Nov07

Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: november 2007

Fredag 30 november 2007 - : - Kort, men gott

G-P, G-P, G-P... Varför älskar man G-P så mycket? Jo, därför att dom (igår) kör

en rubrik som ”Barbro Jönsson opåverkad i rätten”, dvs. för första gången på hur

länge som helst är chefsåklagare Babsan J inte drätpackad i rätten, hon kramar

för ovanlighetens skull inte om allihopa och säger, så jävla raktuppåner hon kan,

”Du, jag har alllltid gillllat dig...” Nej, men vafan, vad spelar verkligheten för roll

när man kan få ihop en rajtan-tajtan-rubrik i stället...? Häpp.

Det blir lite kort idag därför att det står ett Ford Mondeo-vrak på gatan utanför. Det

är min bil, som just gick och dog, av kroniskt motorläckage. Sorgearbetet tog 30

sekunder, för jag har just hyrt en Citroen Berlingo skåpbil, och är helt nybetuttad

i skåpbilar. See you in the zone.

Tisdag 27 november 2007 - : - Inte för att jag obsessar om Nils Schwarz...

...eller så, men ju mer jag tänker på det desto mer bisarr blir den där texten igår

om Clapton. För det första: dom är ju inte ett dugg lika...! Va? Det är som den där

Fassbinderfilmen med dubbelgångaren som inte alls ser ut som sin dubbelgångare,

men hustrun och alla andra accepterar honom ändå, av en massa komplicerade

sexuella och psykologiska anledningar. Vad som, i ljuset av detta, sedan pågår på

Expressens kulturredaktion ska jag kanske inte spekulera om. För det andra detta:

”Jag hade slutat att aktivt lyssna på populärmusik redan innan David Bowie slog

igenom. Varför vet jag inte riktigt – förmodligen därför att lyssnandet stal för mycket

tid från andra och, som jag tyckte, viktigare aktiviteter.” Det står så klart alla fritt

att välja bort populärmusiken som ackompanjemang till ens personliga och kulturella

bildningsresa. Men jag tycker det är en sån underlig sak att aktivt avstå från, underlig

därför att populärmusiken är så i tid och rum allestädes närvarande. Och språkbruket

han använder: ”aktivt lyssna”, ”stal för mycket tid från”, ”viktigare aktiviteter”. Jag

har aldrig träffat Nils Schwarz, och visste nästan inget om honom - förrän nu. Nu

tycker jag mig veta en hel del. And there’s some deep shit going on here. Tro mig.

Måndag 26 november 2007 - : - Telefonavlyssnare och rockdiggare

Den grekiska telefonavlyssningsaffären har bubblat bra mycket längre än jag trodde,

men det är rätt spännande ändå. Fredrik Lundh tipsar mig nu om en högst intressant,

och mer tekniskt inriktad artikel om saken, författad av två grekiska teleexperter, och

väl värd läsning, inte minst om man redan är bekant med den tyska ”Cuckoo’s Egg”-

historien.

Nils Schwarz i Expressen återupplivar en gammal kärnsvensk kultursidestradition och

recenserar en bok om ett ämne han inte vet nåt om: Eric Clapton. Okunnigheten som

kritisk metod. ”Det visar sig snart,” skriver han, ”att Claptons minutiösa redovisning av

alla band han spelat i och alla berömda musiker han spelat med känns lika upphetsande

som en kommenterad översikt av de senaste femtio årens laguppställningar i Champions

League.” Bortsett från att Champions League bara funnits i femton år, så är ju bristen

på upphets i både Claptons bok och hans musik själva poängen. Clapton är definitionen

på boring. Och som avslut detta: ”...gjorde [Clapton] känd långt utanför blues- och rock-

diggarkretsarna.”

Rockdiggarkretsarna... Let it go, Daddy-O...

