Jean-Pierre Barda – eller Janne Hermansson, som han hette när vi gjorde lumpen – säger i sin sminkserie på webb-DN att “man kan ha för mycket hårprodukter” på huvet. Det är inte sant. Och det var inte sant när han sa det första gången heller, en ödesdiger natt på logementet på K19 i Härnösand.

Det är fysiskt omöjligt att ha för mycket mousse, det vet Janne likaväl som jag. End of story.

Här är den klassiska “Cry Me A River” från Ken Russellfilmen på BBC:s kulturprogram Monitor…

Detta är alltså 1959, när Davey G redan har utvecklat alla de folk-bluesidiom som blev standard tio år senare, när Martin Carthy och Bert Jansch väl hade följt upp spåren som Graham la ner. Det låter inte särskilt märkvärdigt i våra öron, nuförtiden, men dåförtiden var det näranog Hendrixstuk på detta.

Jag skiter i om ni tror mig eller ej, men jag spelade faktiskt med Davey G en gång, det var hemma hos Annie M i hennes lägenhet på Buckland Crescent, sådär 76-77 nånting. I alla fall den gången var han inte alls så svår att umgås med som alla sa att han var, tvärtom, bara vänlig och uppmuntrande. Vilket var tur för mig. Alla spelade ju “Anji” på den tiden, men jag hade självbevarelsedrift nog att inte försöka mig på den.

Robin Denselows runa här.

Desmond Browne QC, the barrister who acted for Loreena, is also Chair of the Bar Council, and as such he has now – not unexpectedly, perhaps – spoken out in defence of Mr Justice Eady’s various judgements in recent privacy cases, primarily Max Mosley. Today’s Guardian report is here.

Peter Wilby skriver i MediaGuardian idag om bokrecensionernas långsamma död i papperstidningarna. 

Vilket jag tar som krok att hänga upp en åsikt på: att Aftonbladet på nätet är skit och att jag allvarligt funderar på att ta bort den ur min länkrulle uppe i menyn. Det hysteriska annonsfladdret ger mig huvudvärk, och det här med annonser som poppar upp bakom fönstren (vad nu den tekniska termen är…) är inget annat än ett intrång i min datoriska intimsfär. Ett jävla otyg helt enkelt.

För det andra att AB-kulturen på nätet är så risig: långsamt och snålt uppdaterad, trista texter i inkörda spår, the dead hand of genusperspektivet som vilar över allt och alla. Den exemplariska nätkulturen för mig är i stället Expressen, där man ju får “en ny kultusida varje dag”, rakt av: en huvudartikel + tre-fyra notiser, och föregående dags sida därunder. Så ska det se ut.

Språkmusiken i DN:s rubrik “Nordirak labil krutdurk” skorrar hemskt i mina öron. Jag vet att labil också är en kemisk term, men använder man den inte oftast om människor nuförtiden? Detta då bortsett från att det är, ja om det nu är tautologi eller oxymoron eller vidbränd falukorv, det vet jag inte: eldfarlig fotogen, kåt nymfoman, snygg gaisare, den falangen liksom… You tell me.

“Miljöadventsljus i Svenljunga“.

Gnbmgnbtrfff…

Jag har ändrat lite grand i måndagsposten “Ytterligare några tankar om you-know-what”. Den har blivit a work in progress (eller work in reaction?), men bry er inte om att kommentera. Det här är mellan mig och mina demoner.

Tidningarnas årsöversikter börjar nu stå som spön i backen.

(Snabb fotnot: sorry, det är en svaghet jag har att lägga in just den frasen på gloriöst fel ställe, fast jag når ändå aldrig upp till de klantlyriska höjder som en svensk prosaist och generationskamrat till mig, vars namn ska förbli Anon, åstadkom i en av sina romaner: han skrev om en fest i Stockholm, där “samlagen stod som spön i backen”. Sånt lär dom inte ut på JMK. Sånt föds man till.) 

Hur som haver, i en översikt över jazzåret noterar Guardians John Fordham (skrålla ner) Esbjörn Svenssons död. Jag tror jag bara nämnde det en gång här på Pressylta, shame on me. Det var och är en tragedi av monumentala mått, vilket man märker mer och mer ju längre tiden går. Han hade så mycket kvar att göra. Det är, som jag påpekade, på gränsen till oansvarigt att dö i ett sånt läge. (Här är den jutubade “Serenade for the Renegade”, ta er några minuter på mitt konto, kick back and shine…).

Hur som haver (2), detta för mig oannonserat till vad Pressylta Reducii läsarkår kan vänta sig under de stundande julfestligheterna. Högst på dagordningen står förstås vår årliga, legendomspunna och downright spooky feature “Profetior för 2009”. Läs under tidigare decemberslut i arkivet och bäva! Dessutom är det inte alls omöjligt att det blir medaljutdelning i mellandagarna, för anmärkningsvärda insatser under året. I fjol fick evenemanget inställas p.g.a. att nån hade slängt bort alla kapsylerna.

…vad mycket växlar man kan dra på den här historien, om man så ville. Vetenskapsmännen-kvinnorna har just upptäckt ett jättelikt svart hål mitt i våran bit av universum.

Och det svarta hålet heter:

(1) Expressen

(2) Axess

(3) Det svarta hålet

Den som gissar rätt vinner nånting. Nånting tjusigt. Jag lovar.

Det handlar visserligen inte om kulturkonservatism, men jag har alltid haft en svaghet för Daily Telegraph. Av tre skäl, egentligen.

Först, för att deras frilanshonorar under många år var de bästa på hela Fleet Street, vilket jag själv i och för sig aldrig kunde dra fördel av, men ändå, it’s the thought that counts. (Guardian: uselt betalt; BBC: ännu uslare; New Statesman: där fick man i praktiken betala för att skriva… nä, men nästan).

Två, därför att deras inrikesbevakning brukade vara oslagbar. Den hade t.o.m. lite GP-stuk över sig (“Hopp-i-land-kalle på Styrsöbåten trillar i plurret” som Red Top en gång typifierade det).

Tre, därför att dom revolutionerade dödsrunan under Max Hastings chefredaktörskap, främst genom Hugh Montgomery-Massingberds osvikliga känsla för elegant prosa och excentriskt historieberättande, där varenda avliden överste praktiskt taget vann andra världskriget på egen hand. Fantastiskt.

Vilket för det fjärde för mig till min poäng, nämligen att det är sorgligt att se att skribentmassakrerna på tidningen också inkluderar Andrew McKie, obituaries editor. Är ingenting längre heligt? Jag bara frågar.