Memoarer över framstående
politikerföräldrar är en fascinerande minigenre,
som ju inte minst Jan Myrdal har
visat. Fascinationen ligger väl främst i att en
allmänmänsklig konflikt
- mellan det faktum att man är sina föräldrars barn
och det faktum att man förr
eller senare måste lämna dem bakom sig -
blir förstärkt och förtydligad
för oss som en konflikt mellan efternamnets
välsignelse och efternamnets
förbannelse. Avståndet mellan panegyrik och
fadermord tycks i den här genren
ibland vara millimeterkort.
Särskilt tydligt blir detta
när föräldrarna varit framstående figurer i någon
av
1900-talets totalitära rörelser.
Nicholas Mosleys memoar över sin far, den
brittiske fascistledaren Oswald
Mosley, är ett klassiskt porträtt av sonens
plågade ambivalens mellan
kärlek och förakt (två delar: 'Rules of the
Game' 1982, 'Beyond the Pale' 1983).
Paul Thorez, son till den franske
kommunistledaren Maurice Thorez,
har skrivit en fängslande memoar om
sin tid i Sovjets pionjärläger
för partielitens barn ('Model Children: Inside
the Republic of Red Scarves' 1991).
Vittorio Mussolinis bok om sin far
handlade mest om kvinnorna som omgav
honom, men är inte mindre
intressant för det ('Mussolini:
The Tragic Women in His Life' 1973). Stalins
dotter Svetlana Allilujevas memoar
var den första i genren och har också
den blivit en klassiker ('Tjugo
brev till en vän' 1967).
Nu har vi dessutom Stalins högra
hand, NKVD-chefen Lavrentii Beria sedd
med barnaögon. Det är,
ska med en gång sägas, ett inte oproblematiskt
perspektiv. Sergo Beria avgudade
sin far, och åren som gått tycks inte
nämnvärt ha förändrat
hans inställning. Det vore fel att kalla hans memoar
en apologi, men man behöver
utan tvekan en ordentlig dos skepsis under
läsningen. Lyckligtvis har
boken, som tidigare bara publicerats på franska,
utförligt annoterats av sovjetspecialisten
Francoise Thom, vars intervjuer
med Sergo Beria också utgör
grundvalen för framställningen. Något irriterande
är det kanske att ständigt
behöva bläddra fram och tillbaka mellan Berias text
och Thoms notapparat, men på
samma gång absolut nödvändigt för att kunna
förstå en människa
som "växte upp i en värld av lögner och halvsanningar,
lögner som var så mycket
mer ofrånkomliga därför att sanningen var så
outhärdlig", som Thom skriver.
Med den reservationen ur vägen
är det bara att konstatera att Sergo Berias
bok är fullkomligt gripande.
Efter Svetlanas och Chrustjovs memoarer är detta
den tredje - och förmodligen
sista - inblicken vi har i den innersta kretsen
kring Stalin. Som historiskt dokument
är den värdefull på främst två sätt:
dels i att den belyser en rad djupgående
konflikter i den övre nomenklaturan
under 1940- och 50-talen, och dels
i att den gör Beria själv till en mer
komplicerad - för att inte
säga gåtfull - figur än schablonbilden tillåter.
Mycket i den schablonbilden kommer
förstås från Chrustjov. Beria var - som
Stalin en gång presenterade
honom inför Roosevelt - "vår Himmler": den lite
fetlagde specerihandlaren med den
kallt glimmande pincenén, den ultimata
polissjälen som hade piskor
på väggarna på sitt kontor. Hans raseriutbrott var
legendariska, hans sexuella aptit
likaså: Beria åkande omkring i Moskva om
nätterna på jakt efter
kvinnor, i sin Volga med svärtade rutor, har kanske
blivit den mest bestående
bilden. Sergo Beria gör lite eller inget för att dementera
Chrustjovs uppgifter, faktum är
att han inte ens nämner dem, vilket utan tvekan
skänker dem extra trovärdighet.
Än mindre kan han förstås förneka Berias
ledande roll i utresnsningarna i
Georgien 1937-38, i organiseringen av
Katynmassakern 1941, i mordet på
Trotskij, i de grymma folkförflyttningarna,
i det systematiska bruket av tortyr,
slavarbete och mord. Det försvar Beria
tog till inför sin stundtals
naiva sons betänkligheter kan sammanfattas med
ett av 1900-talets mest skräckinjagande
ord: "nödvändighet".