Söndag 25 november 2007 - : - Söndagsklipp

Det här är en rätt läcker bubblare som det är värt att hålla ögonen på framöver:

en av telejättarna, Vodaphone, tycks inblandad i major phone-tapping av grekiska

politiker, ingenjör hittad hängd, troligtvis giftmördad, rättegång i faggorna, no

comment från Vodaphone... Yum.

I samma tidning: komikern (om det nu är det jag menar) Chris Morris kastar nappen

ur barnvagnen och ger sig på - see his cute little dimpled fists flying! - ”rasist”-Martin

Amis.

Independents förstasida meddelar att, om det är narkoman man siktar på att bli, så

är det kalasläge att börja knarka just nu. Priserna har aldrig varit lägre! Passa på!

Daily Express (via Channel 4) om prins Charles Edward, Duke of Albany, a royal

turd som inte låter sig spolas ner, hur mycket dom än drar i snöret.

”Why Blair feared being labelled a nutter over his faith in God” (Mail on Sunday). Nej,

det behövdes sannerligen ingen religion för att den etiketten skulle passa på honom.

Definitivt nåt för Gudmundson: ”Islamisk humor” (via New Statesman). Det finns

jättemånga saker man kan säga om den sajten. Men jag tänker inte säga en enda

av dom.

Torsdag 22 november 2007 - : - EM - England Missar...

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, nu med anledning av den engelska

kapitulationen mot Kroatien: den brittiska sportjournalistik som premieras - dvs.

inte nödvändigtvis den sportjournalistik som är ”bra”, enligt gängse stilistiska normer -

kännetecknas alltför ofta av en obesvarad kärlek till bisatskonstruktioner som med

nöd och näppe klarar sig genom det språkliga tunnelsystemet och ut på andra sidan

meningen, med hälsan i behåll. Independents Chief Sports Writer James Lawton är

det mest flagranta exemplet. Och det hjälper inte att hans kärlek till invecklade

meningar vilar på en så till den milda grad pompös och moraliserande inställning

till den värld han lever i, en värld där det varit utförsbacke ända sedan 1966. En

genuint ”bra” sportskribent, däremot, är Guardians Richard Williams. Å andra sidan,

att skriva om en så bottenlöst hopplös insats som England stod för igår kväll är väl

som att skriva om alla former av katastrof: återhållsamhet och sparsamhet, med

en nypa kolsvart humor, är ofta det bästa receptet.

Onsdag 21 november 2007 - : - Grabbarna grälar på

Är-Martin-Amis-rasist?-kontroversen rullar vidare (se länken till Ronan Bennetts

artikel igår). Hitchens skramlar in på scen med ett svar på tal idag. Ian McEwan

skickar en insändare i samma anda. Och visst måste vi förnuftets vänner hålla

med om att Bennetts text var rätt klantig, och mer än lovligt self-righteous. Det

är, för femtielfte gången, den här oförmågan, som Hitchens pekar på, att se

att det inte enbart var 1974 års Prevention of Terrorism Act som fick irländare

att känna sig som en ”misstänkt nation”, det hade väl en hel del med Provisional

IRA:s bombkampanjer att göra också.

Tisdag 20 november 2007 - : - Enemy News

Ni som är gamla i gården (eng: ”you who are old in the yard”) vet att Pressylta,

med en viss bävan, brukar följa Wyndham Lewis-spåret. Igår fick jag, som ett

brev på posten, Wyndham Lewis-samfundets årsbok - för 2005... Visst var Lewis

ofta en reaktionär jävel, men att komma ut två år på efterkälken är ju att gå lite

väl långt i tributen. Kan man tycka.

