Gunnar Pettersson
TILL DET FRÄMMANDE SVERIGE
(ingår i 'Endast propagandan är sann', Moderna Tider 1995)

Ezra Pounds Sverigebild var lika slumpartat sammansatt, lika excentrisk som alla
de bilder han hade av kulturer han inte kände till särskilt väl. De två huvudsakliga
ingredienserna utgjordes, framför allt i Cantos, av de svenska statsfinanserna,
särskilt under Vasa och det karolinska enväldet (Canto 97: "When kings quit, the
bankers began again ") - och, självfallet, av Nobelpriset.
        
"Kan du fixa Nobelpriset åt mig nästa år?" skriver Wyndam Lewis till honom i
december 1925, "eller vill du ha det själv?" Pound, som egentligen inget hellre ville,
svarar honom från Rapallo några dagar senare: "Nej, Nobelpriset är för idealister.
Det vill säga för såna som inte har nåt emot internationella syndikat av vapenfabrikanter,
och kanonfabrikanter, som bara ser den sköna symboliken...etc..."  Det var på den
tiden, det. I december 1936 är tonen betydligt hövligare. Han skriver nu till "den ende
ansvarsfulle skandinav jag är bekant med", Eric Mesterton, att Shaw är en "lus"
 jämförd med Hardy, Joyce eller James; att O'Neill i sin tur är en "Shaw-epigon" som
bara inte går att jämföra med Cocteau, särskilt inte den Cocteau som skrivit Antigone;
att C H Douglas och A R Orage borde ha fredspriset efter som de "arbetar  för freden"
snarare än "joddlar" för den (detta är alltså året fredspriset utdelades till Carl von
Ossietzky...). Historien förmäler inte vad Mesterton kan ha svarat, men inte långt
senare skriver Pound, uppgivet, till Lewis att "...Sweeden will be Sweeden ".  
        
Och, det är klart, det vill det ju gärna.

Sverigebilden, som hänger här på väggen framför oss, aningen på sniskan,  andas
välstånd men inte överdåd.  Tjocka varma textilier. Lacken arbetad som glas. Krom
så djup att man kan simma i den.
        
Konsthistoriskt hör den till det modernistiska tidevarvet i så måtto att den avsagt
sig alla anspråk på naturtrogenhet. Den bländar oss med sin fullständiga autonomi
från påtaglig verklighet, med sin totala nonchalans inför vad som faktiskt, bevisligen,
utspelar sig i landet. För det är naturligtvis inte dess uppgift, och man är antingen
väldigt gammalmodig eller väldigt nymodig om man påstår motsatsen.
        
Men samtidigt tillhör den det eftermoderna tidevarvet i så måtto att impulsen
bakom dess tillkomst inte är konstnärlig utan museal. Kuratorn har målat en tavla,
kritikern har skrivit en dikt; reklam med pretensioner. Dess huvudsakliga funktion
begränsar sig alltså inte bara till att hänga där på väggen, till att enbart och uteslutande
vara "artefaktiskt befintlig" - det modernistiska imperativet - utan att dessutom aktivt
göra sig tillgänglig på en oerhört mycket brokigare marknadsplats än så. Den måste
- och här rister det djupt i den modernistiska elitens själar - gå omkring och hälsa.

"Stora länder  lever  man i, små länder lever man med," skriver Francisco Goldman,
den från Guatemala härstammande amerikanske romanförfattaren. Man lever
dessutom med dem på ett utpräglat personligt plan, som med en dum kusin eller
en klok farbror. Gunnar Ekelöf gav det, en gång för alla, benämningen "mosterlandet".
Små och heterogena kulturer  låter sig ofta extraheras i en slags Nationalindivid:
det är därför vi ofta  är så  vattenkammat, tunnhudat måna om vad omvärlden tycker
om oss.  Allt vi  har att visa upp  -  från  folkdans till bytesbalans - är så  all of a piece,
så personligt och individuellt, det vill säga odelbart. Och det hjälper inte det  minsta
att  denna  de små  ländernas  Nationalindivid är sammansatt av  något som egentligen
inte  alls existerar, nämligen det drömmars stoff som  blir över när man summerat ett
lands alla beståndsdelar. Tvärtom: det är antagligen just därför vi  med  sådan 
oundviklighet  drabbas av samma  pina och  samma  lycka  allt eftersom  vi  följer 
minspelet  i hennes,  mosters, ansikte. Sverigebilden är bilden av  det  odelbara 
Sverige, av Sverige  som idé - snarare än det Sverige vi  ser med våra ögon, trampar
på med  våra fötter och inte låter asylsökande stanna kvar i.        
       
