Mar06

Fredag 31 mars 2006 - : - I~~dag~~ morrron [time flies when you're having fun] gäller det...

Debuten mot ÖIS, av alla jävla lag... Jag har just ritualbränt en lodenrock
ute på gården. Die, fuckwits, die...! Den kommande matchen mot The Zoo
(aka 'Djurgården') kommer att symboliskt representeras här i London med
en gyttjebrottningsmatch mellan mig och pressrådet Dan Svanell. Tickets
by invitation only.

Depp-time. Igår kväll: terminsmöte på en lågstadieskola Kentish Town där
jag suttit med i styrelsen i många år. Skolan ligger i vad som definitivit kan
kallas 'a deprived area'. Hur som helst, rektor kör en genomgång om ungarnas
'levels of achievements' och pratar bl.a. om The Nursery, alltså 3-5-åringarna.
Dom har nu noterat en allt allvarligare brist bland nykomlingarna på 'playing
skills'. Betänk detta: treåringar som inte vet hur man leker...

Independents förstasida idag... Disaster. Vad dom inte verkar fatta är hur
begreppet inflation också gäller förstasidor. Varenda jävla dag är det HERREGUD
VÄRLDEN HÅLLER PÅ ATT GÅ UNDER! med röd-svart text i 72-punkt. Calm down,
for fuck's sake, just explain what happened...

+ Tänk så fel det kan bli (skrålla ner till para som börjar 'And so to the alarming
news...'). Nån som vart med om att det snöar på surströmmingspremiären?

+ Så om man förstått Hal Jensen rätt i TLS idag: förtjänsten med John Fowles är
alltså samma som med Frank Sinatra - "I did it my way..."?! Do me a favour...

...men Ola Larsmo gör oss alla en hygienisk tjänst i sin polemik om Arvid
Fredborg. Att Fredborg och den "rumsrena" extremhögern tänkte ta till vapen
i händelse av en tysk invasion ger dem inte någon som helst demokratisk
legitimitet. Samma sak sa exempelvis Lindholms SSS. En tysk invasion var
en mardröm för den nazistiska rörelsen i Sverige, fast liksom av bakvända
skäl: därför att det vore lika förnedrande som det varit för norrmännen och
danskarna. Ett nazistiskt Sverige var något man ville åstadkomma för egen
maskin, utan tyska bajonetter som garant.

Vilken match... Fabregas: 18 bast och redan en gigant. Om dom bara hade
kommit loss så här för några månader sen...

Det bloggpratas just nu en del om Myrdal, Gustafsson och det gänget. Här
är en garanterat sann historia. Ett antal år sen, det är nåt möte på (vad jag
minns) Medborgarsalen i Stockholm, uppe på scen sitter hela politbyrån: Sara
Lidman, Myrdal, Sven Lindqvist, osv. Plötsligt vinglar en A-lagare in, tar sig fram
till första bänk och sätter sig ner. Och ingen vågar ju säga nåt, för den händelse
han kommer från arbetarklassen... Hur som helst, han lyckas efter några minuter
fokusera på vad som händer på scen, och sitter och stirrar på panelen en bra
stund. Så vänder han sig om till resten av publiken och säger med upptäckts-
glädjens saliga leende och den bredaste Söder du nånsin hört: "Det här är ju
mupparna, för helvete...!!!"

...klamrar sig fast med fingertopparna, får plötsligt fotfäste i en liten skreva,
det är kastvindar och "fast sunshine" som Ondaatje kallade det (i den bästa
boken han skrivit, för övrigt, 'The Collected Works of Billy the Kid'). Inte ens
sådana sinister buffoons som Myrdal i Aftonbladet (vägrar länka) ger vinter-
mörkret en chans att komma tillbaka, no way. Där - precis där - är den mannens
epitafium: "Jag såg inget folkmord". Och alla vi som någonsin trott på något
han sagt eller skrivit under åren känner oss lite skitnare idag, efter att ha läst
den texten. Jag vet ingen som bättre illustrerar sanningen i vad Auden sa om
just det trettiotal som formade Myrdal: "that low, dishonest decade". Nu ska jag
gå ut och ta mig en promenad i friska luften.

