Härmed går Pressylta i graven. Den blev ett offer för det faktum att min
'boredom threshold' är chockerande låg när det gäller allt som har med
internet att göra. I should've known... Nej, framför allt är det förstås för
att jag har andra barn att göra. Men det är inte alls omöjligt att jag åter-
kommer med nåt annat nästa år. Som alltid: håll korpgluggarna öppna!

Ni som lagt länkar hit: vill ni vara snälla och ta bort dom, så kan jag göra
en sajtrenovering vad det lider.

Tack för visat intresse, och gott nytt år!

Tillbaka till hemsidan.

Det är alltid uppmuntrande att få syn på ett par intellektuella lerfötter
inunder kolosserna. Den (annars) utmärkte Martin Kettle skriver i dagens
Guardian om en gammal vältuggad nonsensfråga: hur förklarar religiösa
människor jordbävningar? (Nonsens, därför att Kettle vägrar förklara
varför det skulle åligga just religiösa människor, såväl som seismologer,
att förklara jordbävningar. Varför inte frimärkssamlare? Eller skorstensfejare?
Eller kulturskribenter?). Kettle skriver bland annat om ett samtal han hade
för några år sedan med den (annars) legendariske Hugo Young:

"A few days after the 9/11 attacks on New York, I had dinner with the Guardian's
late columnist Hugo Young. We were still so close to the event itself that only
one topic of conversation was possible. At one stage I asked Hugo how his
Catholicism allowed him to explain such a terrible act. I'm afraid that's an easy
one, he replied.

We are all fallen beings, Hugo declared, and our life in this world is a vale of
tears. So some human beings will always kill one another. The attack on New
York should therefore be seen not as an act of God, but as an act of fallen
humanity. Then he paused, and added: "But I admit I have much more difficulty
with earthquakes."

Oh, 9/11's an "easy one", is it...? Well, bully for you... Nej, låt oss passera i tystnad
det skenfagra svamlet om 'fallen humanity' och i stället titta på det där sista Young
säger: "...I have much more difficulty with earthquakes."

"Svårigheter", minsann...! Alltså, ta och läs om det ett par gånger för att riktigt
fatta, riktigt absorbera den monstruösa fåfängan i trons väsen, detta narcissistiska
svarta hål som gång på gång får de religiösa att börja plottra med sin tro vid
sådana här tillfällen, som kvittrande bårlärkor vid katastrofernas rand. Det har
ofta sagts att det ligger en djup och förfärande och inhuman oansvarighet i
religionens väsen. Och vid få tillfällen blir den tydligare att se än när tusentals
människor dör i kataklysmer som per definition saknar mening. Det är, mycket
riktigt, inget annat än en intellektuell obscenitet. Om de haft ett uns av humanitet
i sig skulle de förintas av skamkänslor.

Tack för ordet.

Inte bara flodvågen i Asien. Titta på detta och betänk alternativet... Time
to bunker down, kids.

Hittade f.ö. detta via den alltid läsvärda Cryptome.

(PS: om Cryptome ligger nere eller länken inte fungerar, så är det inget ovanligt,
med tanke på det material de publicerar (se vidare  längst ner på deras förstasida
när du väl kommer fram).

Juldagen... Det här är den dag på året när man traditionellt gör en Myrdal
och kollar avgifterna på självmordsklinikerna i Schweiz. INGA TIDNINGAR...
Det är ett helvete, rent och skärt. Men - i år har jag kommit på en listig lösning.
Jag köpte Times igår - och läste den inte förrän idag! För som Times är
nuförtiden så märker man faktiskt inte nån större skillnad. Smart, eller?

Här är en julklapp till alla Pressyltaläsare. Brevet här nedan gick en rätt
lång epost-runda bland brittiska journalister för ett par år sedan, efter att
en lyckosam (men okänd) kollega av en ren händelse hittat det på Public
Records Office. Det är daterat den 6 april 1943, mitt under brinnande krig,
och är skrivet av den brittiske ambassadören i Moskva, Sir Archibald Clerk
Kerr, tillställt hans gamla vän och kollega Lord Pembroke på utrikesministeriet
i London. (Obs: ska helst läsas högt på ens allra bästa cup-of-tea-engelska).
 

  My dear Reggie,

  In these dark days, man tends to look for little shafts of light
  that spill from Heaven. My days are probably darker than yours
  and I need, my God I do, all the light I can get. But I am a
  decent fellow and I do not want to be mean and selfish about
  what little brightness is shed upon me from time to time. So I
  propose to share with you a tiny flash that has illuminated my
  sombre life and tell you that God has given me a new Turkish
  colleague whose card tells me that he is called Mustapha Kunt.
  We all feel like that, Reggie, now and then, especially when spring
  is upon us, but few of us would care to put it on our cards. It takes
  a Turk to do that.

  Yours ever

  Archie

Kanske lite fånigt att skriva om detta när det inte går att länka till det (inte vad
jag sett i alla fall). Men vafan, ni får lita på att jag har rätt, helt enkelt. (So
what else is new?)

Guardian överlåter idag traditionsenligt nästan hela G2-bilagan till sina skämt-
och serietecknare att "fira" julen. Och de flesta gör det, lika traditionsenligt,
med satir. Och det slår mig, återigen lika traditionsenligt, hur tröttsam "satir"
kan vara. Man kan väl sammanfatta läget som "skriv Falluja i stället för Betlehem"
så blir det satiriskt och bra.

Det är så förutsägbart. Så pliktskyldigt. Och det spelar sedan ingen som helst
roll om man är med på den politiska poängen de åstadkommer med detta. Satir
är, som ofta påpekats, det svåraste av allt och man ska låta bli att tafsa på den
om man inte har ett sinne för humor som är fjättrat till marken av en ordentlig
svartsyn. Det ska vara hata, hata, hata hela vägen. Inte sån här fjollig 25-öresironi.

Men här finns undantag, naturligtvis. Den underlige Olivier Kugler, till exempel.

Jag skrev om brittiska TV-komedier för ett tag sedan. Igår kväll var det British
Comedy Awards. Catherine Tate vann Best Newcomer och Julia Davies vann
TV Comedy of the Year. Resten gick till Little Britain, mer eller mindre. Ho hum.

(PS: Ja, nu funkar ju inte gårdagens SvD-länk längre. Never explain a joke, sägs
det ju, men för er som inte såg det: vädersymbolen för natten till idag föreställde
en sol som tittade fram bakom ett moln. Det kanske var satir...?)

Titta på Svenskans förstasida idag. Längst upp till höger. Vädret. Är det nån
som ser nåt konstigt...?

Ännu en exklusiv, must-read feature på Pressylta. Det följande kommer
sannolikt bergsäkert att hända inom press och media under det kommande året.

Januari: Svenska Dagbladet lägger ner sin debattsida och ersätter den med
'Dream Team: Innebandy'. Upplagan påverkas inte nämnvärt.

Februari: Johann Hari kommer med en originell tankegång. Och Independent
vägrar publicera den.