Det egendomliga är  inte  bara att inget annat  land - bortsett kanske från Israel -
verkar diskutera sin  bild på ett lika kategoriskt vis, utan framför allt att dess funktion
vid  det här laget blivit huvudsakligen  terapeutisk. Kort sagt, den är oändligt mycket 
viktigare för oss själva än den är för den omvärld som eventuellt kan tänkas ha en
bild av oss. Alla försök att expropriera den möter det häftigaste motstånd: det är
ungefär som om något mindre välbeställt museum planerat att sälja sin Zorn,
eller sin Amelin, till ett japanskt försäkringsbolag men snabbt och effektivt brottas
ner till marken av härdade, väderbitna kultur-rustlers , med sina ´K´-brännjärn
och sitt korthuggna tal: "Sverigebilden", mumlar de hest,  "kommer aldrig, säger
aldrig, att tillåtas lämna landet."
        
Problemet med detta är uppenbart. Om begreppet  Sverigebilden också ska
innefatta vår egen  syn på oss själva blir det  så  allomfattande  att  det  blir  praktiskt 
taget  meningslöst.  All  politisk, social och kulturell debatt, diskussion, samtal,
interaktion  handlar om bilden av oss  själva;  ett  samhälle berättar ständigt sin 
historia, för sig  självt  framför  allt,  för  andra  eventuellt. Den  "interna Sverigebilden",
just därför att den är av sådant fundamentalt - och, handen på hjärtat,  rätt exklusivt  - 
intresse för oss själva, är  något man måste väsensskilja från dess externa
motsvarighet. Men då återstår enligt somliga frågan, vilket Sverige är det
som ska presenteras utåt?
        
Det är förstås själva frågan, inte svaret, som är problemet.

Det finns ett betydelsefullt, mörkt fält i Sverigebildens bakgrund. Blicken dras
obönhörligt dit. Det är den plågsamma insikten att utländska observatörer efter
Marquis Childs har funnit så många fel - framför allt rent mänskliga brister -
i sättet vi valt att leva. Detta har i sin tur lett till att Sverigebilden olyckligtvis fått
ett inslag av statlig plaidoyer.  Att de allra flesta av dessa skribenter, från Childs
till Chris Mosey, går att räkna in bland andra rangens klichémånglare är inte
alls någon tröst, tvärtom. Det gör bara pinan så mycket värre när uppenbart
intelligenta observatörer som Heclo/Madsen och Hans-Magnus Enzensberger
kommer och säger ungefär samma sak.     
        
Sverigekritiken är rent känslomässigt inte alls lätt att godta, och det verkar
gälla oavsett vilken politisk hemhörighet man har. Man märker dessa emotionella
svårigheter särskilt tydligt bland utlandssvenskar. Sverigekänslor  - nattsvarta,
stugröda eller kaviarrosa  -  går  naturligtvis  ordentligt  på djupet hos många
som bosatt  sig utomlands. När Sverige utsätts för kritik - rättvis eller orättvis, 
det spelar ingen roll - drabbas  på något sätt hela svenskkolonin personligen
av den: det är som om vår lojalitet till moster därhemma blivit  utmanad, som
om man ifrågasatt inte vår svenskhet utan vår svenskdom.  Jämsides med
denna sårbarhet ligger också en mer eller mindre uttalad förväntan på
utlandssvenskar - och detta är egentligen oerhört bisarrt - att de ska "representera"
Sverige, vara goda ambassadörer, särskilt om man är involverad i någon offentlig
situation. Man ska, kort sagt, gå omkring och hälsa. Vad man än anser om Sverige,
och vilken anledning man än  hade  att lämna det, så är den svenskdom vi  alla 
delar en transcendental och imperativ svenskdom.       
        
Naturligtvis är Sverigebilden till alldeles övervägande del en produkt av den
socialdemokratiska epoken, däri består hela dess ikonografi; det vore lögn att
påstå något annat. Det är följaktligen inget att undra på att det råder förvirring
kring Sverigebilden precis som det gör kring det träd från vilket den lite övermogna
frukten föll. Men under tiden har det skett en besläktad och minst lika viktig
förändring: Sverigebilden är inte längre något som vi huvudsakligen importerar,
något vi inhämtar från omvärlden. Huvusakligen, alltså: en liten kvarleva av
Sverigebilden som importvara finns förstås fortfarande i det av UD redigerade,
årliga kompendiet med utländska pressklipp om Sverige, men det är också en
företeelse som i stort sett bara bevisar hur trevligt det är med förutsägbarheten.
Den som söker han finner.
        