Avd. Back-to-the-drawingboard: För ett par år sen fick de poliser som patrullerar
parkerna i stan ny utrustning: inline rollerblades. Nu skulle inga bovar kunna
springa ifrån dem, minsann. Då kom bovarna på en smart idé. Dom sprang över
gräset i stället. Det där gröna, alltså. Som ligger på marken. I parker. Så nu har
poliserna fått tillbaka sina cyklar.

Avd. Too-much-information: Enligt Evening Standard hade Prins Charles en gång
en hemlig affär med - Barbara Streisand... Eeeeuww, gross me out the door...!
På motbjudandeskalan slår det väl inte riktigt lika högt som Iris Murdoch och
Elias Canetti, men ändå. Jag tror jag hoppar över lunchen idag.

Korieh Duodu, the lawyer who is handling Niema's appeal against the verdict,
has a piece in today's Media Guardian (scroll down to "Never mind the libel
suit..."; free to read but you have to register) which doesn't mention the case
but deals with recent trends in media law, and in particular the move towards
more privacy cases rather than defamation/libel. Incidentally, the appeal hearing
will be going ahead, but as I understand it it will be some time yet, probably not
before June. So, for Pressylta's Canadian friends, there probably won't be much
more on the case here until then. But why not pop in now and then, to improve
your Swedish, if nothing else...? Here's a useful phrase: "Heja gais", pronounced
"heyya gice". It means "The truth will set you free".

..är hur Observer beskriver en viss Johan Eliasch idag. Denne Eliasch avslöjas
som en av dom som i det tysta lånat pengar till konservativa partiet (det är
veckans story häröver: lån och donationer till partierna i utbyte mot titlar och
annat). Inte bara det, Eliasch beskrivs också som "a friend of Prince Andrew"...
Karlns omdöme bör alltså allvarligt ifrågasättas.

+ And all is well with the world. Except in Iraq, obviously. And Darfur. Jajamensan,
solen skiner som en jättestark lampa, samlagen står som spön i backen, och
Arsenal spelar borta mot Portsmouth. Kan det bli bättre?

+ Vassa eggen har en rankinglista på Sveriges tråkigaste kultursidor. DN edges it
över Aftonbladet. Men var är G-P?! Är G-P:s kultursida så lajbans att den hamnar
helt out of contention? Hur som helst, detta lägger än en gång den berömda Kultur-
sidesparadoxen (KP) i dagen: ju mer av ett skämt en skribent är, desto mindre
roligt blir det.

+ Hans Rausing-intervjun i DN: fan va less man blir på "anspråkslösa" svenska
miljardärer. Och snåljåpar som Kamprad. Ös på lite grand, för jösse namn. Det är
ju bara pengar.

+ Senare. Arsenalmatchen inställd: Fratton Park water-logged. Här ösregnar det
också. Spring de-sprung.

+ Och för övrigt: vem läser kultursidor för att ha skoj...?! Som Homer sa till Bart:
"How could you do such a thing? I've taught you the difference between right and
wrong... Why do you think I took you to see all those 'Police Academy' films...?
For fun...??!!"

Torsdag 23 mars 2006 - : - Picts'n'Micks: The Emergence of the Celtic Melting-Pot

+ ...kunde ju vart en rätt lajbans titel på en akademisk avhandling, för övrigt.

+ I alla fall, innehållet i nya The Sportsman har jag inte mycket att säga om (never
having been a betting man myself) men jag skulle uppskatta att deras designbudget
uppgick till cirka sextiotvå kronor, allt som allt. Kanske lite mer, om dom tog sig
en fika under, ähm, arbetet. Gudars skymning. Webbsajten gör den inte rättvisa,
försök få tag i ett papperex och studera denna... denna misbegotten child of Ugly
and Useless. Den verkar gjord av nån som ännu inte riktigt behärskar Quark Express,
han har några lektioner kvar. Sen ska han ta itu med Photoshop, men den dagen
den sorgen... Crikey...

+ Nyheter från den fackliga fronten. Den dagstidning som betalar fastanställda bäst:
Daily Telegraph (obs. enl. obekräftad uppgift). Den som betalar fastanställda sämst:
The Independent (möjl. strejk på gång). Den dagstidning som betalar frilansare
bäst: Daily Telegraph (snitt £550 per 1000 ord, dvs. ca. 6000 tecken utan mellanslag).
En av de som betalar sämst: The Guardian (snitt £246 per 1000 ord). (The Independent
brukar betala lika risigt). Alan Rusbridgers bonus för genomförd berlinifiering: £150,000.

