Mark Kurlansky
1968: The Year That Rocked the World
Random House/Jonathan Cape

Mark Kurlansky är en av de författare som fortfarande ger den marginal-
historiska genren ett gott rykte. Hans biografi över torsken, "fisken som
förändrade världen", har kommit på svenska. Bakom sig har han också
böcker om salt, och om den "baskiska världshistorien". Nu har han kommit
med sin nya och med spänning emotsedda bok om 1968, året som ruckade
och rockade världen. Den är ett av de mest intressanta misslyckanden
jag läst på länge.
 
En grundläggande regel för en recensent är att man ska skriva om den
bok man har framför sig, inte den bok man kunde eller borde eller önskar
man haft framför sig. Och på sina egna villkor fungerar Kurlanskys bok
utmärkt. För att kalla sig en global historik är den visserligen lite väl Amerika-
centrerad; somliga aspekter skulle europeiska författare fäst mer vikt vid,
andra mindre. Men Kurlanskys perspektiv har ändå imponerande bredd;
han har ett fast grepp om sekundärkällorna, och ett öga för vad som är
relevant i dem; och han tar sig tid att intervjua många av de tillgängliga
primärkällorna, både för- och bakgrundsfigurer.

Problemet ligger egentligen inte hos boken, utan hos året i sig. Kurlansky
har valt att skriva en strikt kronologisk redogörelse. Boken börjar den
1 januari och slutar den 31 december. Månad för månad, upplopp för upplopp,
stapplar året fram genom tårgasen och betongslagen till sitt oundvikliga
RETOUR A LA NORMALE, som det stod på den franska "fårskocks"-affischen
i december. Självfallet måste Kurlansky ibland, för sammanhangets skull,
gå både bakåt och framåt i tiden, men klockan tickar obönhörligt och pockande
medan han skriver.

Det är lätt att se varför Kurlansky valt denna metod. Det var trots allt ett
enastående år att leva igenom och kalendern blir en naturlig mall att foga
in alla dessa disparata och samtidigt besläktade händelser världen över.
Synkroniciteten fungerar berättartekniskt ungefär som månens gravitation
gör för rymdsonder: man tar ett varv runt upploppen vid det demokratiska
konventet i Chicago i juli och slungas sedan vidare ("I Prag under tiden...")
till nästa hoprafsade barrikad, nästa repressiva våldsapparat.

Men bortsett från att låta läsaren ryckas med i händelsernas virvlar - vilket
man otvivelaktigt gör - för boken något till vår förståelse av detta kaotiska år?
Jag är inte övertygad om det. Om det finns något år i efterkrigshistorien att
skriva om där man har anledning att göra sig av med kronologin så är det
väl "1968", med sina citationstecken och allt. Händelsernas gång framstår i
efterhand som avsevärt mindre intressant än händelsernas taxonomi.

Ett exempel. Det är oundvikligt att kronologin tvingar Kurlansky att huvudsakligen
hålla sig till just événements, där saker och ting rullar på hela tiden, på bekostnad
av vad man kan klassificera som företeelser, eller fenomen. Så uppehåller han
sig bara på ett par-tre sidor vid, låt oss kalla det "flum-68". Och väl är kanske
det: flummarna hade ju inte särskilt mycket att tillföra diskussionen, annat än
en bit halvtaskig marockan och ett nitton minuter långt trumsolo.

Men hur irrelevanta flummarna än var när det begav sig så är det i efterhand
betydligt svårare att få en helhetsbild av "1968" utan dem: språkligt, socialt,
kulturellt, farmakologiskt. De var motståndets spegelbild, protesten som höll
sig inomhus - de tog "the easy way out", som anklagelsen mot dem ofta löd.
Men flummarna hade gemensamt med det politiserade sextiotalet just tanken
att "ut" var vad man måste komma, framför allt ut ur samhällen som på samma
gång aldrig varit mer välmående och mer stagnanta. De valde att ifrågasätta
genom att inte ställa några frågor, att kritisera genom frånvaron, att svara
goddag-yxskaft på alla förnuftets och engagemangets imperativ.

Kalenderåret 1968 är ju egentligen bara halva historien om "1968". Ett exempel
till. Kurlansky påpekar helt riktigt att det var ordningsmaktens våldsamma
överreaktion - Mexico City, Chicago, Berlin - som i mycket gjorde den
globala studentrevolten till den vändpunkt som den faktiskt blev till slut. En
av de viktigaste följderna, som dessvärre hamnar utanför Kurlanskys tidsbundna
referensram, blev en radikal kursomläggning inom polisväsenden och säkerhetstjänster
under 1970-talet, både i Västeuropa och USA. "Den inre fienden" hamnade nu i fokus -
vänstergrupper framför allt, men också fredsrörelser, kärnkraftsmotståndare,
radikala fackföreningar, whistleblowers - i en process som bl.a. Peter Wright
beskrev med all önskvärd tydlighet i "Spycatcher". Man behöver ju bara titta
på Italien - som Kurlansky underligt nog inte ägnar mer än en halvsida - för att
inse vidden och djupet av reaktionen mot vad som hände det här året.
    
Men, som sagt, nu heter inte Kurlanskys bok "Arvet efter 1968" eller "1968:
motstånd och flum". Ändå går det inte att komma ifrån intrycket att han mot alla
odds lyckats marginalisera denna intressanta tid, vars förbannelse fortfarande
vilar över oss. Hans krönika förtjänar att läsas, ingen tvekan om det, kanske
inte minst av 68-generationens egna barn. Vad man emellertid bör påpeka för
dem när de läst färdigt är att de just fått reda på en hel del om hur det var att
storma Bastiljen. Nu vore det kanske läge att också nämna något om Robespierre.

© Gunnar Pettersson