År 1955 bestod en tredjedel av det amerikanska kommunistpartiet av FBI-agenter. Det är nog nåt slags rekord i infiltration, även om jag skulle gissa att många andra vänsterradikala organisationer, i givna historiska ögonblick, kommit upp till nästan lika imponerande siffror, if the truth be told… KFML(r) under 1970-talet, italienska kommunistpartiet från 1945 och framåt, dom lägena liksom.

I detta ligger naturligtvis en klassisk ingång till en satir (på film, förmodligen) som jag ruvat på i många herrans år. Av en kombination av politisk överentusiasm och adminstrativ inkompetens så stannar inte infiltrationen vid denna procent, utan fortsätter stiga tills infiltratörerna är i klar majoritet… Ooops! Fadäs! Eller med Lenins ord: “Sh’to djelatj?” (sv: “Vad fan gör vi nu, grabbar?”).

För man kan ju inte bara överge projektet, dvs. avveckla partiet och låtsas som det regnar. Tvärtom: i och med att infiltratörer i vänsterorganisationer också brukar vara provokatörer, dvs. mer radikala än sina “genuina” partikamrater, och eftersom dessa nu är i minoritet, så blir man efterhand mer och mer extrema i sin ideologi och i sina aktioner – så till den milda grad att partiet plötsligt blir en genuin samhällsfara, på ett sätt som det ursprungliga, “genuina” partiet aldrig kunde hoppas bli, i sina vildaste revolutionära drömmar…

Sluscenen blir då den våldsamma uppgörelsen (think Waco) mellan å ena sidan staten/FBI och å andra sidan de av staten/FBI avlönade låtsaskommunisterna, vars antikommunistiska patos driver dem ända in i den kommunistiska hjältedöden (deras martyrskap hyllas så klart av radikaler världen över.) För de inblandade på “FBI” gäller förstås dilemmat att kommunismen officiellt “utrotats”, medan det komunistiska hotet i själva verket finns kvar… Men det är det ingen som vet. Utom kommunisterna själva…

Det här börjar kanske bli lite komplicerat… Hur som haver. In a cinema near you soon!

PS: Var i herrans namn kommer ordet “fadäs” ifrån egentligen…?

Så skulle man kanske kunna beskriva mitt år, doftvis. Tidigare år har jag betitlat “A shit-hole of a year” (2005), “A whiff of disinfectant of a year” (2006), och “Old Spice: cheap shit, but it’ll do” (2007).

2008, and a new fragrance, for your delectation and delight: en välavvägd mixtur av saknad, otur och frangipani kallad “Duende”, yours for £19.95 a pop, cash only.

Vi ses 2009. I baren, som vanligt.

R D Laings liv ska bli film, enligt Independent. Den mannen går att sammanfatta med hjälp av hans två söners respektive öden. Den ene, Adrian, är en framgångsrik advokat, som uppenbart inte skulle pissat på sin farsa om han brann. Den andre, Adam, hittades död, fyrtioett år gammal, bland en massa tomflaskor i ett tält på Formentera. “The Politics of Experience”, indeed…

Det låg något både bedagat och halvaggressivt över R D Laing, när jag stötte på honom några gånger, det var mest på fester hemma hos Fran and Jay Landesman, det intellektuella Londons Knull & Tutt.

Laing använde en bedagad charm för att avleda uppmärksamheten från hans totala brist på emotionell och intellektuell närvaro, och blev sen alltid lite aggressiv när samtalet gång efter annan lade i dagen hans fantastiska långgrundhet, dom “glittering shallows” med vilka han gjort sig ett namn. “Charlatan” är kanske inte helt rättvist men, tja, vad är å andra sidan rättvist i denna jämmerdal…?

Januari Går till historien som “Harold Pinter”-månaden. Ingenting händer, men på ett lite hotfullt sätt.

Februari Efter tre besvikelser i rad koras Johan Lundberg äntligen till årets vinnare i SM i Luftgitarr.

Mars I skuggan av den ekonomiska krisen sprider sig också den intellektuella fattigdomen. I gathörnen hör man allt oftare bönen; “Buddy, can you paradigm…?”

April SJ rapporterar dramatiskt sjunkande passagerarsiffror på X2000. G-P:s rubrik: “En man klev av tåget”.