Hur som haver, med följde också senaste numret av samfundets newsletter, i

vilket man kan läsa om ett sånt där historiskt sammanträffande som verkar

hopkokt av en talanglös men påtänd surrealist. Lewis absolut sista text, skriven

i oktober 1956 (ett halvår innan han dog, han var allvarligt sjuk) var en lång och

osammanhängande sak om högre utbildning, för en amerikansk kvartalstidskrift

kallad Confluence. Lewis’ text, som hade fått titeln ’Elitemindedness: a policy’

(check it out, Malte Persson...) blev aldrig publicerad, men den innehöll vad som

säkert är den första seriöskulturella referensen till rock’n’roll: Lewis diskuterar

filmen, och musiken till, ’Rock Around the Clock’, som haft premiär i september

och gav upphov till de så omskrivna Teddy Boy-kravallerna. Lewis verkade ha

fått för sig att Bill Haley and the Comets var svarta, för han skriver bland annat

att Europa nu blivit ”innocently negritic” (låter nästan lite martinamiskt...). Men

vad som gör det hela ännu lite mer koko var att artikelbeställaren, alltså

chefredaktören för Confluence, var en ung Henry Kissinger.

Jag kan med andra ord varmt rekommendera att ni omdelbart tecknar medlemskap

i The Wyndham Lewis Society: man får inte bara gå på kuliga årsmöten i London,

utan man får - om än i senaste laget - en läsvärd årsbok så här på hösten, samt

ett mångsidigt newsletter två gånger om året. Och för ”individuals in Europe” kostar

det bara 25 euros. Skicka förslagsvis en International Money Order till samfundets

sekreterare James Selby, adress: 15 York Road, Dartford DA1 1SQ, England.

Hälsa från mig.

PS: Länkar-i-nytt-fönster-problemet nu löst! Jag har sagt det förut, och jag säger

det igen: skicka mej.

Måndag 19 november 2007 - : - 14b Memory Lane, Nether Wallop, Hants.

Idag ska jag skriva lite kort om Klas Östergren, för då behöver jag inte länka

nånting (tror jag). (Jag har alltså inte kommit nåt vidare med XML-problemen:

senaste budet är att jag borde köra Pressylta genom ett annat program, som

Dreamweaver, men ett sådant bamseäventyr vet jag inte om jag är redo för...)

Hur som haver: Klas, alltså. Detta har sin upprinnelse i att Tomrums-Gustav (how

to cheat the odds: länken finns redan i vänsterkolumnen, ha ha) upplyste mig om

att jag råkat komma med i förbifarten i Stephen ”Faran” Lees intervjubok med och

om Klas, när denne drar sig till minnes Parisåren i början av 80-talet och hur han

alltsomoftast kom till London och hälsade på. Jag bodde på Haverstock Hill då, mitt

emot Belsize Park-tuben, Klas fick låna vårt vardagsrumsgolv och en madrass, vad

jag minns. Inte minst var Klas lätt att umgås med för att han var helt ointresserad

av shop-talk. Författare som gillar att prata om att vara författare har jag aldrig gillat.

Vi jazzade runt på Dingwalls en hel del, fan vet om vi inte gick och såg Elvis Costello

på Hammersmith Palais också, det var mycket musik som gällde, Klas gillade ju Bowie

och skrev väl en längre sak om honom i den här vevan: en sen kväll på hemvägen

låg vi faktiskt bland brôten bak i våran 2CV-skåpbil och grälade om Iggy Pop. Frågan

är om Iggy Pop var värd det.

(Var inte Klas’ Bowie-essä med i den där ’Författare om rock’-boken som Håkan

Lahger gav ut, förresten...? Jag skrev om Hendrix, Ragnar S om Jim Morrison. När

Poul Borum recenserade den Expressen tyckte han att man skulle sätta ihop en

’Författare om dass’ i stället.) (’Elektriska drömmar’ hette den, Lahger-boken alltså)

Sanningen att säga, om man var svensk prosaförfattare vid början av 80-talet så

var det skrämmande lätt att inte gilla Klas, av tre anledningar. Dels var han en jävla

stilig - och stiligt klädd - ung man, dels skrev han som en gud, och dels sålde han

miljarrrder böcker. En, eller möjligtvis två, av dom får man kanske vara, men att

vara alla tre på en gång är ett jävla otyg. Så får det ju inte gå till. Men vidrigast av

allt var det fjärde: att han dessutom var ein totaler Mensch, gjord av helt igenom

certified organic produce, en människa helt utan later och exter. Så eftersom vi

inte träffats på många år står mitt enda hopp nu till att han blivit en komplett

skitstövel på äldre dar.

