Om privatliv, etik och Gustaf Ericssons döttrar
 
 
 

Bakgrund

Ett av de viktigaste genombrotten under mitt forskningsarbete för "Mannen som
kom tillbaka från de döda" var när jag strax före jul 1997 lyckades få kontakt med
Gustaf Ericssons döttrar, i boken kallade Irene och Elizabeth. De har under
arbetets gång bistått med en mängd uppgifter om sin far, huvudsakligen om
hans privat- och familjeliv, i ett trettiotal långa brev. Deras hjälp har naturligtvis
varit ovärderlig. I uppriktighetens namn måste jag emellertid redogöra i korta drag
för vad som inträffat efter bokens färdigställande.

Jag gjorde från första början klart för döttrarna att min bok skulle belysa Gustaf
Ericssons liv så fullständigt som det gick, dvs. hans mindre tilltalande sidor såväl
som hans mer positiva. Jag förklarade också att Ericssons politiska inställning
under 1930- och 40-talen var mig fullkomligt främmande och att detta utan tvekan
skulle framgå - åtminstone implicit - av texten. Jag underströk dessutom att detta
inte innebar att jag tänkte behandla människan Gustaf Ericsson på ett orättvist,
respektlöst eller ensidigt sätt, vilket jag också hoppas visat sig under bokens gång.

Så fort grovmanuskriptet var klart i februari 1999 skickade jag ett
exemplar till döttrarna. Deras reaktion var helt och hållet negativ.
De hade två huvudsakliga angreppspunkter. De ansåg först och främst
att jag knappast alls utnyttjat de uppgifter om Ericssons "goda sidor"
som de försett mig med. För det andra ansåg de att min "negativa
inställning" - t.o.m. mitt "hat" - till Gustaf Ericsson "skriker ut från
varje sida".

Jag invände, i det förra fallet, att en genomgång av vår brevväxling visade att jag
använt samtliga de konkreta uppgifter de försett mig med - anekdoter, vinjetter,
"färgklickar" - med ett enda, ganska trivialt undantag. I det senare fallet gjorde jag
klart att min inställning till Ericsson av nödvändighet varken är sym- eller antipatisk,
enbart empatisk. Vad de upplever som en "negativ slagsida" i berättelsen om
Ericssons liv är en konsekvens av (a) hans offentliga handlande och de relativt
rikliga spår han lämnat efter sig i olika arkiv, och (b) den relativt bristfälliga tillgången
på dokumenterbara fakta om hans privatliv. Denna diskrepans har jag också klart
deklarerat; den utgör ett av bokens ledmotiv.

Döttrarna stod emellertid fast. De önskade ingenting ha att göra med boken och
krävde att alla hänvisningar till dem skulle strykas; däremot tillät de mig ha kvar
de direkta och indirekta citaten ur deras brev till mig, liksom ur de brev deras
föräldrar skrivit till dem och som jag fått ta del av. Jag påpekade för dem hur ytterligt
problematiskt, för att inte säga omöjligt, detta tillvägagångssätt var ur källkritisk
synpunkt. Efter ett par månaders brevväxling hade så deras krav utökats till att
de också förbjöd mig att citera samtliga brev - för vilket jag redan hade deras
skriftliga tillstånd - samt att använda de fyra fotografier de bidragit med.

Det var en paradoxal situation: jag skulle alltså gå miste om just de delar av boken
som, inte minst ur döttrarnas egen synvinkel, gjorde porträttet av Gustaf Ericsson
"rättvisare".

Alla mina försök att hitta en praktisk lösning gick dessvärre om intet.
Deras brev blev allt mer oresonliga och mynnade till slut ut i angrepp
på min personliga och yrkesmässiga integritet som jag fann oacceptabla.
Jag avbröt korrespondensen i juni 1999. Efter långa och ingående
diskussioner med förlaget beslöt vi oss för att låta texten stå som
den var utan några ändringar, annat än i tre avseenden: det ena att
jag gav döttrarna fingerade namn, det andra att vi avstod från att
använda de fotografier där de själva fanns med, det tredje att jag
skrev denna redogörelse.
 
 

Ett etiskt minfält

Det var självfallet ett svårt beslut att fatta. Jag hade, och har, ingen som helst önskan
att stöta mig med två människor som hjälpt mig så mycket med mitt arbete, särskilt
inte utifrån den onekliga maktposition det innebär att - till skillnad från dem - ha en
röst i den mediala offentligheten. Att publicera information om någons privatliv mot
vederbörandes vilja bör väcka skräckkänslor i varje normalt funtad människa. Jag är
fullt medveten om att jag klivit in på ett etiskt minfält.

Men argumenten för att gå tillväga som jag nu en gång gjort vägde till slut tyngre.

(1) På min direkta förfrågan gav mig döttrarna i september 1998 skriftligt tillstånd att
citera både deras egna och deras föräldrars brev. Det var vid en tidpunkt när vår
huvudsakliga brevväxling låg bakom oss. Anledningen till att jag väntade så pass
länge med att be om detta tillstånd var att jag ansåg de skulle ha tid att lära känna
mig, och mina intentioner, tillräckligt för att kunna ta ett väl underbyggt beslut. Att då
dra tillbaka ett sådant tillstånd när resultatet inte blir som man önskar är, som jag
ser det, ett oacceptabelt sätt att gå tillväga.