Mars: Expressens kulturredaktion kickar alla frilansare som är över 15 år gamla.

April: Aftonladets kulturredaktion svarar med att kicka alla frilansare som är
under 56 år gamla. Ingendera av upplagorna påverkas nämnvärt.

Maj: Terry Eagleton skriver en tråkig text.

Juni: Ord&Bild inför kontaktannonser. Eller, snarare, en kontaktannons.

Juli: Polly Toynbee skriver ett varningsord i Guardian om det "oacceptabelt
höga skattetrycket" i Sverige.

Augusti: Ingen ber Carl Bildt kommentera världsläget. Inte en kotte.

September: Richard Littlejohn på The Sun bekänner - äntligen - sin svaghet för
Judy Garland och "riktiga karlar med riktiga mustascher".

Oktober: Jan Myrdal skriver en artikel som börjar: "Helt säker kan man naturligtvis
aldrig vara, men jag skulle nog tippa att..."

November: Skvallerpressen skakas: inte en enda människa i hela Stockholm
har under hela månaden en enda gång minglat.

December: Det blir fred på jorden. Aftonbladets löpsedel: "SÅ DYR BLIR DIN VILLAOLJA"

Testing, testing... Här är en länk till världens vackraste fotbollsklubb.

Det funkar! Nytt fönster!

Niklas Darke tilldelas härmed medaljen Pour le Mérite bestående av
två korslagda halmstrån i bladguld mot bakgrund av ett nerlagt
kärnkraftverk i gammalrosa.

Men om någon tror jag ska gå tillbaka och fixa alla tidigare länkar...
Think again, pal.

Inom kort här på Pressylta (kanske i helgen, kanske inte): 'Profetior för 2005'!
Tell your friends. Tell your enemies. Then pay me the money.

Avd. Knep & knåp med Gösta Knutsson:

Jag har fått en förfrågan om jag kan fixa så att länkar på Pressylta öppnar
sig i ett nytt fönster. Svar nej. Om nån kan förklara för mig i FRUKTANSVÄRT
enkla ordalag hur jag gör det, så maila gärna. Ett möjligt problem dock: jag
använder det mest primitiva av primitiva verktyg: Netscape 7:s 'Composer'-
funktion i 'Window'-menyn (för Mac), sen langar jag upp dokumentet med ett
ftp-program (Fetch 3.01). Och jag har varken tid eller lust att ge mig i kast
med den högre kärnfysiken i det här läget. Men vet nån om det kanske går att
ordna ändå?

PS: "Come on, Hitler, I'll buy you a glass of lemonade": om du behöver muntras
upp, läs David Edelsteins artikel i Slate om 'biopic howlers'.

Har just hunnit ifatt förra veckans TLS (daterad 10 december 2004). Det här
är ett nummer som så väl som något illustrerar varför man (jag) så ofta
läser TLS med en slags pick'n'mix-feeling.

Här finns sannerligen inga chanser att man ska drabbas av de skrupelstormar
om kollegie- och vänskapsrecenserande som ibland blåser igenom den svenska
kritikdebatten. Tvärtom: det är själva det kollegiala recenserandet som är poängen
med TLS. Vilket har två orsaker, en praktisk och en politisk.

Den praktiska illustreras utmärkt av Nicolas Barkers recension av den nya
Nationalbiografin (ODNB: Oxford Dictionary of National Biography). Barker beskrivs
som "...until 1992 Deputy Keeper in the British Library. He is Libraries Adviser to
the National Trust and is Editor of the Book Collector". Han var också insyltad
(om det nu är ordet...) i förberedelserna för den nya upplagan av den ODNB som
han nu recenserar, som konsult vad gäller datoriseringen av verket. Och han
skriver naturligtvis ofta i TLS. Barker är med andra ord så mycket elit inom bok-
och biblioteksväsen som det går att bli; känner personligen och yrkesmässigt de
som stått i ledningen för den nya upplagan; och känner förstås många av artikel-
författarna, eftersom många av dem också skriver för, ähm... TLS.

Skulle detta diskvalificera honom från att recensera ODNB? Don't be silly, what are
you talking about...? Det är naturligtvis just det som kvalificerar honom framför
de flesta andra. Och uppriktigt sagt, jag ser inget direkt fel i det. Barker är ytterligt
kvalificerad just på grund av att han tillhör det segment av den akademiska/OUP/
litterära/riksbibliotekarie-elit varur ODNB:s redaktörer (också de) av ren nödvändighet
måste hämtas. Och det är, som alla andra akademiska områden, ingen särskilt stor
värld. (Och det behöver väl knappast sägas i sammanhanget att Barker inte alls är
okritisk om ODNB i sin recension; det är mer principfrågan jag pratar om). Om man
sedan känner sig lite obekväm med tanken på en så kallad 'self-perpetuating elite',
så kan man å andra sidan trösta sig med att den i alla fall är 'perpetuating', och inte
stagnerad, ossifierad.

Den politiska orsaken hittar man i recensionen av Tom Bowers nya Gordon Brown-
biografi. Bower är en tuff och envis, om ibland lite hafsig, undersökande journalist
som skrivit en rad avslöjande böcker om 'the rich and the powerful'. Hans recensent,
Sir Richard Wilson, är en av 'the powerful': Blairs kabinettssekreterare 1998-2002,
nu Master of Emmanuel College, Cambridge (ett emblematiskt karriärsteg för civil
service-eliten).

Så Wilson figurerar naturligtvis också i Bowers bok: i en episod anklagar Bower honom
för 'naivitet' i fråga om att gå politiska ärenden, vilket en civil servant naturligtvis inte
får göra. Det är i och för sig ingen särskilt allvarlig anklagelse, men Wilson ägnar ett
förhållandevis långt stycke av recensionen åt att tillbakavisa den (och det lite halvhjärtat,
dessutom). Här blir man, som läsare, klart irriterad över den genompolitiserade reflex,
eller impuls, eller esprit de corps, eller vad det nu är, som gjorde att TLS gav boken
till Wilson, av alla människor, att recensera: en part i det här speciella målet, och en
viktig rollfigur i boken generellt. Det här är eliten 'circling the wagons', som nybyggarna
gjorde när indianerna kom flåsande.

TLS:s chefredaktör är för övrigt Peter Stothard, f.d. chefredaktör för The Times och
tillika... Ja, sådana här politiska personflödesscheman kan ju man hålla på med i
evigheter, här som överallt annars.

Pröva också den här tanken: skulle vi behöva/skulle det kunna finnas en TLS i Sverige?
Vem skulle i så fall skriva i den? Eller mer specifikt: vilken/vilka eliter i Sverige skulle
finna en lika naturlig hemvist i en svensk TLS? Jag är, av förklarliga skäl, inte så säker
på svaret. Men jag har svårt att tänka mig att en sådan elit skulle kunna rekryteras ur
en 'axis' liknande den brittiska, säg: Akademien/Uppsala/Lund/UD/vissa politikerkretsar
och tankesmedjor/DN/Svenskan/bla-bla-bla. Framför allt därför att jag inte förstår vem
som skulle vilja läsa något sådant...