Maj Den 27:e exploderar The Guardian i en öronbedövande krevad av samvetsmätt självbelåtenhet. Tidningen passar på att byta namn till “The Niceness of It All“.

Juni Jan Guillou skickar sin första epost någonsin, den börjar: “No thanks, I don’t need Viagra…”

Juli Stora Journalistpriset utdelas till Didrik Frege för artikelserien “Tio grejer jag glömde göra i morse”.

Augusti Margaret Thatcher dör. Hennes statsbegravning blir emellertid så påkostad att man tvingas lägga ut den på det privata näringslivet, och försenas därmed till mars 2010.

September Den 27:e exploderar Daily Mail i en öronbedövande krevad av paranoiamätt indignation. Tidningen passar på att byta namn till “Don’t Get Me Started“.

Oktober Per Gudmundson besöker Kina och drar slutsatsen att det kommunistiska systemet inte fungerar (“i alla fall inte på något igenkännbart kommunistiskt vis”)

November Skvallerpressen skakas, som vanligt.

December En meteor träffar jorden, allt biologiskt liv dör ut. Svenska Dagbladet: “Vad vet du om meteorer? Testa dig själv!”

Alla kloka människor – särskilt om man har sinne för humor – gillar ju dramatikern Harold Pinter, därom tvistar väl få. -“If only I could get down to Sidcup! I’ve been waiting for the weather to break. He’s got my papers, this man I left them with, it’s got it all down there, I could prove everything.”

My feelings exactly. Men gud i havet vad usel hans “politiska” “poesi” är…

Winter is icummen in,
Lhude sing Goddamm,
Raineth drop and staineth slop
And how the wind doth ramm!
Sing: Goddamm.
Skiddeth bus and sloppeth us,
An ague hath my ham.
Freezeth river, turneth liver
Damn you, sing: Goddamm.
Goddamm, Goddamm, tis why I am,
Goddamm.
So ‘gainst the winter’s balm
Sing Goddamm, damm, sing Goddamm
Sing Goddamm, sing Goddamm,
DAMM.

Polly Toynbee skriver sina vanliga kloka, sekularistiska krönika vid den här tiden på året, men hon nämner också en österrikisk studie om olika människogruppers hederlighet. Universitetet i Innsbruck la en hög med dagstidningar på gatan och en “honesty box” bredvid. Efteråt intervjuade man dom som tagit en tidning, och fann att de ohederligaste av alla – med hästlängder – var såna som regelbundet går i kyrkan.

Jag menar, kan Jesus betala för våra synder så är väl en stackars tidning inte så mycket att bråka om…

En ung kvinna med barnvagn går ofta ner för min gata om morgnarna. Titt som tätt stannar hon till och kollar makeupen i bilarnas backspeglar. -“Jag studerar mig själv i backspeglar”. Vilken svensk poet, levande eller död, skulle på fördelaktigaste sätt använt den bilden i en dikt, och hur?

Bland det bästa Christopher Hitchens har skrivit är hans beundrande kritiker (med betoningen på andra stavelsen…) av Conor Cruise O’Brien (1917-2008), som bland mycket annat var en av de få riktiga gestalterna i irländsk politik under många generationer (till skillnad från de shitehawks and lootheramawns man är blivit alltför van vid…) och för oss svenskar kanske mest känd som Hammarskjölds representant i Katanga/Kongokrisen. Så “The Hitch on The Cruiser” är en text värd att vänta på, skulle jag tro.

“…che mi sento di morir”… Det har blivit mycket dödslar på sistone. Borde kanske i balansens namn komma upp med några födslar också. Jesus och julafton, den falangen…

Det är svårt att låta bli att fascineras, å det grymmaste, när diktaturer och diktatorer lider mot sitt slut, när dom helt lyft ankar från verkligheten och seglar bort i den mentala förskingringen. Som när Ceaucescu vinkar avvärjande mot buropen som växer fram ur folkmassan nedanför podiet, som om han ville säga, “Nej, det är inte nu ni ska hurra, vänta ett tag…”. Det är en slags brutal maktsenilitet, som man i övrigt bara ser hos äldre romanförfattare.