Kristallnatten hade en alldeles extra dimension av djävulskap, till och med jämfört med Förintelsen.

Förintelsen kan man, eller kan man inte, börja försöka förstå; den har en dimension som ligger ”under” historien, och har därför definierande karaktäristika som man till slut – trots allt – inte kan omfatta som utomstående, bara som deltagare. Jag har aldrig drömt mardömmar om Förintelsen. Men jag har drömt mardrömmar om Kristallnatten, därför att den är så mycket mer verklig, så mycket mer omedelbar, så mycket mer tänkbar. Hela aktionen var ju så jävla smart uttänkt: dom visste så förbannat väl att det inte finns något som rister i själen som en krossad ruta.

Kristallnatten är kulmen på nazimen som thuggery, som en ren ligiströrelse, det sista vi ser av arvet efter Röhms SA. Vad som hände därefter måste sorteras under krigsekonomin, dvs. judehatet måste industrialiseras, annars gick det helt enkelt inte att hantera, rent praktiskt: man kunde ju inte ha folk springande omkring på gatorna som slår judar på käften hela tiden, det här behöver organisation, planering, systematisering. Och för övrigt: ligistfasoner av den typen är alltid spårbara uppåt. 1938 börjar den stora anonymiseringen.