+ Vad drar vi då för lärdomar av detta? Att liberala tidningar traditionellt är dom som
håller fast vid illiberala principer, inte bara hyggliga betalnivåer utan i copyright- och
rättighetsfrågor. The Guardian var den tidning som bråkade in i det längsta om att
ersätta frilansare för 'internet use' av deras texter, något som de konservativa tidningarna
inte ens ifrågasatte. Feodal konservatism mot kapitalistisk liberalism i fråga om attityder
till både anställda och frilansare? Maybe yes, maybe no.

I recensionerna (lite varstans, DN, AB) av den där nya boken 'Pol Pots leende'
får vi oss ytterligare en inblick i det gastkramande universum som är Jan Myrdal.
Det är nåt fullkomligt magnifikt i hans felaktighet, jag menar i att man kan ha
så magnifikt fel. Han är ju något av ett nationalmonument i just detta. Den
historiska sanningen är hans unika egendom, han ser de stora historiska
rörelserna där vi andra bara ser ett sammelsurium av små intentioner och stor
förvirring, och han kan därför avgöra åt oss vad som äger "nödvändighet" och
vad inte. Och han kan avgöra det på grundval av hans kännedom om ett
medeltida bondeuppror i Merz, eller en schwabisk mandelodlares efterlämnade
papper, som bärare av den historiska sanningen. Det har alltid funnits den här
typen av intellektuella (if that's the word I'm after...). Ezra Pound var en annan.
Likheterna mellan Pound och Myrdal är faktiskt rätt slående. I alla fall, Pound
kunde inte begripa varför andra världskriget behövde inträffa när han ändå
påpekade för Yeats, redan år 1912, att den edwardianska diktens bankrutt hade
den konsekvensen att... osv osv. De väldiga perspektiven vilar på ett nålshuvud.
Det är lysande trolleri.

+ På BBC News igår kväll: reportage från Lesotho, en barnby där alla ungarna
håller på att dö av HIV/AIDS. Det här är alltså ungar allt från 3-4 till 15-16 -
och dom lär sig snickra ihop begravingskistor åt varandra - "but now they've
run out of wood...". Smält detta till morgonkaffet: ungarna har inget virke kvar
till varandras barnbegravningskistor. För helvete, så mycket virke som Ikea har,
kom igen nu: FLATPACK COFFINS - stack 'em high, sell 'em cheap! Barnkistan
"Sorry" 139:-

+ Och så är det dags för Polly igen: ni vet inte hur bra ni har det där borta i
Sverige, hur kloka ni är som röstat socialdemokratiskt i alla dessa år, hur
generösa och humana ni är som villigt betalar sådana skattesatser för att alla
ska ha det bra från vaggan till graven, hur artistiska och kulturella ni är som
alla röstar på Carola, ja ett riktigt stort hurra för Sverige!

+ Och ärkebiskopen av Canterbury tycker inte man ska undervisa creationism
i skolorna... Well, it's bullshit, innit... Gamla härliga anglikanska kyrkan, en
form av kristendom man skulle kunna sammanfatta som, "Äh, det är inte så
jävla noga...".

+ Om det är nån som har the inside dope om Lithells nya lyxkorvssortiment så
maila gärna. Låter spännande.

Den första nya dagstidningen på 20 år kommer med sitt första nummer nu i
veckan. The Sportsman blir emellertid inte vad man kanske hoppats på, en
brittisk motsvarighet till L'Equipe eller Marca eller Corriere dello Sport, alltså
ett renodlat idrottsblad. I stället fokuserar den på "sports betting", som i och
för sig blivit en miljonindustri på senare år, men också är ett ämne som kanske
inte inspirerar till särskilt högtstående journalistik. Hur som helst, marknaden för
sådant är så stark att de flesta insatta i saken tror den kommer att lyckas i sin
målsättning att gå med vinst efter tolv månader. Konkurrensen kommer främst
från gamla ärevördiga Racing Post, men den handlar ju enbart om kusarna också.
Man hoppas i alla fall att Sportsmans upplaga ska lägga sig kring 45,000. Strategin
är att fånga lösnummerköpare på morgonen som sedan under dagen går in på
webbsajten för ständiga uppdateringar på odds och annat. Man får väl titta på
de första dagarna. Men nån regelbunden läsare blir jag inte, det slår jag vad om.
If that's what I mean.