I morgon: Eva Runefelt och SM-slutspelet 1985.

Fredag 16 november 2007 - : - Gonatt, jorden... Testing, testing...

Uppehållet den här veckan beror på att när det är tekniska framsteg det är fråga

om, så blir det att ta två steg tillbaka för min del. Kraschen i förra veckan förde

med sig att IT-avdelningen på Pressylta Depesch & Spedition AB fick för sig att

uppgradera en massa program, bland andra Word, i vilken jag skriver Pressylta-

dokumenten, som alltid varit html-baserade - jag är hedersmedlem i HTML(r) -

men som nu inte får vara det längre. Nu är det XML som gäller. Shit. Det är väl

inte så illa, i och för sig, för ingen - allra minst jag - kommer väl att märka nån

större skillnad. Utom i det att jag nu inte vet hur i hela havet jag får länkar som

denna att öppna i nytt fönster. Jag vet inte ens hur jag tar mig in i XML-koden.

Att jag överhuvudtaget vet vilken dag det är idag (fredag) är ren jävla tur, det

kan jag tala om för er.

Om nån av er har huvet på skaft, och dessutom kan känna medlidande med en

ishavsfiskare i övre medelåldern... Please... I need help. Preferably drugs.

Måndag 12 november 2007 - : - Gomorron, världen!

Problemet med svensk utrikesbevakning är egentligen att DN:s Nathan Shachar är

ett sådant självlysande undantag, ett sådant utropstecken bland gemener. Det borde

han inte vara, med vår stolta nittonhundratalstradition av svenskar-i-världen som

skriver/rapporterar om världen (proletärförfattarna inte minst...) Jag har kanske

missat någon skribent av liknande rang under min rundläsning av svensk omvärlds-

bevakning de senaste dagarna. Men det skulle uppriktigt sagt förvåna mig. Och jag

tror att Shachar är så outstanding av två skäl: dels i det han kan skriva - och det

är inte en alldeles självklar förutsättning för bli utrikeskommentator - men framför

allt i det att hans texter berättar om en skribent som kan den del av världen han

bevakar, alltså inte bara att han kan en massa saker om den. Och det är, som vi

brukar säga i Göteborg, en jävla skillnad det.

Men Nathan Shachar är ett undantag på ett annat och kanske viktigare sätt. Det är

det till synes banala faktum att han bor på ort, närmare bestämt Jerusalem. Det

slående med svensk utrikesbevakning är nämligen att korrespondenten på ort i

allmänhet verkar ha fått en ganska snäv rapporterande - och utrymmesmässigt

snävt begränsad - roll, medan det som saluförs under rubrikerna "analys" (t.ex.

i DN) eller "perspektiv" (t.ex. i SvD) ofta tillhandahålls av hemmasittande skribenter,

typ Shachars kollega Ingrid Hedström. Det är en käpphäst jag ridit på förut, nämligen

att en sådan rollfördelning gör att kraven och förväntningarna på en utrikeskorres

kvalifikationer och arbetsuppgifter blir alldeles för lågt ställda; att det (lite tillspetsat,

men inte mycket) räcker med att kunna läsa innantill på ortens språk och av det

skriva rewrites på modersmålet; att det just därför ofta verkar så svårt att skilja

på korretexter och byråmaterial. Och här kommer jag väl att få på nyllet, men jag

fattar helt enkelt inte, i dessa åtstramade tider, den ekonomiska tanken bakom att

ha korrar som åstadkommer så förhållandevis lite...

