Ursäkta att jag tar till orda igen i den här frågan, men det är sannerligen ingen hjälp i kampen mot mörkrets krafter att skriva som Elise Karlsson (på bild ser hon ut som tretton, och det kan förklara en hel del…) gör i Expressen idag: “Det finns nämligen ett väsentligt grundproblem [sic] med Johan Lundbergland. Det är att de flesta människorna i Sverige inte bor där,” varpå följer ett rätt grumligt stycke om “västerländsk civilisation” och att konsumtion av högkultur är strikt begränsad till den bildade medelklass som Lundberg ska tillhöra; att tillgången till Caravaggio och Sapfo är lika faux-democratique som dörrarna till Ritz Hotel: alla har rätt att där igenom inträda.

Elise Karlsson menar det säkert inte så, men det är ett fantastiskt nedlåtande och arrogant resonemang. Jag talar av egen erfarenhet. Jag växte upp i en familj som enligt Elise egentligen inte borde haft varken rätt eller möjlighet att tillgodogöra sig högkultur: min pappa var kock, min mamma jobbade på ålderdomshem, ingen av dem hade nån högre utbildning bakom sig, båda hårt arbetande människor med knappt tilltagen fritid och knappt tilltagen kassa. Som båda älskade klassisk musik, som köpte skivor och hade säsongbiljetter på Konserthuset, som gick på Storan och såg operett, och som talade och talar lika kunnigt i ämnet som man kan vänta sig av människor som lagt 50-60 år på entusiastisk högkulturkonsumtion. Och som sådana skulle de ställt sig helt oförstående för den låtsasdemokratiska välvilja Elise Karlsson vill rikta mot dem.

Problemet med Johan Lundberg och hans Axess är egentligen tvärtom: han är inte elitistisk nog. Egentligen är det här inte Johan Lundbergs fel personligen, även om han har en olycklig tendens att alltid låta grinig och defensiv. Felet ligger i en svensk kulturkonservatism som, ironiskt nog och av uppenbara historiska skäl, saknar akademisk och publicistisk och intellektuell hemvist, ett – bokstavligt och bildligt – sekelgammalt, murgröneklätt alma mater, där Stig Strömholm inte hade behövt sitta så förtvivlat ensam, med sin kopp Earl Grey och sin Times. Det är därför Axess’ försök att etablera en sådan hemvist får så mycket av frustande och frustrerande uppförsbacke över sig. Jag, personligen, önskar dem lycka till. Ju snarare vi får se slutet på den enspråkiga svenska kulturen desto bättre.