I stället har Sverigebilden i växande grad kommit  att bli ett utpräglat exportobjekt.
Själva dess väsen har förändrats, inte bara från informativt till propagandistiskt,
utan från kulturellt till kommersiellt. Den framstår numera som något  man  först 
investerar i och sedan -  när kungen och Göran Sonnevi har åkt hem - väntar
sig en viss avkastning på. Detta är en olycklig utveckling av flera anledningar.
Det är väl, för det första,  knappast  någon överdrift att påstå att  den bild omvärlden
har av Sverige  har den praktiskt taget oavsett hur  mycket pengar vi spenderar
på den,  oavsett  hur mycket vi ängslar oss  för att den  inte  är  den  riktiga,  eller
den  positiva,  eller den  rättvisa bilden. De flesta, svenskar  likaväl som  Ezra
Pound, tenderar  ju  att ha  uppfattningar om  främmande  kulturer  som härstammar
ur ett ganska slumpmässigt urval representationer,  som nuförtiden ofta är mediala,
ofta ett begränsat antal metaforiska individer. Och då inte sällan idrottsmän: att
exempelvis Björn Borgs baslinjespel utgör svenskhetens väsen är en hos  många
utlänningar grundmurad föreställning  som inga Sverigesatsningar i världen kan
göra något åt.          
    
För det andra underskattar man allvarligt det motstånd som nu för tiden finns
mot image  management  av den typ som  Sverigebilds-ideologin egentligen är
ett rätt gammalmodigt uttryck för. För att inte tala om det motstånd som finns mot
att tillägna sig rättvisa och nyanserade bilder, vare sig av Björn Borg eller den
kultur som formade honom.  Allt som faller inom ramen för Sverigebilden - och
det är som bekant inte lite - tenderar att beskrivas med marknadsföringens
24-punkts helvetica på glansigt papper. Vilket för oss till en tredje och kanske
avgörande faktor: denna Sverigebildens kommersiella själ har gett upphov
till  en fatal sammanblandning  av  två  kompetensområden som egentligen
borde vara  strikt  åtskilda: å ena sidan turist- och investeringsfrämjande  insatser,
å andra sidan Sverigeinformation. Detta  visar  sig bl a i regeringens  uppdrag
(SFS 1992:584) åt det lite olyckligt benämnda Styrelsen för Sverigebilden: "att
bidra till  spridandet  av  information om Sverige utomlands och till exportfrämjande
marknadsföringsinsatser som kommer turistnäringen till  godo". Det är en sak att
marknadsföra det fantastiska Sverige som turistland. Att marknadsföra Sverige
som land , som kultur, i ett falsettröstat  singularis  -  i stället för att helt  enkelt öppna
 mängder av kommunikationsvägar i ett samtalsbetonat pluralis -  härstammar
ur ett  ohyggligt pinsamt och förnedrande  mindrevärdeskomplex som vi egentligen
borde gjort oss av med för länge, länge sedan.
       
Det ligger liksom i "Sverigesatsningens" natur att den utgör ett  svar på frågan
"Vilket  Sverige...?" - mer eller mindre välformulerat  kanske,  men ett svar som
under sin framarbetning  absorberat en hel mängd politiska  och kulturella
antaganden, vare sig  det var avsikten eller ej. Ett av dessa antaganden,
singulariteten, ska jag återkomma till. Ett annat är en slags litenhetsideologi.
Den  innebär  att när vi försöker  tänka oss hur omvärlden ser på oss - om den
nu överhuvudtaget gör det -  så sker det ofelbart på det här halvt ängsliga,
halvt självömkande "lilla-Sverige"-viset. Sverige klär sig alltför villigt i rollen
som teskedsland, som ett rö på  storpolitikens ocean, räddhågset klamrande
sig fast vid alla dessa halmstrån om att vi kan undgå stormaktsdominans om
vi bara sitter tillräckligt tysta och stilla; om  att vi kanske kan stå utanför den
här gången också och precis som förr  i världen komma undan med att  sälja
pappersmassa och specialstål till  kontrahenterna; om att opportunismen -
moralisk, ekonomisk, politisk -  återigen kan adlas till utrikespolitisk princip
när det börjar blåsa ute i världen. Litenhetsideologin tar sig idag sitt  överlägset 
märkligaste uttryck i den  nya Nationalvänstern, i detta  bisarra svenskhetsivrande
som  ligger som en envis, giftig bronkit under en i övrigt ofta sund kritik av
polisstatens,  beslutsmanipulerandets och sekretessens EG.          
       