Eliten, som nostalgin, är ju inte vad den brukade vara.

...och nu säger Independent att BBC:s tittarsiffror för 2004 kommer att bli de
lägsta i dess historia (och det blir ännu värre för ITV, tydligen). BBC1 kommer
till och med att hamna under den psykologiska 25-procentsgränsen.

Läser inga tidningar. Tittar inte på TV. Vad sysslar folk med nuförtiden? Läser
dom böcker? Spelar Fia? Pratar med varandra? Vad är det för jävla fasoner...

(Guardian och Observer online har tydligen blivit helt och hållet betaltjänst nu, så
jag kan tyvärr inte länka något dit. Typical, greedy liberals. Så skyll inte på mig...)

Roy Greenslade skriver i Guardians Media-bilaga idag att 'the red-tops' (dvs.
blasktabloiderna: Sun, Mirror, Star, osv) tillsammans tappat hela 30% av sina
upplagor sedan 1980. Och även om kvalitetstidningarnas upplagor ökat under
samma period, så är det inte tillnärmelsevis tillräckligt för att se någon läsarflykt
från skit till kvalitet som förklaring. 'Massorna', som Greenslade kallar dem, överger
helt enkelt papperstidningarna. Den historiska trenden verkar inte gå att stoppa.

Greenslade ser den huvudsakliga förklaringen i den motsvarande ökningen i kändis-
och skvallermaterialet i de här tidningarna, och att de nu 'betalar priset' för fördumningen
av vad som en gång faktiskt var riktiga tidningar, med riktiga stories. Och det skulle
man ju gärna vilja tro. Men jag är inte så säker. Varför då dessa massiva upplage-
ökningar när de publicerar nåt nytt om Beckhams sängvanor? Varför sjönk då Mirrors
upplaga som en sten när Piers Morgan introducerade seriös och kritisk journalistik i
tidningen när Irakkriget satte igång?

I morgon kommer också en ny satsning från Evening Standard, som definitivt har
en odör av desperation över sig. Mellan 11:00 och 13:30 varje (vecko)dag ska man
i centrala London dela ut en gratisupplaga av tidningen, krympt till 48 sidor och med
koncentration på lifestyle och nöje, fokuserad på yngre kvinnliga läsare på lunchrast.
Tanken är att dessa läsare ska bli så imponerade av tidningen att de lägger ut 40p
på den 72-sidiga och mer seriösa betalupplagan på väg hem från jobbet. (Och det
ironiska är att det är Standards ägare, Associated Newspapers, som äger Metro!
'Shooting yourself in the foot', brukar det heta...).

Hur det nu blir med den historiska trenden, så är tanken på en värld utan pappers-
tidningar för mig vad hemtjänstmat är för Jan Myrdal. Hej Schweiz, med andra ord.

(För övrigt tyckte jag den där kycklingen i dragonsås inte såg så dum ut alls. Är det
nån som vet om hemtjänsten levererar till London?)

...inom press och media. Ingen särskild rang- eller tidsordning. Och det kan
säkert komma fler utnämningar, om jag kommer på några.

Årets artiklar-som-jag-rivit-ut-och-sparat

• Richard Rorty, "Post-Democracy", London Review of Books, 1 april 2004.
(Finns tyvärr inte som gratisläsning på LRB:s hemsida, men kan tydligen
prenumerationsköpas här. Fast många bibliotek har den nog också). Det här
är alltså Rortys mörka framtidsvision av vägen från anti-terror-kriget till den
nationella säkerhetsstaten, och därmed slutet för det 150 år gamla demokrati-
experimentet i de västerländska samhällena.

• Maciej Zarembas serie i DN nyligen om sjukvården i Sverige. Man läser med
tappad haka och tefatsögon. MZ är en gudabenådad surrealist.

• Lite grand i samma anda: allt som Nick Davies skrivit i Guardian i år. Davies utför
jättelika, kritiska undersökningar kring brittisk narkotikapolitik, narkoman- och
fångvård, och nu senast mentalvården. Snacka om tappade hakor och tefatsögon.
Lysande.

• Galen Strawson, "A fallacy of our age", TLS 15 oktober 2004 (ej gratis) plus en
längre version, "Against Narrativity", i decembernumret av tidskriften Ratio
(återigen: ej gratis, pröva biblioteket). Professorn (och TLS:s filosofiredaktör)
argumenterar övertygande mot slentrianuppfattningen om livet-som-berättelse,
och dess anspråk på att vara ett filosofiskt och moraliskt föredöme. Gör skillnad
mellan 'narrativister' och 'episodiker'. För mig en av årets stora aha-upplevelser.
 

Årets roligaste nyhet

"Sir" Mark Thatcher inför rätta i Sydafrika.
 

Årets tecknade serie

Doonesbury, förstås. Särskilt sekvensen med B.D. och amputationen.
 

Årets kulturtidskrift

London Review. Tycker New York RoB har varit rätt ojämn under året. Och TLS
är alltid ojämn, oavsett år.
 

Årets plankare

Peter Borgström. No comment ("ingen kommentar", ordagrant översatt).
 

Årets sportnyhet

Paul Gascoignes ryggskada nu i veckan. Gazza och hans kompis Jimmy
'Five-Bellies' Gardner skulle åka skridskor för en julshow på BBC, och tänkte
härma Torvill & Dean, så Gazza försökte lyfta upp 'Five-Bellies' så där tjusigt,
och - tja, isen höll, men de fick spola om den.
 

Årets dickhead

Robert Aschberg, Aftonbladet (se tidigare inlägg)
 

Årets filmkritiker

Anthony Lane, New Yorker. Inget särskilt originellt val. Men korrekt.
 

Årets Jag-hatar-bögar-så-mycket-för-jag-är-nog-bög-själv-men-vågar-inte-konfrontera-det

Richard Littlejohn, The Sun.
 

Årets nyhetsprogram på TV

Channel 4 News. Utan tvekan. Obligatoriskt.
 

Årets politiska skämttecknare

Riddell i Observer. Har inte hittat honom på nätet. Sorry.
 

Årets kulturchef

Maria Schottenius, DN. (Listen, pal, I've got a living to make...)
 

Årets Jag-hatar-DN-Kultur-så-mycket-för-jag-vill-så-gärna-bli-tagen-på-allvar-av-dom-men-vågar-inte-konfrontera-det

Jan Guillou.
 

Årets nykomling till de sälla jaktmarkerna

John Peel. It's too sad for words, frankly...
 

Årets konstkritiker

Tom Lubbock, Independent. Som sagt.
 

Årets amerikanska tidning för objektiva nyheter om Irak

The Onion. Nuff said.
 

Årets Äntligen-någon-som-pratar-förnuft-på-TV

Jonathan Millers Brief History of Disbelief, BBC4.
 

