Det är svårt att låta bli att fascineras, å det grymmaste, när diktaturer och diktatorer lider mot sitt slut, när dom helt lyft ankar från verkligheten och seglar bort i den mentala förskingringen. Som när Ceaucescu vinkar avvärjande mot buropen som växer fram ur folkmassan nedanför podiet, som om han ville säga, “Nej, det är inte nu ni ska hurra, vänta ett tag…”. Det är en slags brutal maktsenilitet, som man i övrigt bara ser hos äldre romanförfattare.