Vi är helt enkelt stora nog, i Francisco Goldman-mening, att inte längre
behöva  en Sverigebild. Särskilt inte en som  flinar så nervöst mot  betraktaren
och oupphörligen dunkar honom i  ryggen för att han gjort det kloka valet att
fälla blicken på den. Detta innebär att man också måste "avindividualisera"
Sverige och detta för oss tillbaka till frågan om singularitet. Mosters frånfälle
innebär att man accepterar det stora och  delbara  Sverige, som man kan leva
"i" därför att det blivit  samtidigt både med omvärlden - framför allt med "det
europeiska" - och med sig självt  i  alla sina språkliga schatteringar, samtalsformer
och förväntningar. Vad nu Sverigebilden än må föreställa så verkar den 
tvärtemot alltid halka efter därför att  den inte får någon verklighet  för oss om
vi inte först  fått  vänja  oss  ordentligt vid den, ungefär som vi vant oss vid Kalle
Anka på julafton,  vid Nobelhögtidligheternas extremkitsch, vid den historieromantiska
nationalrenässansen som ett substitut för en ökad historisk medvetenhet.
Sverigebilden, för att kunna överleva, måste alltid ha dessa tydliga terapeutiska
undertoner och tillfredsställa vårt behov av tröst. För att kunna göra det måste
den visa upp - för omvärlden och för oss själva - en nationell singularitet som är
lika förutsägbar som den är falsk, men som i upphovsmännens ögon förmodligen
har den fördelen att den verkar hanterbar  för de som aldrig förut hanterat Selma
Lagerlöf och en ny Volvo på en och samma gång. Jag kan med andra ord inte tänka
mig en nutida definition av "svensk kultur" som kan stå helt och hållet på egna ben,
som inte vinglar och dröser till marken så fort man rycker bort ett eller annat av
alla de meningslösa, slumpmässiga, sentimentala eller helt enkelt inkompatibla
antaganden som den stöder sig på.
        
Det är igenkännandet som är kruxet. Vi, som alla andra, måste se oss själva
i ögonen och en gång för alla inse att de figurer som blickar tillbaka på oss är främlingar.
Främlingsskapet, som Julia Kristeva påpekar, är något man ska  välkomna och vårda.
Tolerans och  öppenhet, att ta sin plats i eftermoderniteten med i alla fall en antydan till
värdighet i behåll,  innebär att man erkänner inte bara att man är främling inför andra
utan framför allt inför sig  själv och det är en process som  utspelar sig simultant med
att bilderna av en själv växer fram och förändras, ständigt förändras. Kristeva
säger att man borde se denna process som en partikularitets liv inuti en  större
partikularitet och på det politiskt-nationella planet som ett  förhållande grundat
på en kontraktsbaserad, republikansk gemenskapstanke: hon preciserar den
som Montesquieus esprit général.  
        
För tanken vidare: kan man inte spåra något monarkiskt, något av Ludvig XVI:s
öde, i Sverigebilden? Smärtsamt medveten om att de nya samhälleliga imperativen
hyser liten eller ingen respekt för varken hans singulära ovanförstående, hans
moderniseringsförsök - en del tafatta, en del  lyckade - eller hans andtrutna försök
att i  alla fall komma jämsides med (och överleva) en ny nationell dynamik: en ny
politisk och social geometri som inte bara är mycket mer  komplicerad och svårdefinerad
än den tidigare utan också gör en dygd av att vara det. Åtminstone kan man se den
här formen av republikanism som ett möjligt alternativ till litenhetens och svenskhetsivrandets
och Sverigebildens och historieromantikens nasala hymner till det välbekanta, till
Herders hackhostande  gamla Volksgeist  som inte bara envetet vägrat dö utan rent
av genomgått en inte helt igenom lyckad föryngringskur och blivit en stapplande,
skränig vapendragare åt ett Europa, om inte ett Sverige, som förlorat tron på sin
egen inbillningskraft.

© Gunnar Pettersson