William Zantzinger, tobaksfarmaren och slumvärden om vilken Dylan sjöng den klassiska, infamdrypande “The Lonesome Death of Hattie Carroll“, har dött: hans runa här.
Vilket öde, egentligen: “punishment-by-ballad”…
Ni känner mig, jag är inte nån som skriver om sånt här vanligtvis, men nåt av det mest enastående som kommer att hända med den mänskliga erfarenheten de närmaste åren är att man inte kan försvinna. Ordet “vilse” kommer inte längre att ha någon användning. Pinter kommer – återigen – att få rätt, för var det inte han som sa: “Here is where you are. There is where you’re not.”
Ett av de utmärkande dragen hos en tidning som Göteborgs-Posten – eller, ja, det finns ju bara en Göteborgs-Posten, och sen är det inte mer med det, liksom – är att den är för bra för att vara sann. Detta kan så klart vara problematiskt för ett nyhetsorgan, men för en tidning som Göteborgs-Posten är det snarast, tja, dess själ.
Med anledning av 150-jubileet publicerar man idag en artikel om Konserthusbranden 1928, i vilken huvudpersonen – nej, hjälten! – är ingen mindre än “basunisten Lohengrin Cremonese”. Jag önskar naturligtvis att ni läser artikeln själva, men låt mig bara inflika att den också innehåller orden “vattenskadade fagottnoter och sotiga fioler…”. Mäktigt.
…som det brukar heta, så ska man läsa Avi Shlaim i Guardian idag.
Nu när Johan Lundberg satt punkt för debatten om kulturkonservatism kanske man kan lägga till ytterligare ett par punkter, om inte annat så för att skapa en snygg pinteresk minipaus i stället för ett abrupt avslut…
Jag tror i princip inte att sakfrågorna var så förfärligt kontroversiella som Lundberg hade tänkt sig; han verkar tvärtom lite förvånad över hur många soi-disant kulturradikaler som instämde i många av hans iakttagelser. Tradition och bildningsideal är trots allt inga främmande varelser i en radikal kultursfär som vilar så mycket på självbildningen som vår gör.
Som jag ser det, där Lundberg gjorde oss alla en tjänst var i en biprodukt av debatten: att han ställde den svenska kulturens monologiska karaktär i centrum. Svensk kulturdebatt – och det syns förstås mycket mer tydligt utifrån, som bl.a. Karin Stensdotter också kan intyga – är ett utpräglat Denkkollektiv med utpräglade Denkstilen (vetenskapsteoretikern Ludwik Flecks begrepp, som senare blev underlag för Thomas Kuhns paradigmteori). Paradexemplet är dagordningsparanoian, alltså när skribenter typiskt positionerar sig alldeles i periferin av – men aldrig riktigt “i” – debatten och förklarar att den handlar om fel saker. Jag tror detta är vad Fleck skulle benämnt “Zirkularität von Wissen”, men som jag nog hellre skulle kallat “goddag yxskaft”.
Jag tyckte i början att Lundberg begick ett taktiskt misstag i att överhuvudtaget gå i debatt med kulturradikalismen. För kulturradikalismen vinner alltid, inte nödvändigtvis för att den har de vinnande argumenten på sin sida, utan därför att den är fleckskt hegemonisk och alltid flippar tillbaka till defaultläge. Men om Lundberg bidragit till att ta den svenska kulturen några steg närmare flerspråkigheten, så förtjänar han gratulationer.
Ett mini-Bucharin, om inte det nu är för oförskämt. Nej, jag kunde helt enkelt inte förmå mig att titta på dokumentären om Paul Gascoignes sönderfall igår kväll. Det var uppenbart fullkomligt vidrigt. Vanligtvis hade jag nog reagerat mot gamaktigheten i själva upplägget, men jag inte så säker: familjen verkade måna om att man skulle se verkligheten i ögonen. Men ibland kan det kanske bli lite för verkligt.
Som en recensent skrev, man önskar liksom att han får nyktra till tillräckligt för att inse det groteska i att Iron Maiden under Europeaturnen, där Gazza hängt med, får ringa hem till hans mamma när han blir för stökig…
“…bara för att vi är yrkeskriminella så innebär det inte att vi inte har någon moral,” säger “Dano” Acar, ledare för de i allra högsta grad originella Original Gangsters (i AB idag).
Och jag har i alla fall inget att invända, inte nåt alls.