Årets suraste nyhetsuppläsare

Ann-Britt Ryd Pettersson. Har den damen någonsin ens sagt ordet "leende"?
 

Årets rubrik (eller en av dem i alla fall)

'High Times Web Page Cached' (The Onion 8 Dec '04)
 

Och till sist...

Årets mediehjälte/-hjältinna

Ett självklart val: Ann Heberlein, etikforskare i Lund, som i Aftonbladet
2004-05-13 sjösatte en kampanj för KRAV-märkt porr. Juryns motivering:
"Ann har uppvisat en i det närmaste suicidal sinnesnärvaro inför yttervärldens
storögda, fräsfnissande, yrselframkallande, svimfärdiga och, rent ut sagt,
jättebarnsliga reaktion på hennes helt och hållet förnuftiga förslag." All heder-
lein åt Ann Heberlein, med andra ord.

...håller korpgluggarna öppna för 'Årets Mesta & Bästa & Sämsta & Främsta'
inom press och media, här på Pressylta, nu nån gång i helgen, kommittén
jobbar just nu för fulla muggar.

Jag har alltså nu reviderat titeln på den här serien för att ge den lite extra
stalinistisk oomph: 'Tidningar som är så kass att man måste läsa dom (regelbundet)'.

Koncentrera er nu. Sveriges Författarförbunds medlemstidning heter vadå? Den
heter 'Författaren'. Sveriges Journalistförbunds medlemstidning heter...?
'Journalisten'. Brittiska journalistförbundets medlemstidning heter (trumvirvel...)
'The Journalist'.

Nä, fantasi är sannerligen inte det första man förknippar med yrkesskribenters
facktidningar. De måste ha antagit en resolution på nån kongress nån gång om
att deras tidningar ska vara så träigt skrivna, så ledsamt redigerade och så totalt
oinspirerande som möjligt.

Lång parentes under uppsegling...

(...och det här kan faktiskt bli en liten underavdelning till TSÄSKAMMLD(r):
"OTUF: Oförglömliga tillfällen ur fackpressen" (1). I en debatt mellan översättare
i 'Författaren' för några år sedan påpekade en av kontrahenterna att en mening
typ 'Brad Pitt is an actor' i en bok blivit översatt till 'Brad Pitt är en skådespelare',
när det på svenska heter 'Brad Pitt är skådespelare'. Då kom den utpekade
översättaren tillbaka med det dräpande motargumentet att det ju heter 'Brad Pitt
är en amerikansk skådespelare', så vad skulle det vara för skillnad på det ena
och det andra? Inte bara publicerade 'Författaren' det argumentet - det fick stå
oemotsagt! Unbelievable.)

Möjligtvis kan detta sakernas tillstånd ha psykologiska grunder. Det vill säga, att
varken redaktörer eller skribenter bryr sig om att lägga in nån högre växel i de
här tidningarna eftersom det inte finns några utomstående som kommer att läsa
det ändå; att det känns  journalistiskt och yrkesmässigt ungefär lika meningsfullt
som att skriva internmail.

Nu ska jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig sett pappersversionen av
'Journalisten', men om nätupplagan är något att gå efter så pratar vi ju inte precis
om 'Asiatische Mädchen III' vad gäller sexighet.

"Men facktidningar måste väl inte vara sexiga", skriver signaturen 'Ängslig -42'.

Det måste dom visst det, säger jag.

PS: Med tanke på gårdagens Hitchens-citat: read this and weep...

Idag går 'Serious Organised Crime and Police Bill' igenom sin andra behandling i
det brittiska parlamentet. Den innehåller bland annat en lag som förbjuder 'incitement
of religious hatred', vilket på sistone vållat debatt om yttrandefriheten, i synnerhet
vad gäller satir/humor/skämtande om religion. Lyckligtvis har nu allt fler, mer eller
mindre namnkunniga, figurer radat upp sig bakom kritiken mot den nya lagen, bland
dem Rowan Atkinson (se artikel i dagens Guardian).

För mig är det här en hundraprocentig barrikadfråga. Inga eftergifter åt mordiska
vidskepelser! Fram med ansiktmaskerna! Ut och kravalla!

Eller som Hitchens en gång skrev (har inte hittat källan, men ska fortsätta leta) i ett
av sina nyktrare ögonblick:

"Some see religion and conceptions of 'God' as intellectually obscene, life-wasting
narcotics for mind-torched whack jobs. They question the very morality of exposing
young people to religious 'ideas' before they've had a clear shot at apprehending vital
tools like reason, irony, and skepticism. To them, religion's blood-drenched past and
present only hint at the death-apalooza to come in the era of exploding cellphones.
Faith - the unalterable belief in the unverifiable - solicits flocks of feeble, desperate
lemmings to further deaden their precarious psyches via dangerous fairytales. Religious
adherence yields docility - why worry and toil for the Earth's health when much better
worlds await after the funeral? For the good of both believers and the enlightened,
benevolence demands that illusions of 'God' are aggressively vanquished, and that all
faiths are eventually and triumphantly diagnosed as primitive and backward. Toleration,
however noble in origin, must be sacrificed at survival's altar."

1.

"Utanförskapet växer i Sverige" är huvudrubriken i dagens SvD.

Vänta nu här. Om utanförskapet i Sverige ska växa någonstans så måste
det väl växa i Danmark, eller i något av våra andra grannländer, eller på
ännu mer avlägsen ort, som Leipzig. Eller Aix-en-Provence.

Det är precis sådant som ibland gör det värt att leva utomlands, dvs. att
man inte fattar vad de pratar om förrän man studerat ingressen lite mer
noggrant. Och Svenskan är särskilt generös med sådana tillfällen.

2.

UD har en ny website Swedish Notes & Events där man får reda på vad för
kulturella svenskheter som pågår i London under överskådlig framtid.
(Försökte se om det finns liknande information om andra städer, men
lyckades inte). Kanske värt att titta på inför londonresan. Särskilt nu när
pundet står på 12.86.

3.

Maciej Zaremba is God.

TSÄSKAMMLD - eller: 'Tidningar som är så kass att man måste läsa dom' -
kommer att bli en sporadiskt återkommande feature på Pressylta. Det kan
röra sig om tidningar eller tidskrifter, på papper eller på nätet, svenska eller
utländska, alla får vara med.

Vi börjar med vad man kan kalla polstjärnan på den här speciella natthimlen:
en publikation som jag hoppas du aldrig ska behöva se, men om du gör det -
riv åt dig den, läs och häpna! Majorca Daily Bulletin (nätversionen är så
kass att den inte ens är rolig, så bry dig inte om att klicka på länken) är ett
engelskspråkigt tidningsbarn avlat av Ultima Hora och djävulens lillasyster.
'J':et i 'Majorca' ger en fingervisning, inte bara om tidningens huvudsakliga
läsekrets, utan också dess skribenter. Det här är med andra ord organet för
engelska expats på Mallis: skepparmössa, solbränna, sportjackor med slejfar,
pensionen på kontot, Britain's-gone-to-the dogs, alla-spanjorer-är-skurkar,
mine's-a-G&T-thanks.