Analytikerna och perspektivhalarna är, i sin tur, ett problem i sig. Kvaliten på deras

texter kan växla skarpt mellan acceptabelt, ytligt/habilt, och rent vilseledande. Ett

exempel på det första är, inte så överraskande, närområdesbevakningen: det

danska valet får just nu kanske inte fullt ut det utrymme det förtjänar, men det

får lov att duga. Ett exempel på det andra är, just nu, Pakistan och den synbarliga

oviljan att berätta om Bhuttoklanens legendariska korruption och inkompetens, och

i stället - avsiktligt eller ej - framställa Benazir Bhutto som en slags Aung San Suu

Kyi (som tidigare undrat: vad i herrans namn sysslar Expressens kultursida med...?).

Ett exempel på det tredje, dessvärre ett bland många, är Ingrid Hedströms svar på

frågan om Storbritanniens förhållande till USA. Att spåra "the special relationship"

tillbaka till Suezkrisen, men inte längre, är rätt så egenartat; än underligare är

påståendet att UK därefter aldrig avvikit från en USA-lojal linje, vilket bl.a. gör

det svårt att förklara Harold Wilsons envisa motstånd mot de amerikanska

påtryckningarna att gå med i Vietnamkriget på sextiotalet.

Men det finns ett större sammanhang i vilket man kan placera svenska medias

utrikesbevakning. Av, skulle jag tro, en blandning av brist på horisont och journalistisk/

akademisk bakgrund skriver dessa kommentatorer till övervägande del texter vars

språkbruk, referensramar och politiska normer hör hemma i vad som kallas

International Relations (IR).Vad IR innebär som politisk position lär man sig

snabbt genom att till exempel studera merparten av länkarna på Utrikesbloggen:

Brookings Institute, Council on Foreign Relations, Chatham House, The Economist,

och så vidare. Det är att sätt att tänka på, och skriva om, världen där geopolitiska

och "strategiska" spörsmål är a priori; där konferenser, förhandlingar och toppmöten

utgör de huvudsakliga historiska drivkrafterna; där "realpolitik" inte är ett skällsord,

och där mer eller mindre starka personligheter ("statesmen") mer eller mindre

framgångsrikt styr den politiska kursen på stormande - och ofta mörkhyade -

folkliga hav.

Som sådant har väl IR också en plats i the grand scheme of things. Men jag är

mer än tveksam om det är ett sätt att betrakta världen som hör hemma i

dagspressen (inte minst därför att konventionell IR-prosa är så helt igenom

livlös). Jag tycker utlandsbevakningen måste radikaliseras. Den borde lägga

mycket mer an på det personliga perspektivet, typ Nathan Shachar. Den borde

lita mycket mer på läsarnas omdöme och inte vara rädd för att blanda åsikter

i rapporteringen, typ Robert Fisk. Den borde rekrytera sina utövare bland

skribenter med olika kunskapsbakgrunder, kulturen inte minst. Den borde

ändra mallarna - och därför förutsättningarna - för det utrymme man ger till

bakgrund och analys; lita på kvalitetstidningarnas läsare och ge dem långa

texter att läsa! Den borde vara livrädd för att duplicera sådan rapportering

som en tekniskt normalbevandrad läsare ändå kan få via internet och teve.

Men den borde framför allt inte sitta hemma och uggla.

Torsdag 8 november 2007 - : - Ducka, grabbar, nostalgi på ingång

En del människor har klivit ut ur en helt annan tidsålder än den dom råkar leva i.

(Underligt nog hittar man ofta den egenskapen hos barn). Men Paul Roche, runad

i Independent idag, stod bokstavligen modell för denna människofigur, O Bleke

Anakron. Jag kände honom i slutändan av hans liv, när han bodde i Sóller på

Mallorcas nordvästkust. Det låter löjligt, jag vet, men den tydligaste bilden jag

har av honom är när han sitter under fikonträdet på min terrass och deklamerar,

ur minnet, första sången i Iliaden för Kiki, som ville veta hur antik grekiska lät.

