Bernard Porter
The Absent-Minded Imperialists: Empire, Society and Culture in Britain
Oxford University Press 2004

Om man tänker sig imperialistisk expansion som en mer eller mindre konstant
framåtrörelse - ett spjutkast, till exempel - så är det inte svårt att geografiskt,
politiskt och kulturellt placera dess "spets" vid givna historiska ögonblick. Säg,
en romersk soldat under 100-talet, på post vid Hadrianus' mur i norra England.
Eller, för den delen, en 19-åring från Butte, Montana, som just nu sitter i en
Humvee inne i al-Sadr City i Baghdad, kedjerökande och livrädd.
    
Det är däremot mycket svårare att på samma vis försöka lokalisera den
motsatta punkten. Om till exempel 19-åringen i Baghdad kan ses, metaforiskt,
som en imperialismens utpost, var exakt kan man placera dess hemort, dvs.
imperialismens politiska och kulturella hjärta?
    
Eller för att använda en distinktion ur Bernard Porters nya bok: att USA är en
imperialistisk stat torde många vara överens om idag, men är det också ett
imperialistiskt samhälle? Är imperialismen lika mycket en verklighet - ekonomisk,
politisk, kulturell och, varför inte, moralisk - på en snackbar i Montana som den
är i Halliburtons styrelserum?
    
Bernard Porter är professor i historia och specialist på det brittiska imperiet
(och, som det råkar sig, bosatt i Stockholm sedan en tid tillbaka). Hans nya bok
är en tankeväckande, bitvis polemisk och helt igenom fängslande diskussion kring
vad man skulle kunna kalla imperialismens hemhörighet. Porter koncentrerar sig
på det brittiska imperiet under dess höjpunkt på artonhundratalet och en bit in på
1900-talet, men hans resonemang och hans slutsatser är så dagsaktuella de gärna
kan bli.
    
Porters utgångspunkt är ett synsätt som blivit förhärskande under senare år,
nämligen att imperialismen "genomsyrade" det brittiska samhället under de här
åren. Det var en "folkets imperialism" som i allra högsta grad var verklig och
närvarande inom alla samhällskikt, materiellt och psykologiskt, implicit och explicit:
i debatt, språkbruk, läsvanor, konst, skolundervisning, tänkesätt, matvanor. Den
ofrånkomliga undertexten blir då att alla britter på ett eller annat sätt "medverkade"
i erövringen och exploateringen av stora delar av världen.
    
Det här är ett synsätt som framför allt vunnit mark inom "postkolonial kulturteori",
en akademisk specialitet vars utövare ofta lyckas med konststycket att producera
genuint nya insikter på fullkomligt ogenomtränglig prosa. Två böcker av Edward
Said kan ses som urtexterna för denna skola: "Orientalism" (1978) och "Culture
and Imperialism" (1993), varav den senare bl.a. inkluderar Saids berömda analys
av hur slaveriet i Västindien kastar en mörk skugga över Jane Austens roman
"Mansfield Park".
    
Att imperialismen genomsyrade det brittiska samhället tycks vid första anblick
självklart. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Ett världsomspännande, mång-
hundraårigt ekonomiskt och politiskt projekt av sådana dimensioner måste ha
lämnat djupa spår i Storbritanniens kollektiva vardag och medvetande. Som
forskaren Catherine Hall påpekat, det var ju närvarande till och med i den mest
brittiska av brittiska företeelser, "a cup of tea": man bokstavligen åt och drack
imperiet, i form av socker från Västindien och te från Kina eller Indien.
    
Det är bara ett problem med resonemanget: den skriande bristen på bevis. Porter
redovisar en ofantlig mängd material - skolböcker, brev, memoarer, konst, litteratur,
parlamentsreferat, offentliga handlingar, tillgänglig statistik, osv - och drar därur
slutsatsen att den överväldigande majoriteten britter antingen var okunniga eller
grundligen apatiska gentemot imperiet.  Till och med under perioden från omkring
1870 fram till första världskrigets utbrott, när imperiet stod avsevärt högre på den
nationella dagordningen, var de flesta britternas politiska och kulturella engagemang
i imperiet förvånansvärt svalt, ytligt och snabbt övergående.
    
Anledningarna till detta är förstås många. Inte minst att imperiet var ett så snävt
elitföretag: imperialismen behövde inte förankras i folkflertalet för att fungera, långt
mindre behövde den folkets uttalade stöd - snarare tvärtom. Det löper en röd tråd
av ambivalens genom pro-imperialistisk propaganda under den här tiden: å ena
sidan strävade man efter att imperiet skulle ta en första, definierande plats i britternas
medvetanden; å andra sidan fruktade man att ju mer ett liberalt Storbritannien
uppmärksammade imperiet, desto mer skulle man öppna möjligheterna för skepsis,
kritik, till och med anti-imperialism.
    
Pro-imperialisterna var i själva verket en högst marginell grupp i det brittiska samhället,
som heller aldrig lyckades dominera den politiska diskursen. Annat stod i vägen:
frihandelsideologi, liberalism, den inrikespolitiska dagordningen, och inte minst de
djupt rotade klassintressen som spjärnade emot varje försök att ena nationen bakom
det imperialistiska projektet.
    
Porter anser att "genomsyrande"-skolans metodik går att ifrågasätta på flera områden.
Om ens definition av imperialism är såpass bred att den kan innefatta, som en del
forskare vill hävda, företeelser som tedrickande, kartografiska landvinningar, och
etablerandet av zoologiska trädgårdar, då börjar genast en mängd alternativa tolkningar
inkräkta. Visst kan man, menar Porter, se dessa företeelser i ett imperialistiskt perspektiv,
men de behöver inte nödvändigvis vara en direkt följd av imperiet.
    
Det märkliga är att många i "genomsyrande"-skolan medger att det stora folkflertalets
kunskaper om, och intresse för, imperiet var svaga. Men tystnader kan också tala,
menar man. Ointresse och kunskapsbrist är också det en form av imperialism: ett
passivt förnekande av "den andras" existens, och därmed ett aktivt förnekande av
hans/hennes rättigheter, aspirationer, friheter.
    
Bernard Porter väljer att i stället dra tillbaka diskussionen på ett mer jordnära plan,
där saker som klassfunktioner och materiella omständigheter väger tyngre. Och det
gör han på att mycket övertygande vis, som jag ser det. Inte minst när han i det
avslutande kapitlet diskuterar de parallella mekanismer som gjort att den där 19-åringen
nu befinner sig i Baghdad i stället för Butte, Montana.

© Gunnar Pettersson