Vad som gör Beria så
gåtfull är att han samtidigt var en slags Gorbatjov före
sin tid. Det finns inte längre
några tvivel på att Beria genuint ville se ett reformerat
Sovjetunionen. Man behöver
bara studera hans agerande under de märkliga
"hundra dagarna" efter Stalins död
i mars 1953. På tre månader tömde han
gulagarkipelagen på nästan
hälften av fångarna. Han uppmuntrade kritiken
mot kollektivjordbruket. Han stängde
ner de stora, kostsamma ingenjörsprojekten.
Han förespråkade, och
hade gjort så även när Stalin levde, upplösningen
av DDR
till förmån för
ett enat, neutralt Tyskland. Han ville rehabilitera Trotskij och Bucharin.
Men framför allt började
han sätta en länge omhuldad plan i verket: att montera
ner partiapparaten och skilja den
från staten. Det är alltså inte att undra på att
många av hans motståndare
uppriktigt tvivlade på att Beria överhuvudtaget
var kommunist.
Konflikten mellan parti- och statsorgan
är ett ständigt återkommande tema i
boken. Beria motabetade på
alla plan, i stort som i smått, apparatchik-systemet.
Han såg det som katastrofalt
för Sovjets politiska, ekonomiska och militära
utveckling att partibyråkrater
kunde ta beslut utan att samtidigt behöva ta något
ansvar. Vad partiet borde ägna
sig åt var i stort sett bara propaganda och
kaderutbildning, menade Beria, resten
måste skötas av en kompetetent statlig
tjänstemannakår enligt
den brittiska "civil service"-modellen. Han gick med andra
ord stick i stäv mot själva
det leninistiska arvet, en väg som han tidigt insåg
skulle leda antingen till blodbad
och seger, eller nederlag och död. Vad som
dessutom medverkade till Berias
utsatthet var att han som Stalin var georgier.
Den här boken bok belyser som
få andra gjort nationalitetsmotsättningarnas
roll inom nomenklaturan, personifierad
i konflikten mellan Zhdanov som
representant för den "ryskimperialistiska"
falangen och Beria för de stolta
och bångstyriga kaukasiska
republikerna.
Sergo Beria bjuder förstås
på en mängd andra historiska detaljer. Personporträtten
är speciellt läsvärda:
råbusen Chrustjov, Molotov som "mannen utan egenskaper",
intrigören Zhdanov, och naturligtvis
Stalin själv: slug, krass, skarpsinnig - och
paniskt rädd för att vara
ensam. Mordet på Kirov 1934 skedde, enligt Beria,
inte på Stalins order utan
var ett "olycksfall", förmodligen ett resultat av
kärlekstrassel, som Stalin
å andra sidan inte var sen att utnyttja för sina egna
ändamål. Vad gäller
Raoul Wallenberg vill boken göra gällande att han kidnappades
av Smersh som en del av en kampanj
riktad mot Beria själv, vilket i sin tur gick
tillbaka på att Beria haft
komprometterande samröre med familjen Wallenberg,
bland annat under förhandlingarna
om vapenstilleståndet med Finland 1940.
Lavrentii Berias öde är
än idag en känslig fråga i Ryssland. I maj 2000 beslutade
Högsta Domstolen att inte revidera
domen över honom från "rättegången" i
december 1953. Ingen kan med bestämdhet
säga när och under vilka omständigheter
han avrättades. Uppgifter cirkulerade
till och med att han fortfarande var vid liv så
sent som 1959, bosatt i Argentina.
Mycket av detta kan ha att göra med att Berias
privata arkiv aldrig återfunnits,
ett faktum som förmodligen räddade livet på både
Sergo och hans mor, Nina. Sergos
eget liv har följt en märklig parallell med faderns,
först som ung NKVD-agent (Sergo
var bland annat ansvarig för buggningen av
Roosevelts rum i Teheran och Jalta)
och senare som raketingenjör direkt underställd
fadern i dennes roll som chef för
Sovjets atomvapenutveckling. Hans memoar bjuder
inte på särskilt mycket
djuplodande psykologi om vad som drev Beria, vad som var
hans "motor", och det får
vi säkert aldrig definitivt reda på. Men gåtan har i varje
fall
fått mycket mer kött
på benen med denna märkliga bok.