Det enda som gör tidningen publicerbar överhuvudtaget är att Ultima Hora
betalar för en Reuters-feed åt dem, så att i alla fall nyhetstelegrammen är
skrivna på begriplig engelska. Resten är underbart dåligt: bildtexter som inte
har något som helst att göra med bilden; en tant i Alcudia skriver en helsida
om nya växtpreparat; en recension av en teaterföreställning på Engelska
skolan som glömmer att tala om vad pjäsen heter; spanskalektioner av typen
'Kee-ay-ro oona ser-vay-sa, poor favoor'; och så vidare, i gloriös oändlighet.

Men höjdpunkten i tidningen är nog deras Gala-Petter: Ricky 'The Lash' Lazaar!
(Jo, jag lovar). 'The Lash' får en helsida på sig varje dag att skriva om sina, tja,
om sina kompisar helt enkelt (skepparmössa, solbränna, etc, etc...) och hur kul
det är att Bob och Veronica har kommit tillbaka efter att ha hälsat på sin dotter
Susan i Purfleet, och Susan mår alldeles utmärkt efter olyckan med gräsklipparen,
och i kväll har Bob lovat att upprepa succén och sjunga sin version av "My Way"
på Steve's Pub i Palma Nova, får inte missas!

En oumbärlig röst i den mediala kören, helt enkelt.

Det låter alltid lite fånigt när rubriksättare i Sverige gör 25-öresdramatik av
händelser i USA genom att säga att de hände "i natt". Nu senast är det Marion
Jones' langare som "i natt" avslöjade på amerikansk TV hur hon vann alla
medaljerna. Egentligen, om vi ska vara ärliga, gjorde han det ju igår kväll.

Eller vänta nu... Om sändningen hade visats live i Sverige skulle man ju kunna
komma undan med "i natt". Vi fick reda på det - när då? jo, "i natt".

Nej, men det betyder ändå inte - som rubriken vill få oss att tro - att killen
ställt klockan på ringning, smugit sig upp ur sängen, dragit på sig trenchcoaten,
kilat ner för den regnvåta gränden, in på ett litet neonkyffe, satt sig ner framför
kameran, för att nu, en gång för alla, avslöja vad han visste, sanningens hesa
röst i natten.

Eller... är en realtid så god som en ann'?

Det här börjar bli för djupt för mig.

Gissningstävling: exakt vilken natt (datum, alltså) fick uttrycket "i natt" för
första gången denna amerikansk-nyhets-dramatiska effekt i svenska rubriker?

Om du är så obildad att du måste kolla svaret, ja, jag menar... may God forgive you.

Hälsominister Morgan Johansson skrev i Aftonbladet igår om den svenska
narkotikapolitiken: "målet måste vara ett samhälle fritt från narkotika".

Och bostadspolitikens mål måste vara att alla ska bo i åttarummare på
Strandvägen, gratis. Eller på Grand Hotel, det är bara att välja. Europapolitikens
mål måste vara att flytta bitar av kontinenten till varmare breddgrader:
vädret i Polen är helt enkelt för jävligt den här tiden på året. Trafikpolitikens
mål måste vara att alla ska få såna där fräcka 'Rocket Packs' som dom
hade i öppningsceremonin på OS i Los Angeles. Fast digitala.

Man kan ju bli deprimerad för mindre. Det är ganska enastående att
nolltoleranslobbyn så till den milda grad fått lov att dominera den svenska
drogdebatten (för att inte tala om -politiken) med sina korpralsfasoner och
sina armviftande, ögonrullande, falsetthysteriska fobier. Det har alltså gått
så långt att man blir kallad knarkliberal om man förespråkar tillgång till
rena sprutor för narkomaner. Hur har debatten kunnat spåra ur på det viset?
Det vore ett intressant ämne för en mediehistorisk avhandling, om någon
känner sig kallad.

Att vi har ett ohyggligt komplicerat förhållande till rusmedel överhuvudtaget
är väl ingen direkt nyhet. Men vi har kanske också svårare än andra att vänja
oss vid tanken att förbud går att upphäva, lika väl som de går att införa. Till
exempel: svensk lagstiftning vägrar göra någon distinktion mellan innehav
och langning, vilket ignorerar verkligheten och förolämpar logiken (inte minst
den marknadsekonomiska logiken!), men tillfredsställer alla de moraliserande
impulser som ligger till grund för svensk narkotikapolitik.

Man får också intrycket att de som talar för en mer realistisk och human
narkotikapolitik - oavsett hur - nu blir stämplade som politiskt suspekta i Sverige.
Vilket är en gammal kvarleva från 1970-talet, när en del amerikanska
think tanks på högerkanten ville släppa heroinet fritt. I internationellt hänseende
har debatten sedan dess kommit mycket längre. I England är det numera
helt och hållet mainstream och okontroversiellt att konstatera att nolltolerans
i fråga om narkotika helt enkelt inte fungerar. Exemplet USA visar tvärtom
att det kan leda till en social katastrof. Och bland de första som påpekade detta
var - guess who? - 'The Association of Chief Police Officers in England and Wales'...

There's a coincidence...

Håller just på med Ernest Thiels 'Vara eller synas vara. Minnen och anteckningar'
redigerade av sonen Tage, en bok jag länge velat läsa (hittade den hos Styrbjörn
Öhman i Göteborg, men går säkert också att köpa på Bokbörsen, exempelvis).

En underlig man, Thiel, bemästrad av djup melankoli och giftigt förakt i ungefär
lika proportioner. Och vilken suverän bloggare han skulle varit! 'Mannen som visste
för mycket': om det notoriska Operalotteriet Thiel och Knut Wallenberg organiserade
("Vid första dragningen tillföll oss visserligen samtliga större vinster. Vi såväl som
andra behövde ju tjäna pengar."); om Saltsjöbaden, om exploateringen av malmfälten,
om Knut W. överhuvudtaget, om Svenska Dagbladets grundande, om Kreuger. Ligger
det en hund begraven nånstans så har Ernest Thiel en detaljerad karta. Men de
saftigaste detaljerna tog han tydligen med sig i graven. Om det nu inte ligger några
papper undangömda någonstans. Det enda som stör i boken är hans Schwärmerei
för Nietzsche: det är som om Nietzsche tillfredställer Thiels ofantliga behov av tröst.
Vilket, oss övermänniskor emellan, kanske är ett lite underligt sätt att ta till sig
filosofen. Men det uppvägs å andra sidan av Galleriet. Särskilt Eugène Jansson-
målningarna.

Nå, vad detta har med press och media att göra vet jag inte. Men vafan. Det är
ju onsdag.

Jag rekommenderade häromdagen John Laughlands Guardian-artikel om
Ukrainarapporteringen, som en "liten ögonöppnare". Nu har ögonen öppnats
ännu mer, tack vare den utmärkte David Aaronovitchs sömsynande av
denne Laughland och hans mer eller mindre dolda agendor. Ja ja, så kan
det gå när inte Kurt Aspelin ligger på...