+ Uppmärksamma Pressyltaläsare (you know who you are) kommer ihåg från
förra sommarens crickettriumf den skadeglada kommentaren, "Först vann vi
rugby-VM i Sydney 2003. Nu har vi vunnit tillbaka Askan på The Oval. Nästa
gång slår vi dom i simning...". Lyssna på detta. Det är just nu Samväldesspelen
i Melbourne (här är BBC:s sida) och Skottland (SKOTTLAND!!!) har i nuläget tre
simningsguld, England ett. Igår kväll var det final i freestylestafetten: England
guld, Skottland silver, Australien - BRONS! Det har inte hänt sen 1954. Och
det kuliga är att australiensarna är såna katastrofalt dåliga förlorare. BBC:s
reportrar bara sitter och fnittrar. Vadnäst? Jo, att England slår dom i fotboll.
För den förlusten riktigt sved (och Svennis fattade inte riktigt just hur mycket
det sved heller).

+ Det här, också från BBC, är jävligt upplyftande. Min gamla idol Isaac Hayes
(ett av mina mest framgångsrika ståknull någonsin var till ackompanjemang
av Isaac Hayes version av 'By the time I get to Phoenix'), hur som helst, Isaac
Hayes har varit jävligt fjantig och har försvarat Scientology från South Parks
"attacker". (För övrigt, varför får jag känslan av att jag alltid berättar saker
som ni redan vet...?). Men: South Park går nu till motattack. Splendido, jag
är beväpnad till tänderna för utmattningskriget mot Scientology... Aux armes,
mes braves! Sign here.

+ Jag undrar så hur det ska gå för Carola: rösten, ska den hålla...? Jag tänker
bara beautiful thoughts och skickar dom i riktning mot Globen.

+ Låg lite halvförkyld på soffan igår kväll och kollade Almodovars 'Hable con ella'
på dvd. Gillar fortfarande Pedro skarpt, måste jag säga, en sån fjäderlätt berättar-
teknik, sparsam och effektiv dialog, perfekt rollbesättning. Mums, alltså.

+ Seamus Heaney skriver en plaidoyer för WB Yeats i dagens Guardian Review,
egentligen ett förord till en ny Valda. Mig lyckas han i alla fall inte övertyga.
Inflytande: visst hade han. Tekniskt skicklig, ofta med en fin språkmusik. Men
allt undermineras av just hans 'histrionics' (vad i herrans namn heter det på
svenska, måste slå upp det... aha, ungefär 'teaterapighet'), och att han så ofta
lägger en mysticismens och ockultismens våta disktrasa över procedurerna...

+ En av de bästa platserna att studera senkapitalismens interna dynamik är
idrottsindustrin i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Läs här om G14-gruppens
planer på att kvadda Champions League och ta Europafotbollen från Uefa.

'The Plot against Harold Wilson' igår kväll, återigen en rätt så konventionell
dramadoc, men den hade i alla fall den effekten att den brought it all back,
liksom: vilket febrilt, confrontational, aggressivt decennium 70-talet var. Och
vad man nu med 20/20 hindsight börjar se är i vilken utsträckning det var
Reaktionens Årtionde, här i UK, i Italien, i USA, etc. Så kommer då Thatchers
valseger 79, och Reagans 80, och hela National Security-apparaturen byggs
in och förankras en gång för alla i statsapparaten. I fallet UK vinner den en
avgörande seger i och med gruvstrejken 1984-85, den radikala fackförenings-
rörelsens Stalingrad. Thatcher fick säga till sina ministrar på skarpen att inte
dansa en skadeglad jig på Downing Street när segern över Scargill var vunnen.
Keep a straight face, boys. Så kommer 89-90 och kommunismens slutliga
bankrutt, och en svallvåg av hedge fund operators och pingstvänner drar in över
socialismens moderland och köper upp allt som rör sig, från vapenplutonium
till tonårstjejer. Och en fresh-faced Tony Blair skakar hand hela vägen uppför
Whitehall och in på No 10. Där Margaret Thatcher sitter och väntar för att ge
honom några råd på vägen (det är sant: Thatcher var bland de första Blair
bjöd in för konsultationer). Och i nästa val kommer man att be oss välja mellan...
ähm, mellan... tja, ber man oss välja.

