Isobel berättar om en klart lyckad nydadaistisk happening-installation som hon blev inblandad i häromdan (i Göteborg, förstås). Det handlade om huruvida man kan göra konst på droger: “en musiker från Hammerfall [sic] sade att man  minsann inte behöver droger för att vara konstnär och exemeplifierade med sig själv…”. Detta är förstås oxbabb med smör på. Narkotika är egentligen allt man behöver, talang är bara bonuslott, titta på Slavoj Z, bara.

Nej, men allvarligt talat, vad hade litteraturhistorien – för att inte tala om musiken, bildkonsten – varit utan psykofarmaka? Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud (“baud”-ledet gives the game away…) och Frank Baude, som bara några. Själv skrev jag nittiofem procent av en av mina romaner på amfetamin, och den som kan lista ut vilken roman det är vinner en lillebit halvtaskig marockan, om jag kommer ihåg var jag la den.

Och, apropå Per Wästberg, när ni skickat in era svar på den gåtan så blir det er helgsysselsättning att sedan hitta de litterära verk som borde ha skrivits på droger.

John Martyn (1943-2009). Här är ju då “Solid Air“, med Danny Thompson förstås…

Magnus Sandelin har förstås alldeles rätt, i Expressen idag, vad gäller slentrianvänsterns antisemitiska gengångare. Av FIB/Kulturfront hade jag inte väntat mig något bättre, och av bloggsfären ännu mindre bättre, men det oroväckande är ju att marginalmullorna mer och mer ofta hittar rännstenskanaler in i the mainstream, medialt, opinionsmässigt och framför allt språkligt. Inte minst idiotiskt är ju att det hjälper till att marginalisera de tunga, judiska röster som har talat ut: David Grossman, Avi Shlaim, Henry Siegman, osv.

Men det som Sandelin kallar tystnaden från den antirasistiska vänstern – skamlig som den är – är lik förbannat en reflektion av ett lokalt palestinskt misslyckande, närmare bestämt det sekulära Palestinas – historiskt alltså i princip Fatahs – oförmåga eller ovilja att styra både den palestinska gräsrotsopinionen och den palestinska “polity” (övers?) bort från antisemitismen. Man har – hövligt uttryckt – sett mellan fingarna med fotokopierandet av Der Sturmer, med massupplagorna av Sions Vises Protokoll och Förintelseförnekande, med antijudisk skolundervisning, osv.

Det är en av de stora tragedierna att det sekulära Palestina har missat så många historiska chanser att ta det moraliska övertaget i konflikten med staten Israel: ett ovillkorligt accepterande av Förintelsen och statens Israels rätt att existera inom före-67-gränserna; att ha etablerat icke-våldet som huvudsaklig kampform; att ha etablerat en kraftfull och effektiv och konsekvent genomförd politisk skolning av av de palestinska kadrerna, i fråga om antisemitism som så mycket annat. Som bara några få exempel.

…när jag kommit hem så börjar jag googla på Mark Levengood och sen Jonas Gardell och sen Bertil Gardell och sen Mattias Gardell och sen Edda Manga (jo, jag lovar) och till slut Bwana Club (nä, det lovar jag inte alls, men det är sant…)

Jag menar, jo-jo… Det var kul första gången, men som min vän Tony Platia (snygg bild) brukar säga: “Don’t make a fucking career out of it”.

Nån gav mig en bok av Mark Levengood att läsa. Jag trodde jag skulle dö.

Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…

Deep shit. Deep-deep-deep shit.

Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.

Axess har drabbats av satir.

Nog får man hålla med Simon Jenkins idag om att det här är rätt lajbans: “The Printed Blog“. Nån där borta i framtidslandet har upptäckt – papper! Tryckfärg! Och när man läst färdigt kan man putsa fönstren med dom!

Nu när Heath Ledger kommer att vinna Oscarn för The Joker (eftersom han är död) (Ledger alltså) kan det vara dags att påminna oss själva om romanen som The Joker är baserad på, Victor Hugos “L’homme qui rit“, som bl.a. publicerades som nr 125 i den svenska serien av Illusterade Klassiker.

För en del år sen hade jag som uppgift att producera en lista på “oupptäckta” romaner som ännu inte blivit filmatiserade, och en av dom jag började titta på var  Skrattmänniskan (jo, jag känner till 1928-versionen med Conrad Veidt, men jag var ute efter modernare filmatiseringar). Med bara Illustrerade Klassiker-versionen i huvet begav jag mig så till bibban och läste den. Det visade sig vara en av de hemskaste romaner jag läst, en av de få böcker jag fått mardrömmar av, som vuxen (en annan är Gerhart Hauptmanns “Atlantis”, för övrigt).

Men – vilket jävla projekt…: “Los Comprachicos”, bisarra kirurgingrepp, kungligheter, rags-to-riches-to-rags, cirkusmiljöer, mannen-som-alltid-ser-hyperglad-ut, kärlek och tragisk död, den hade allt…!

Hörde aldrig från dom igen. Pearls before swine.

Alexander Lebedev har idag köpt Londons enda kvällstidning Evening Standard för en kostnad av £1, dvs. dubbelt så mycket som ett lösnummer kostar. Alla tidningar utom Evening Standard har nu rapporterat saken.

Det har alltså länge gått dåligt för ES, inte minst beroende på gratistidningarna, och ägarna Rothermere har väl aldrig haft samma aggressiva revirtänkande om den som dom har om Daily Mail och dess söndagssyster. Men även i denna tidningsekonomiska jämmerdal är det svårt att förstå hur man kan så fatalt kan misslyckas med en tidning som sitter i en mer eller mindre oantastlig monopolsituation. Den borde för länge, länge sen ha ryckt upp sig redaktionellt och lämnat sin ingrodda förtortskaraktär bakom sig, för att i stället bli en rivig och träffsäker kosmopolit i kosmopolen London. ES:s roll i Boris Johnsons seger i borgmästarvalet var på sätt och vis en journalistisk dödsstöt uppklädd till triumf.