Och varför går det inte att läsa Aftonbladet kultur på nätet längre? Bara
blanka sidor, eller gamla artiklar när man väl får fram något. Man kan ju
missa nåt av Ragnar Strömberg. This is no way to run a fucking ballroom,
som Peter Cook en gång hade anledning att konstatera.

Hade inte tänkt säga nåt mer om Aschberg, men, jag menar, herregud, the man's
a laugh-a-minute... Betalar över nitton millar för att få "århundradets scoop" från -
en bookie...

"Alltså, Bobban, jag lovar'e: Herpes Jersey i tredje loppet. Och förresten, du vet väl
det där om Palme och Lill-Babs och utedasset...?"

På tal om löp. I det här landet - eller snarare i den här stan, för på landsorten
är det lite annorlunda med lokaltidningarna - finns ju inte löpsedlar, bortsett från
Evening Standards primitiva, handskrivna blaffare. Det blir i stället förstasidorna
som får ta över den rollen, det är därför de ofta ser ut som de gör: braskande,
120-punktiga, röd-svart-vita. Och inte bara i blaskorna. Independent har ju gjort en
grej av det här med förstasidor-som-flygblad, nästan, som politiska manifest, särskilt
i fråga om Irakkriget.

Och detta är ju ännu en nackdel med tabloidformatet, slår det mig nu: att man sällan
får plats med mer än två-tre stories på förstasidan, så att frestelsen i stället blir att
skita i alla utom en, och sedan braska på med den. Vilket i sin tur går tillbaka på att
brittiska tidningar är mindre benägna (jämfört med amerikanska, t.ex.) att använda
sig av en redaktionell teknik man kan kalla "långsam hypertext", typ: rubrik + ingress
+ första stycket + "cont'd on p. 12", för att få plats med mer på förstasidan. Och det
är inte något jag gillar. Det ska vara hela bananer på förstasidan. Inget bläddrande
fram och tillbaka.

Rubriken ©Lasse O'Månsson, om jag inte minns fel...

Sverige 1:

Jag var i Göteborg i några dagar. Och det slog mig (än en gång) hur konstiga
kvällstidningarnas löpsedlar är. Eller kanske inte konstiga, men... Rätta mig om
jag fel, men jag har det bestämda intrycket att 60-70-80% av löpen (beroende på
vecka) har någon form av konsumentråd som huvudtext. Jag skulle sagt att ordet
"SÅ" är det överlägset vanligaste på kvällstidningslöpen: SÅ väljer du nya mobilen,
SÅ blir de nya villaskatterna, SÅ virkar du Lill-Babs utedass, osv. Om man då utgår
från att löpen är till för att sälja lösnummer, och att de lyckas med det, kan man då
dra slutsatsen att det verkligen är konsumentfrågor, mer än något annat, som
attraherar kvällstidningarnas läsare? Weird. Varför inte Sex & Våld & Prinsessor
& TV-stjärnor rakt igenom, som med normala människor?

(Don't answer that...)

Sverige 2:

De svenska tidningarnas bevakning av händelserna i Ukraina var (är) väl ungefär
vad man kan vänta sig: för det mesta utmärkt, vad jag kan bedöma. Men det är ju
heller ingen nyhet att östeuropabevakningen, av historiska skäl, är generellt bättre
i Skandinavien än exempelvis häröver. (Läs dock John Laughlands artikel i gårdagens
Guardian - en liten ögonöppnare...). Men så fick man sig också till livs rubriken
- och det i flera tidningar, desutom - "Melodifestivalen hotad"... Jag letade och letade
och letade efter det allra minsta spår av ironi, bara en smula, bara en antydan, snälla
snälla... Men förgäves.

Ibland, kära kompatrioter, måste ett folk titta sig djupt i själen och fråga sig om man
gillar det man ser.

För övrigt:

Om någon läste min Wyndham Lewis-artikel i DN i förra veckan och fick mersmak
på hans bildkonst, så finns nu ytterligare en chans att se exempel på den i London
nästa år. Ett hundratal målningar, teckningar och publikationer av Lewis ställs ut på
Vårmässan för Konst och Antikt på Olympia den 1-6 mars 2005. Mer information på
www.wyndhamlewis.com

Sverker Lenas skrev nyligen i DN om komedishowen 'Little Britain', som svensk TV
tydligen köpt in. SL beklagade lite grand att buskisen därmed tycks ha kommit
tillbaka, på bekostnad av den realistiska trenden som kanske inte började med 'The
Office', men däri tog sig sitt suveränaste uttryck hittills. Och jag är nog böjd att hålla
med honom. 'Little Britain' är definitivt sevärd, men inte något särskilt långt kliv framåt,
om man ska vara ärlig.

Men det finns tecken på att den realistiska trenden håller i sig. Inte minst hos ett par
nya kvinnliga komiker, som båda debuterade på BBC i år. The Catherine Tate Show
har visserligen ett vanligt sketchformat, men hon är en fruktansvärt skicklig författare
och komiker, av den där hyperkänsliga iakttagartypen. Men framför allt måste man
peka på Julia Davis' serie 'Nighty Night', som gick i våras: något av den svartaste
humor jag sett, och det i högst realistisk anda. Lika fasansfull som imponerande. Tänk
er de där ögonblicken i 'Pang i bygget' när man ser det psykotiska sammanbrottet på
en millimeters avstånd i John Cleeses ögon - och multiplicera det med sex-sju
halvtimmeslånga avsnitt. Lysande. Om de inte kommer på svensk teve, köp nån dvd
eller liknande, om det finns någon (orkar inte kolla...).

Nä, nu får det bli lite oregelbundenhet här. Åker bort på några dar och återkommer
kanske i helgen.

Tabloidiseringen - i fysisk snarare än journalistisk mening - har inte gått att hejda. Och
jag är inte helt säker på varför man skulle vilja göra det, egentligen. Jag har inte hållit
en DN i mina händer sedan den blev tabloid, så om den kan jag inte uttala mig. Men jag
tycker en av de stora och oundvikliga förlusterna med den här trenden är på bildsidan.

Jag kom att tänka på det när jag slog upp Independent i morse. Det här är ju en tidning
som ända sedan starten haft en oerhört stilig design, i mina ögon: mycket vita ytor,
snygga typsnitt och rubriksättningar, och framför allt då hur de använder sina bilder:
förstklassig kvalitet, gedigen storlek, ofta enligt låt-bilden-berätta-storyn-principen.
Mycket av detta har gått förlorat i tabloiden. Stora bilder ser ut som annonser i stället.
Det är ofta först när man håller tidningen på armlängs avstånd som man ser vad vitsen
är med det hela. Så till exempel kör tidningen numera 'The Monday Image' på sportsidorna,
lagd över ett helt uppslag - idag en skitsnygg bild från England-Sydafrika-matchen i rugby
igår (England vann 32-16) - men det var först när jag hade ställt mig upp från köksbordet
som jag såg hur snygg den egentligen var. Det hjälper inte heller att mittvecket delar
bilden itu, så eftersom de inte häftar tidningar i England åker ju ena halvan ibland på
sniskan, så att säga.

