på BBC4): “By the early 1960s, British caravanning had changed…” så hade jag fanimej gjort det gratis. Den brittiska husvagnsindustrins historia. Beautiful.
Mitt senaste bidrag, för övrigt, är att vara den svenska reklamrösten bakom pokerstars.com. In a cinema near you soon, check it out.
New Labour har nu officiellt gått in i sitt sista Kejsar Bokassa-stadium: “justitie”ministern Jack Straw har använt informationsfrihetslagens vetorätt för att stoppa offentliggörandet av kabinettsdiskussionerna våren 2003 om Irakinvasionens legalitet. Läs Guardians Richard Norton-Taylors analys här. Det är liksom inte bara beyond a joke, det är bortom all ironi.
OM ber i en kommentar att jag ska skriva om Andres Lokko, gärna “raljant” (moi…?!). Nej, vad jag vet om Lokko är ungefär lika mycket som jag vet om, säg, amalgam, eller björnjakt. Det beror dels på att det är fyra-fem år sen jag övergav skribentsvängen och numera har plusminus noll kontakt med journalistkolleger i stan. Dels därför att Lokko, vad jag sett, skriver om sånt som ligger rätt långt nere på min personliga dagordning, vad man kanske kan karaktärisera som – ursäkta kraftuttrycket – “ungt”: mode, musik, film, blaha och blahej…
Faktum är att den sortens straight kulturrapportering – för vilken man helst ska vara utrustad med något jag aldrig ägt, en trendnäsa – var något jag så långt som möjligt försökte undvika skriva, trots att kulturredaktionerna hemma alltid ville ha mera sånt. Så jag var alltid tacksam att det fanns skribenter som Lokko (under mina år framför allt veteranen Lee Persson på Svenskan) (som väl håller på än idag?) som kunde sköta om den delen, medan jag gick på Imperial War Museum och skrev om Wyndham Lewis i stället.
Sen är det en lite annan femma det här med “Här i London…”-syndromet, som OM också nämner, dvs. att det är förknippat med en slags personlig och kulturell heroism att bo i London. Det led jag nog också av under dom första åren, men är förstås något som till slut rinner av en, som såpaskum under verklighetens dusch (see what I mean…? Genius).
Ed Vulliamys och Helen Smiths reportage i Observer idag om de grekiska upproren är för det första klassisk söndagstidningsbilagejournalistik, och för det andra politiskt uppmuntrande, i denna den sömnslöaste av politiska kulturer. Var är ilskan, var är lyktstolparna, var är repen…?
I Dublin vet dom, som vanligt. Men här…? “Va’ere’på’teve?”
Update/I predict a riot: Landets högste polischef med ansvar för allmän ordning (och reda?) förutspår nu en orolig sommar i kölvattnet på krisen. We live in hope, som sagt.
Den briljante – om än ojämne, ofta i en och samma mening – londonkrönikören Iain Sinclair har en stor och onådig lunta ute om Hackney (vilket är den del av stan där jag hängt upp min hatt sen 2005, efter trettitre år i Camden) och den recenseras av Andy Beckett i The G. idag. Och den låter OFSig.
Det är lätt att bli jävligt snobbig som East End-boende, särskilt för nykomlingar som jag. Allting väster om en norr-syd-linje genom St Pauls blir vad man häromkring kallar “up West”, stadsdelar där det bara fanns åkrar och kor och bönner för tusen år sen, där “vi” då hade stensatta gator och brokiga marknader* och billiga luder och dödlig tyfus och annat sånt trendigt. Heathrow, till exempel, ligger numera i Amerrka för mig.
(*) Undrar om det finns enahanda marknader nånstans?
Update: Här kan man se en kort Guardianfilm med Iain Sincalir vandrande runt Hackney (och just mina bitar av Hackney dessutom… Jag kom – i skrivande stund – just tillbaka från Ridley Road Market. Spooky…)
Jag är inte nån av Mobergs “ordsnokar” som letar efter fula ord i allt och allting, det lovar jag. Men det finns tillfällen när man, med Dickens ord (via Warburton, troligen), “studsar”.
Jag läste Filterartikeln om Carl Lundström, nytryckt i Svenskan. Där hittar man ett beslagtaget mail från Fredrik “Sorry, mate, I’m only the drummer the techie” Neij. Han mailar Daniel Oded i Israel om pengafrågor och det står så här:
“Korrespondensen fortsätter med att Neij undrar om det är ‘så smart att skjuta in pengarna på ett svenskt konto? Skattmasen har stora ögon och lång krokig näsa…”. […]
Så kommenterar artikelförfattaren i nästa stycke:
“Bortsett från den antisemitiska karaktäristiken på skattmasen, som med tanke på att Daniel Oded är israel förmodligen är oavsiktlig, menar polisen osv osv osv…”.
Well, hang on one darned minute here…!
Att använda frasen “lång krokig näsa” metaforiskt; att använda den i skrift (när tanken måste färdas några millimeter längre än i talspråket), att använda den i ett sammanhang som har med pengar och skatter att göra – ja, ursäkta mig, men då har “oavsiktligt” inget med saken att göra: då vet man precis vad man gör.
Jag tror iofs att det här inte är åtalbart allvarligt, ur rasistsynpunkt. Jag tror vår vän Fredrik “Jaaa!” Neij aldrig kommer att vinna nobelpriset för överdriven intellektualism, let me put it that way. Men därefter måste man förstås beakta Filterförfattarens dräpande motargument: han sa ju att han sa detta i ett mail till en jude i Israel!
Jag tror förklaringen finns i en av två orsaker. Antingen är (“trummisargumentet”) Neij så jävla korkad att han inte ens sett sambandet. Eller (“slapprasistargumentet”) är Neij så jävla korkad att han tänker “Jamen, om nån fattar vad jag menar med lång-krokig-näsa så är det ju en jude som Daniel!”.
Och båda dom förklaringarna är… um , scary stuff.
Det kom skit i förgasarn nån gång i morse, servern har legat nere större delen av dan.
Jag har förresten lyssnat lite grand på den streamade Piraträttegången. Legalspeak är under alla omständigheter, på vilket språk det än är, ett av de mest kalhuggna språkgebit som finns, och måste så vara, eftersom man inte har råd med de motsägelsefulla vagheter vari språklig grönska ofta finner näring. Men det här är väl väl prosaiskt, kan man tycka. Man får hoppas att vittnena har några färgburkar med sig i morgon.
