"En illusion som fungerar": så beskrev en gång premiärminister Stanley Baldwin den
brittiska monarkin. Det var då det. Idag ler vi lite vemodigt åt hur gångna tiders
eliter rättfärdigade inte bara monarkins existens, utan allt det hokuspokus som,
ofta krampaktigt, höll den vid liv: inget "dagsljus" fick penetrera dess dunkla salar,
mysteriet måste förbli ogenomträngligt, magin oantastad.
 
Desto mer tragikomiskt blev det förstås när dagsljuset sedan träffade alla dessa
missanpassade, emotionellt undernärda individer som Herran smort till majestäter.
Piers Brendons och Philip Whiteheads bok om Windsordynastin, liksom deras
Channel 4-serie i samma ämne, är en utmärkt sammanfattning av de senaste
årens forskning kring denna underliga familj och deras tid på tronen.

 På många sätt följer historien naturligtvis en parallell med den svenska monarkin
under samma tid. Vid 1917-18 packade man resväskorna både på Stockholms Slott
och Buckingham Palace. Och där vi hade en Hjalmar Branting att skickligt manövrera
in republikkraven på ett sidospår, hade England sin "åskledare" i David Lloyd George
"vars radikalism garanterade att revolutionen kunde avstyras", som Brendon/Whitehead
skriver.
 
På samma vis finner man paralleller i de olika skandaler som kungahusen dragits in i.
Att sådana patetiska historier som Haijbyaffären och Edward VIII:s affär med Wallis
Simpson fick lov att eskalera till skandaler av sådana mått, berodde till övervägande
del på en i det närmaste ofattbar arrogans och inkompetens hos de som gjorde det
till sin uppgift att skydda majestäten från skandaler: hovpersonligheter, advokater,
politiker. Under läsningen av denna och andra kungafamiljers historia önskar man ofta
att någon högre makt måtte skydda dessa bräckliga varelser från deras beskyddare.

 Bräckligare var de knappast än Edwards yngre bror och efterträdare på tronen, George VI,
en stammande, blyg och överkänslig man som mycket hellre ville bli bonde än kung. Vad
som räddade honom var att han råkat gifta sig med en smart och viljestark kvinna,
Elizabeth Bowes-Lyon, den i år hundraåriga drottningmodern. Men inte ens denna förut så
helgonlika figur har sluppit undan dagsljuset. Hennes förkärlek för gin, vadhållning och
reaktionära åsikter är omvittnat av många. Vad historikerna därutöver kunnat visa är
att den omhuldade bilden av George VI och hans drottning som Churchills likar i sitt
motstånd mot Hitler är missvisande. Att de senare under kriget kom att ställa sig bakom
Churchills politik är klart, men ända fram till mitten av 1940 stödde de båda öppet och
ivrigt Chamberlain och Halifax i deras eftergiftspolitik gentemot Hitler.

 "Fel människor på fel plats" är överhuvudtaget ett intryck som återkommer med praktiskt
taget varje Windsorgeneration. Tronföljaren prins Charles är ännu en i raden: en något
förvirrad, arbetslös medelålders man som uppenbart skulle må mycket bättre utan de
dynastiska förväntningarna på honom. Det var Diana mer än någon annan som riktade
ljuset mot det häpnadsväckande emotionella armod som tycks vara denna familjs tragiska
arvedel; det är på gränsen till outhärdligt att läsa att Charles under sin barndom praktiskt
taget aldrig blev vidrörd av sina föräldrar. Tidningarna roar sig ibland med att spekulera i
vad olika medlemmar av kungafamiljen skulle finna för alternativa sysslor i ett republikanskt
Storbritannien. Det är inte svårt att tänka sig att flera av familjens medlemmar själva ibland
tröstat sig med sådana tankar. 

 I likhet med Sverige har förstås monarkin också i Storbritannien gått från att vara en politisk
maktfaktor i början av förra seklet till att bli en konstitutionell fiktion i början av detta. Och
ändå - trots monarkins makt- och harmlöshet, trots dess politiska irrelevans - har
republikfrågan blivit allt mer aktuell. Samma dag som drottningen höll sitt traditionella tal
inför parlamentets högtidliga öppnande alldeles nyligen, inledde The Guardian en stor och
uppmärksammad kampanj för införandet av republik efter drottningens bortgång. Som
ett första steg avser tidningen att ställa den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna mot det lagstadgade kravet att en brittisk tronföljare inte får tillhöra någon
annan religion än engelska statskyrkan.

 Att denna anakronism plötsligt blivit så "i tiden", denna irrelevans så relevant, är en oerhört
talande symbolpolitisk paradox. I paradoxen ligger också en förklaring varför republikdebatten
i Sverige inte känns lika angelägen som den gör i Storbritannien idag. Den svenska monarkin
är ett körsbär uppe på ett gediget konstitutionellt bakverk, en helt och hållet dekorativ symbol
för vad man nu vill definiera det som, säg 'historisk kontinuitet'. Det enda en nymornad svensk
republik i praktiken behöver ägna sig åt är att fundera ut vem som ska agera statsöverhuvud
i stället för kungen, och hur vi ska spendera apanaget.

 Storbritannien, däremot, saknar en skriven konstitution; dess "grundlag" består huvudsakligen
av en serie parlamentsbeslut, 'Acts of Parliament'. Monarkin framstår därför för allt fler som ett
helt otillräckligt surrogat för en modern konstitution, värdig ett land som långt om länge börjat
vänja sig av med sina historiska fetischer. Det är detta som driver den allt mer otåliga
republikanska debatten. För vad en nymornad brittisk republik måste ägna sig åt är ju inget
mindre än att med lag sitt land bygga, att göra 'undersåtar' till 'medborgare' och, underförstått,
att dra Storbritannien in i tjugoförsta århundradet.

 Undersökning efter undersökning visar att monarkin upptar allt mindre plats i vad engelsmännen
tycker om att kalla the public imagination, dvs. den kollektiva fantasivärld där kejsaren alltid är
fullt påklädd. Det är nu ett bra tag sedan illusionen slutade fungera, särskilt bland yngre
generationer. Ändå har det gått, historiskt sett, förvånansvärt fort. Huruvida Elizabeth blir
den sista på den brittiska tronen kan man spekulera om, men blotta tanken hade varit omöjlig
för bara tjugo år sedan.

© Gunnar Pettersson