Det finns texter som är nära nog outhärdliga att läsa (bataljscenerna i Flauberts ‘Salammbo’, sekvenser hos Primo Levi, strofer hos Paul Celan). Nikolaj Bucharins sista brev till Stalin är lika svårt att läsa ända till slutet. Han skrev det i Ljubjanka den 10 december 1937, men det låg gömt i de ryska arkiven tills det publicerades i Getty/Naumovs ‘The Road to Terror’ 1999 (Yale UP). Det är ett dokument över den allra djupaste mänskliga förnedring, över lögnaktighet, desperation, bedrägeri och feghet. Bucharin hade, till slut, inte ett uns av stolthet kvar i kroppen. Han krälar för Stalin.
“Om jag skall dömas till döden så ber jag dig ödmjukt i förväg, jag bönfaller dig, vid allt du håller kärt, att jag inte ska bli skjuten. Låt mig i stället dricka gift i min cell.”
Det här är alltså mannen som strax innan hade skrivit – också den i fängelset – den fina självbiografiska romanen “Hur allt började”. Bucharin var en av bolsjevismens mest rakryggade, humana och intelligenta figurer. Nadezhda Mandelstam uppgav att när det någon enstaka gång skedde något positivt i Osip Mandelstams förhållande till de sovjetiska myndigheterna, så var det oftast Bucharin de hade att tacka.
Vad som mer än något annat gör brevet så olidligt är hans patetiska vädjan till något som helt enkelt inte existerade i terrorns brutala spegelvärld: subjektiviteten. Han säger till Stalin att “offentligt” tänker han naturligtvis stå fast vid sina bekännelser: “För att undvika alla missförstånd ska jag säga dig från början att vad yttervärlden angår […] har jag ingen som helst avsikt att ta tillbaka något av det jag skrivit ner [dvs. bekänt].”
Men vad Bucharin däremot inte kan stå ut med är tanken att Stalin själv, privat, tror på hans skuld. Bucharin ber Stalin att få dö objektivt skyldig, subjektivt oskyldig.
“Tro mig, mitt hjärta kokar över när jag tänker på att du kanske tror att jag verkligen är skyldig till alla dessa brott och att du innest inne tror att jag verkligen bär skulden för alla dessa hemskheter. […] Mitt samvete är rent inför dig nu, Koba. Jag ber en sista gång om din förlåtelse (enbart i ditt hjärta, inte i övrigt). Av det skälet omfamnar jag dig i mina tankar. Farväl och minns med välvilja din förtvivlade – N. Bucharin.”
Som Slavoj Zizek påpekat nånstans, vad Bucharin gör är att vända in och ut på sedvanlig skuld- och ansvarslogik. Om Stalin verkligen trodde att Bucharin var skyldig skulle han på sätt och vis kunna ursäktas; om han däremot medgav privat att Bucharin var oskyldig – alltså det som Bucharin själv så innerligt önskar – så måste ju Stalin anklagas för den mest omänskliga av etiska synder.
Det var därför det aldrig kom något svar på brevet. Ingenting – inte ens självmordet – ägde vad Zizek kallar “subjektiv autonomi” i dessa ritualistiska utrensingars logik. Tvärtom, självmordet betraktades uttryckligen som ett angrepp på partiet, ett slutgiltigt trotskistiskt sabotage. Att Bucharin överhuvudtaget hävdar ett mått av subjektiv autonomi i sitt brev bevisade alltså en gång för alla hans skuld. Case closed.
Getty och Naumov använder i sin bok bl.a. Foucaults teorier om självanklagelsens och bekännelsens politiska ekonomi för att förstå Bucharin. Vilket förstås ger en del intressanta öppningar. Men på samma gång tycks alla tolkningsförsök helt otillräckliga, som några trasiga klädpaltor för att skyla denna naknaste av människor.
Fyra månader senare, i mars 1938, i vad som blev den sista av skådeprocesserna, stod Bucharin till slut anklagad för kontrarevolutionär verksamhet och spioneri. Han befanns skyldig och avrättades genom skjutning. Femtio år senare återinrättades han som medlem i det sovjetiska kommunistpartiet. Femtiotvå år senare existerade inte Sovjetunionen längre.
Som alla andra tar jag mig en ledig dag idag, och fortsätter istället tankebanan Sanguinetti => Situationstiska Internationalen (även här och här, och förmodligen miljoner andra ställen…). Hur som helst, jag vågar påstå att det aldrig funnits en, ähm, organisation som haft såna upprivande, råstalinistiska splittringar, och samtidigt haft så uppenbart jävla kul åt det, som SI. Uteslutningen av SPUR-gruppen och Jorgen Nash 1962, till exempel.
Själv fick man bara vara med om KFML-splittringen kring 1970. Gäsp, alltså… Det enda roliga r:arna lyckades komma upp med var en spalt i Proletären kallad “Månadens ishacka”. Och att kalla Bo Gustafsson för “Bo-charin Gustafsson”, en ord”vits” så på samma gång brutalstalinistsik och obskyr att experterna än idag debatterar dess egentliga innebörd.