Jag kände inte till Sylvia Plaths beskrivning av Pauls huvud, men den är så nära

perfekt det går att komma: "...with his professional dewy blue-eyed look and his

commercially gilded and curled blond hair on his erect, dainty bored aristocratic

head looking as if he had been struck on a Greek coin that since had blurred and

and thinned from too much public barter and fingering."

Sorry. Nästa gång blir det korv igen. Tror jag.

Onsdag 7 november 2007 - : - Att arbeta som kulturredaktör

Hade jag varit kulturredaktör på Expressen så hade jag sagt till Nils Forsberg, när

han lämnade in sin text om naivismen: "Skitbra. Men slutar ju precis när den ska

börja...! Det här är ingressen till en mycket bättre artikel, som måste bli skriven.

På't, Nisse...!"

Hade jag däremot varit kulturredaktör på Aftonbladet så hade jag sagt till Slavoj

"Att-återvinna-Lenin-är-att-upprepa-inte-vad-Lenin-gjorde-utan-vad-han-inte-gjorde"

Tisdag 6 november 2007 - : - Nisse, Gunnie och omvärlden

Här är Brian Glanville om Nils Liedholm i Guardian. Och här Independents runa

över Gunnie Moberg, Göteborgsfödd fotograf, bosatt många år på Orkney och som

samarbetade med bl.a. George Mackay Brown. Hon var en människa jag tidigare

aldrig hört talas om, men liksom önskar jag hade.

En vacker dag - inte helt olik denna: klarblåhimmelsk höstdag, lätt krutrök i luften -

ska jag skriva en längre sak om styrkor och svagheter, men mest svagheter, i

svensk utrikesbevakning, och det med avstamp i Utrikesbloggen, förkroppsligandet

av journalistisk mainstream i dessa sammanhang.

Måndag 5 november 2007 - : - Är det inte det ena...

Så är det det andra... Crash-boom-bang, sa min PC i lördags och skrev in sig på

Stretereds psykavdelning 19. Allt verkar ha gått upp i rök: epost, worddokument,

porrbilder, allt. Sonen håller nu på att rädda vad som räddas kan, och när den

sista glöden falnat återvänder jag. Kanske till och med i en underligt renad form.

Större, bättre, hellre.

Fredag 2 november 2007 - : - Here we go again...

Såsom även i augusti i fjol kommer nu en ny varning om sambandet mellan chark

och, speciellt, magcancer. Det är World Cancer Research Fund som producerat en

stor undersökning av 7000 cancerfall sedan sextiotalet. Det huvudsakliga resultatet

är att sambandet fetma-cancer är slående, men varningen utgår också att man ska

skära ner på nötkött och, svälj, helt undervika charkvaror. Vilket man definierar som

"cured, salted, smoked or preserved meats" och exemplifierar med "skinka, bacon,

pastrami, salami och frankfurters".

That hurts.

En sak, bara, if you don't mind. På sidan 117 i WCRF:s rapport (Box 4.3.1) finner

man just den definitionen på "processed meats", den klart otjusiga engelska termen

för charkvaror (charcouterie, salume). Och det är ett definitionsförsök som egentligen

ställer fler frågor än det besvarar. Framför allt detta: hur går det att kemiskt-medicinskt

jämställa som skadliga två processer som exempelvis, å ena sidan, en med gifter och

konserveringsmedel fullproppad snabbköps-hotdog och, å andra sidan, en ibéricoskinka

som inte genomgått någon annan process än att ha hängts upp på en krok i en lada på

den spanska landsbygden? Och eftersom "the processing of meat" är något som vi haft

för oss sedan Noaks Chark, varför är inte mag- och colorectalcancer mycket, mycket

vanligare än dom är, världen över?

Jag bara frågar.