...när det till och med blir schlagerfestivalkravaller i Serbien-Montenegro. Jag
tror vi får starta en kampanj på Pressylta: 'Förbjud Schlagerfestivalen!' För det
kan ju inte vara rätt och riktigt att något får lov att vara så intensivt löjligt och
så ruskigt våldsframkallande på samma gång: när har förut kopplingen mellan
Carola och etnisk rensning någonsin varit så tydlig? I rest my case.

Den som fick tag i gårdagens Independent kunde för övrigt se en stor fin bild
på Pressyltas corporate headquarters - eller 'Pressylta Towers' i folkmun - med
en vidhängande text (länk finns naturligtvis inte) av Jay Merrick som bara
bevisar att om det är 95-oktanigt skitprat man vill ha så ska man anlita en
arkitekturskribent.. Och det ska tydligen finnas ett större fotoreportage om
kåken i marsnumret av Icon magazine, även om inget syns på deras webbplats.
En sak är i alla fall klar: Pressylta Redux har blivit en ledande aktör på lifestyle-
marknaden, inget snack om det.

BBC2 visar i morgon kväll en dramadoc om det militära kupphotet mot Wilson-
regeringen på 1970-talet (har letat men inte hittat nån länk: programmet heter
'The Plot against Harold Wilson'). Det tar kanske en stund att vänja sig vid tanken
- en del vägrar helt enkelt tänka den - att en militärkupp ens skulle kunna vara
tänkbar i vad som ibland kallas 'en stabil och mogen demokrati' som Storbritannien,
eller för den delen Sverige. Men man glömmer ibland att det rådde en oerhört
uppjagad stämning inom den brittiska militären under 70-talet. För det första är
det svårt att överdriva effekten av "1968" på militär- och säkerhetstjänster runt
om i de västerländska demokratierna, likaväl som på högerkrafter generellt: läs
Peter Wrights 'Spycatcher' för en inblick, eller titta på de italienska "spänningsåren".
För det andra hade man, sedan 1969, en allt allvarligare situation på Nordirland
med en ny och radikaliserad generation republikanska aktivister, för vilka terrorn
var ett naturligt vapen. För det tredje hade man de allt mer militanta fackföreningarna
på hemmafronten, särskilt de strejkande gruvarbetarna, inför vilka det demokratiska
systemet verkade allt mer bräckligt ("Vem styr Storbritannien?" som Heath frågade
i den andra valkampanjen 1974). För det fjärde fanns det en inflytelserik grupp
både militära och civila figurer som nyligen återvänt till hemlandet från de före
detta kolonierna, bland vilka det reaktionära missnöjet var både djupt och högljutt,
och de hade starkt gehör hos bl.a. en del tidningsägare. För det femte gick det
ihärdiga rykten i de här kretsarna om att Wilson hade varit rysk agent sedan 1940-
talet, när han var handelsminister och ofta i Sovjet på besök.

Allt som allt var det en explosiv konkokt, särskilt runt 1974-75. Hur nära det sedan
kom är en annan fråga. Man utförde några manövrar vid Heathrow, lite grand som
en signal. MI5 briefade febrilt alla som ville höra på. Men som ofta är fallet så låg
det mest militanta missnöjet en bit under de högsta militära graderna, varför order-
och lojalitetsfrågor säkert hade en hämmande effekt. Likadant med monarkin: det
var tal om att Mountbatten skulle bli regeringschef, men utan drottningens stöd
(som de i mångas ögon aldrig skulle fått) skulle det ju inneburit ett majestätsbrott
av allra allvarligaste slag. Och vad skulle dessa eventuella kuppmakare velat uppnå,
egentligen? Ja, några av deras mer eller mindre realistiska målsättningar är väl
inte så svåra att föreställa sig. Kommunismens definitiva nederlag. Tredubblade
militär- och säkerhetsbudgetar. Slut på civilrättsligt daltande. Ohämmad marknads-
ekonomi. Tur att dom inte lyckades, med andra ord...