(2) Inget enda av döttrarnas bidrag till boken - vare sig direkt eller indirekt citerat -
ställer på något sätt dem själva eller deras far i ofördelaktig dager. Tvärtom
tenderar de alla att ge Gustaf Ericsson ett "mänskligare" ansikte än det som
träder fram enbart ur hans offentliga persona. Detta är t.o.m. något som döttrarna
själva implicit instämmer i; deras protester rör i stället den mängd "negativt" material
som förekommer i boken och som de inte vill bli förknippade med. De medger
emellertid att ingen av bokens uppgifter - "negativa" eller "positiva" - saknar
grund i fakta.

(3) Medvetna som de var om sin fars förflutna, liksom om min egen öppet
deklarerade inställning, hade döttrarna ingen anledning att förvänta sig en
helgonberättelse om Gustaf Ericsson, om nu någon sådan skulle kunna
skrivas. Tvärtemot vad de påstår har jag - som ovan nämnts - så långt som
möjligt presenterat Gustaf Ericssons "positiva" sidor. Det är trots allt så att
varje författare som skriver om en människa som Gustaf Ericsson söker
så många ljusglimtar som möjligt för att lysa upp ett mörker som ofta verkar
ogenomträngligt; för att ge djup och relief åt en figur som ofta riskerar bli
en endimensionell karikatyr.

(4) Som ovan antytts var en redigeringsmässig kompromiss omöjlig att komma
fram till. Att exempelvis skriva om direkta citat till indirekta, eller försöka
integrera/kamouflera informationen i den huvudsakliga redogörelsen utan
att ange källan går inte bara emot accepterade källkritiska principer, det är
dessutom ett ohederligt sätt att förhålla sig till den (förhoppningsvis) kritiske
läsaren. Skulle dessutom en sådan kompromiss varit möjlig skulle ändå stora
delar av redogörelsen fått strykas av rent praktiska/källkritiska skäl. En ytterligare
konsekvens av detta är att förlaget i sådant fall skulle stått inför en helt annan
bok än den som utgjorde grundvalen för det kontrakt jag upprättat med dem.

(5) Ingen av mina föreslagna lösningar har godtagits av döttrarna. Jag har
erbjudit dem att lägga in en för dem och mig acceptabel "brasklapp" i bokens
appendix. De har avböjt. Jag har erbjudit dem obegränsat utrymme på denna
website för att ge offentlighet åt sina åsikter om boken. De har avböjt. Jag har
erbjudit dem att placera hela vår korrespondens i ett offentligt arkiv för att
läsare objektivt ska kunna bedöma hur rättvist jag behandlat det material
de försett mig med. De har avböjt.

(6) Den juridiska expertis jag och förlaget konsulterat har bedömt att det
tillvägagångssätt vi valt är försvarbart ur tryckfrihetssynpunkt.
 
 

Har också uppgiftslämnare ett ansvar?

"Mitt samvete är rent" är en fras man bör behandla med största misstänksamhet.
Den har nästan alltid en underförstådd inledning: "Jag har lyckats övertyga mig
själv om att...". Hur det nu är i mitt fall så måste jag ändå erkänna att min nattsömn
fortfarande är relativt ostörd och det beror inte alls på några moraliska fördelar,
utan helt och hållet på en djupt inrotad självbevarelsedrift.

Varje författare i min situation skulle precis som jag gått långa
omvägar för att gardera sig mot eventualiteter som denna. Det
ligger i sakens - i ämnets - natur. Fullständig öppenhet -
"transparency" för att använda ett engelskt modeord - har varit
min ledstjärna i mina mellanhavanden med döttrarna. Det var bl.a.
därför jag skickade dem ett exemplar av manus redan i februari
1999, i stället för att presentera dem med ett fait accompli ett år
senare. Detta har jag - och i viss mån de - nu fått ta konsekvens-
erna av.

Författare och journalister är extremt påpassade av både allmänhet och
myndigheter när det gäller frågor som rör personlig integritet och privatlivets
helgd. Det är helt riktigt, vårt arbete ska ständigt sättas under lupp och
uppgiftslämnare ska kunna känna sig trygga i förvissningen att deras integritet
inte kommer att kränkas. Men enligt min mening åligger det också uppgiftslämnare
att agera på ett konsekvent och hederligt sätt. Har man en gång tagit ett väl
underbyggt, noga övervägt beslut att samarbeta med en författare eller journalist
får man också acceptera att man inte helt och hållet kan styra resultatet. Man
lämnar sina uppgifter inom ramen för ett avtal - helst skriftligt - och inte som en
gåva man kräva tillbaka när det passar.

Jag planerar att om några år lämna över allt mitt (ej sekretessbelagda)
forskningsmaterial om Gustaf Ericsson till något öppet arkiv, dels för
att ge forskare i angränsande ämnen tillgång till det, och dels för att
intresserade läsare ska ha en chans att bedöma hur rättvist mitt porträtt
av Ericsson är. Ur min synvinkel vore den bästa lösningen på den här
trista historien att till detta material kunna foga min brevväxling med
döttrarna. Tyvärr verkar det inte som om de någonsin kommer att gå
med på det.
 
 

Läsarsynpunkter välkomnas

Precis som med alla andra aspekter av boken välkomnar jag naturligtvis läsarnas
synpunkter och kommentarer i den här frågan. De kan skickas med vanlig post till
författaren c/o Ordfronts förlag, eller med epost. I den mån kommentarer flyter in
kommer de successivt att läggas upp på den här sidan.
 
 

(December 1999)

STARTSIDA | LÄNKAR | NYTILLKOMNA UPPGIFTER | RESURSER | BIBLIOGRAFI