På tal om Independent och bilder, förresten: nästa gång du läser tidningen, håll då korp-
gluggarna öppna efter Tom Lubbock, en av de bästa konstkritikerna som finns, IMHO.

Till slut detta:

"Tumba: Nu kan jag ha sex igen!" (Aftonbladet idag)

Somliga rubriker har en förmåga att fullständigt skrämma vettet ur en...

PS (lite senare): Ursäkta mig, men jag är så korkad med det här ibland. Här är en länk
till några av Tom Lubbocks texter. Och här är en länk till Independent. Sorry.

Malte Persson upplyser mig om att 'Pressyltan' också är namnet på G-P:s lunchrestaurang...
För att tala med Harry Hill, What's the chances of that ever 'appening, eh? Nej, det spelar
ingen roll var än göteborgshumorn dyker upp - Ulan Bator, Polhemsplatsen, blogoidsfären -
den är lika rolig för det. Nu gäller det bara att fundera ut vad det, bokstavligt talat, kan stå
på menyn på 'Pressyltan'...

Högen med söndagstidningar blir tyngre och tyngre med varje vecka. Och när man väl
hällt ut all brôten - kataloger, cd-skivor, vykort, krukväxter, pensionserbjudanden, och
en flyktingfamilj från Eritrea - så är det sannerligen inte mycket som blir kvar. Vid dagens
första genombläddring av tre tidningar - Observer, Independent, Times - var det bara två
artiklar jag ville läsa med en gång. Sen började jag på korsordet i stället.

Förmodligen var det inte bättre förr - eller ja, Sunday Times var ju bättre förr - men jag är
ändå ganska säker på att söndagstidningarna (de seriösa i alla fall) inte brukade innehålla
såpass mycket, kalla det 'meta-material', texter som i princip bara handlar om sig själva.
Solipsis Times, liksom.

Om man ändå haft en G-P...

(Ja, den här blogoiden verkar ju inte bli så oregelbunden som jag hade trott. Men vänta
ni bara...)

Det har varit en förfärlig massa gnäll om Christopher Hitchens' högervridning sedan 11
september. Hur kan pennan som skrev Vanity Fair-artiklarna om Kissinger (som var bättre
än boken, enligt min mening) skriva strunt som den nyliga Mirror-krönikan om Bush?

Till viss mån kan jag hålla med kritikerna, det måste jag erkänna. Är det inte en sådan
genomtypisk trotskist-grej detta att ta den mest extrema tänkbara konsekvensen av ett
ställningstagande och därmed (mer eller mindre oförhappandes) hamna bland meningsfränder
som man under normala förhållanden skulle sky som pesten? Det ligger definitivt något
Nils Flyg-igt över Hitchens skål-på-dej-kamaraderi med neocon-högern.

För Hitchens' ursprungliga ställningstagande ställde jag helt och hållet upp på. Det blev
efter 11 september en politisk och moralisk skyldighet för de som säger sig tillhöra det
progressiva lägret att ta ställning mot den teokratiska fascismen. Men att gå därifrån till
att påstå att just det är vad amerikanerna nu gör i Irak förtjänar inte ens att kommenteras.

Det tragiska är att Hitchens' skrivande påverkats så till den grad. Jag vet inte om det också
är hårdsupandet som gäller här, men hans prosa har alldeles för ofta fått samma kvalitet
som pratet man brukar höra på pubar när det börjar bli lite sent: luddighet blandad med
stensäkerhet. Mirror-krönikan är ett exempel så gott som något ("jag känner minsann
många neokonservativa som inte alls är religösa" - and your point being...?) Likadant får
han inte alls in så många fullträffar på sina meningsmotståndare som han skulle fått för
några år sedan, inte ens när de tigger om det, som den befängde Tariq Ali och hans
"frihetskämpar" i Falluja.

Men man kommer väl att fortsätta läsa Hitchens. Ibland gnistrar det till som det brukade,
men det verkar ju också alltmer ofta ske i hans icke-polemik. Och det är nog en av de
sorgligaste meningarna jag skrivit på länge.

Jag måste erkänna att jag ibland tittar in på Carl Bildts hemsida. Varför? Ja, jag har
frågat mig det själv... Jag tror helt enkelt det är en svaghet jag har för den där stilen
- "man bad mig kommentera världsläget", typ - som man bara hittar i den mest grav-
allvarliga parodi, och som jag en gång försökte reproducera i ett kapitel av mina
dödfödda memoarer. Jag inser nu att försöket var dömt från början. It takes the hand
of a master.

Jag intervjuade Bildt för radio en gång, det var väl 91 eller 92. Efteråt fick jag höra att
han tyckte det var en av de bästa intervjuer han gett. Shit. Vet fortfarande inte vad
jag gjorde för fel.

Jag såg igår att Aftonladet Kultur köpte Robert Fisks artikel om mordet på Margaret
Hassan i Irak. Hmmm...

Vad jag menar med "hmmm" är att jag alltid varit tveksam gentemot journalisten
Robert Fisk. Oerhörd erfarenhet, visst. Djupa kunskaper, djup mänsklighet, jodå.
Och jag instämmer i det mesta han säger om saker som jag är kvalificerad att
instämma i. Och ändå: jag tycker polemiken alltför ofta står i vägen för analysen,
hyperbolen det mest nötta verktyget i hans låda, och då har han ju inte världens
mest eleganta penna till att börja med.

Däremot tror jag Fisk - eller snarare The Independents Mellanösternbevakning -
representerar framtiden för de seriösa dagstidningarnas utrikestäckning. Tidningen
har i och för sig sina traditionella, och mycket duktiga, korrespondenter på plats
(Justin Huggler i Jordanien, Eric Silver i Israel, osv) och de skriver sällan över 3000
tecken. Men sanningen att säga skulle 60-70% av deras texter kunna ersättas med
byråmaterial. Och så har de då Robert Fisk, som sällan skriver under 6000 tecken,
och i praktiken är oersättlig. Man kan alltså tycka vad man vill om Fisk, men det går
inte att komma ifrån att det ofta är just för att läsa hans texter som man köper tidningen.

Det är det som är kruxet. Skribenter av Fisks typ exemplifierar skillnaden mellan vad
en Metro är och vad en seriös (eller "content-rich", för att använda ett modeord) dagstidning
borde vara. Det vill säga, man erbjuder en utlandsbevakning grundad på analys, bakgrund,
översikt, djupintervjuer, texter som får tillräckligt med spaltutrymme på sig, och som inte är
rädda för att ta ställning, eller rent av polemisera, därför att de litar på sina läsares omdöme
och självständighet. En sådan bevakning på djupet, och bredden, är per definition något
som varken metropress och sällan etermedia, och än mer sällan internet, kan erbjuda.

För att travestera Oscar Wilde (inte för att jag är travestit eller så...), men man måste nog ha
ett hjärta av sten för att inte gapflabba åt Robert Aschberg (en reporter på Aftonbladet). Den
så kallade Solvalla-kungen, vars riktiga namn var det klassiskt klingande Tore Ferdinand
Pettersson, tog livet av sig utan att betala tillbaka 19,3 miljoner till Aschberg.

"Well, boo-hoo-hoo-hoo", som Connie Francis en gång uttryckte det.

Det här är förmodligen samma Robert Aschberg som skrev om Christer Petterssons onanivanor
medan Pettersson ännu låg i coma på Karolinska. Sparka på någon som ligger ner, brukade
det heta när jag var liten. Det är tuff journalistik, det. What a dickhead.

OK, för att muntra upp oss, här är en GPärla till. Ibland kommer nämligen tidningen nära de
lufttomma lingvistiska sfärer som Ludwig Wittgenstein ägnade ett helt liv åt att undersöka.
Detta från Debattsidan 2003-02-24:

    "Passiv snusning är ett okänt begrepp"

De språkfilosofiskt tränade bland er har naturligtvis redan upptäckt vad det är som pågår i
den här meningen: helt enkelt genom att konstatera detta har ju utsagan bevisat motsatsen.
Det vill säga, trots att "passiv snusning" inte existerar, så upphörde "passiv snusning" att
vara ett okänt begrepp i samma ögonblick som tidningen gick i tryck. Det här är alltså, för att
citera Wittgenstein, "gôrdjupa grejer".

The Guardians Media-bilaga på måndagar har haft mycket lajbans med "spoilers" de senaste
veckorna. I oktober började The Independent nämligen med sin egen Media-bilaga, också den
på måndagar, mycket i syfte att locka till sig en del av den platsannonsmarknad som Guardian
numera praktiskt taget har monopol på (press/media-jobb på måndagar, lärare på tisdagar,
socialarbetare på onsdagar - snacka om läsarprofil...).

I Independents premiärnummer körde man en exklusiv förstaside-intervju med nye BBC-chefen
Mark Thompson. Det gjorde Guardian också, fast på insidorna. I måndags körde Independent
en förstaside-intervju med Alan Yentob, en något omstridd chef för BBC:s kulturproduktion. Det
gjorde Guardian också, fast på insidorna. Och inte verkar Independent ha dragit till sig särskilt
många annonsörer heller, omkring en och en halv sida är allt man lyckas fylla upp i snitt, och det
inkluderar ofta annonser för jobb på - you guessed it - The Independent...

Jag tänkte börja med att bjuda på några godbitar ur en mapp på min HD kallad 'GPärlor'.

Alla dagstidningar har ju utvecklat sin speciella house style. Men inte alla verkar medvetna
om det. Ta engelska tidningar, till exempel. Daily Telegraph, som så många andra konservativa
tidningar, tycks helt omedveten om sin griniga och vresiga ton, blandad med en djup förtvivlan
över alla de gäss som återstår att plocka. Liberala The Guardian, däremot, har blivit berömd för
sin gränslöst självbelåtna stil, som ständigt undergrävs av liberalens smärtsamma medvetenhet
om just denna sin svaghet.

Dagens Nyheter, vill jag påstå, är inte alls Jan Guillous "malliga morgontidning". Jag tycker
den snarare kan beskrivas som "chefen vid elvakaffet": avslappnad och vänlig, ivrig att bidra
med sin slant till kaffekassan, men mer än väl medveten om saker och tings ordning här i livet.

Göteborgs-Postens house style är emellertid något alldeles enastående i svensk press.
Man skulle kunna karaktärisera den som en normalt fungerande journalistisk prosaproduktion,
som ofta och helt utan förvarning avbryts av vilda syntaktiska strejker och våldsamma sabotage
mot mening, förnuft och - inte sällan - god smak.

Min avsikt med detta är inte alls att vara elak om min egen hemstads stolta organ. G-P är en
lika självklar del av min tillvaro som varmkorv och kärlek. Saken är den att jag har en väldigt snäll
mamma som då och då postar mig några färska exemplar av papperstidningen och jag slukar alltid
vartenda ord i dem, från första till sista sidan, med samma grad av hunger som en dödsdömd
greppar sin sista ostburgare.

De pärlor ur G-P jag samlat ihop under de senaste åren präglas ofta av extrem subtilitet.
Jag har alltså inte varit så intresserad av de grodor - oftast rubriker - där man anar att redigerarna
haft lite för roligt, som till exempel: "Leijonborg kritiserar ensidiga skolböcker", eller "Allt fler tror att
de finns" (båda citerade i boken "Pressgrodor", Atlas förlag 2004).

Titta till exempel på den här, ur en artikel om fyrar i Göteborgs skärgård:

    "Den nedre fyren lyser två sekunder och är mörk två sekunder och så vidare".

                                                                                (Sista sidan del 2, 2002-11-02)

Det geniala här är naturligtvis det där "...och så vidare". Det vill säga, det här är inte vilken fyr som
helst, som först lyser och sedan är mörk och sedan är det roliga över. Nej, fyren fortsätter på det
viset - ljust/mörkt, ljust/mörkt - och gör det ganska länge, dessutom, ofta hela natten.

Brottsligheten är något som ofta sporrar G-P:s skribenter till prosatriumfer, som denna:

    "Det stjäls datorer för en kvarts miljon kronor varje månad från Göteborgs universitet. [...]
    Trots väktare och larm bärs utrustning bokstavligt talat ut ur lokalerna nattetid."

                                                                              (Förstasidan, nätuppl. 2004-02-27)

Det är klart, det vore ju mycket bättre - och billigare - för universitetet om tjuvarna bar ut dem
bildligt talat. Tänk på alla de hundratusentals kronor man skulle spara in. Och väktarna skulle
inte behövt känna sig så fåniga. Ja, hade tjuvarna gjort det bildligt så behövde ju brotten heller
inte nödvändigtvis begås nattetid, utan på dagtid, när de är lättare att upptäcka. Men det är ju
ingen tröst. Brottsligheten nuförtiden är bokstavligt talat skrämmande.

Eller den här, ur Dygnet runt 2002-11-05:

    "03.15 Hisingen
    Ett vittne ser två personer som bär saker från en buss. Vittnet  ringer till polisen, som kommer
    dit och griper dem".

Att bära saker från en buss är ju ett särskilt vanligt brott bland främst två kategorier kriminella:
unga rockband på turné och pensionärer som varit i Säffle på utflykt. Här får vi inte reda på de
direkta omständigheterna, men det framgår ändå klart att göteborgspolisen kunnat notera ännu
en delseger mot anarki och moralisk upplösning.

Nå, det får räcka för den här gången. Om ni är snälla och inte mailar mig, så ska jag bjuda på
några fler GPärlor framöver...