Jag kan faktiskt också dra åt mig en pytteliten smula av den journalistiska äran här.
En av de inblandade var Brian Crozier, en veteran i antikommunistiska kretsar, och
första gången han medgav offentligt att kupplaner förekommit var i ett radioprogram
jag gjorde om konspirationer och konspirationsteorier (en pdf-utskrift finns här). Men
det lite märkliga är att i samma program medverkade Joe Haines, Wilsons pressekreterare,
och han förnekade absolut och bestämt att några kupplaner skulle ha förekommit.
Märkligt, därför att bevisen alltid funnits, så vad kunde han vinna på att blåneka?
Hmmm.

+ Murdoch säger att bloggarna innebär slutet för mediabaroner som Murdoch.
Yeah right...

+ Och Guardian sätter idag igång med sin pseudo-Huffington-grupp-blogg
Comment Is Free... as in: But Facts Are Sacred, CP Scotts gamla diktum.

Guardians Spanienkorre Giles Tremlett skriver (egentligen ett utdrag ur hans
nya bok) mycket intressant om hur al-qaidas Madridbomber för nästan exakt
två år sen kom att bli slutet för Eta-terrorismen: det "brände bort syret" som
terrorismen behöver för att överleva, och en permanent vapenvila verkar vara
på väg. Det här är ju parallellt med vad som hände här över förra sommaren:
som uppmärksamma Pressyltaläsare minns så kom ju inte långt efter 7/7
uttalandet från IRA om att den väpnade kampen skulle upphöra från klockan
fyra samma eftermiddag. Nu var väl detta i och för sig planerat sedan före 7/7
men bombningarna måste ju haft den effekten att det 'concentrated the minds'
hos dom diehards i IRA som fortfarande motsatte sig beslutet. Det är en underlig
effekt, egentligen: there are bigger bastards than us, så det är väl lika bra att
vi slutar vara bastards. Lite grand av to-catch-a-thief över det.

Inte bara fattar jag inte varför Melodifestivalen fortsätter vara såpass stort i
Sverige, jag fattar inte heller varför det verkar växa med varje år. Så till den
milda grad att DN Kultur idag har en grej om kläderna artisterna hade på sig
igår kväll. Modeaspekten av Schlagerfestivalen, alltså... Jag menar. Ärligt talat.
Här brydde dom sig inte ens om att ha en tävling i år, dom bara sa till en kille,
kommer inte ihåg vad han hette, "Tjäna, Nisse, det blir du i år, här är en låt
du kan sjunga, have fun...".

Lördag 11 mars 2006 - : - [Tekniskt missöde. Gummibandet gick av. Sorry.]

[Skulle lagt upp en text, but it all went spastic. Nu har iBooken börjat bråka
också, som jag köpte på samma gång som den nu saligt hädagångna G5:an.
I mean, do you see a pattern here at all...?! Har till och med börjat leka med
den förbjudna tanken att man kanske skulle switcha till PC i stället. Usch. Rys.]

...blir runad i dagens Independent. Och jag som inte ens visste att han hade
gått och dött.

Samma tidning leder idag med ännu en historia om Robert Maxwell. Faktum är
att hela Maxwellhistorien - liv såväl som död - är oerhört kufisk. Jag kom några
gånger i marginell kontakt med hans tidning The European på 90-talet, eller
som många kallade den "MI6:s husorgan", ett notoriskt tillhåll för spooks och
andra underliga pers. Man höll sitt avstånd.

Och vad ska man säga om Mustafa Can...? Don't make a career out of it, man.
Let it go.

Det är uppenbart att det börjar kännas lite ensamt för Hitchens, nu när den
"intellektuella" falangen av the neocons på allvar kommit igång med fanflykten.
Hans angrepp på Fukuyama i Slate låter ju lite grand som whistling-in-the-dark.
Neocon "intellektuella", förresten... Fukuyama förespråkar en återgång till en
Kissingersk "realism" i amerikansk utrikespolitik. Vad får dom allt ifrån, dessa
djupingar? Och Hitchens ändar upp som intellektuell bundsförvant med - wait
for it - Jyllands-Posten... Skratta eller gråta? Skratta, definitivt.

Jag hade radion på i bilen och hörde bland annat ett program om 'the lost art
of the monologue'. Det kan vara allt från melodram till humor, på vers eller ej.
Martin Ljungs 'Ester!' brukade spelas på radio praktiskt taget varenda dag, i
åratals, likadant med den där klockarmonologen. Ingen middagsbjudning var
komplett utan att någon reciterade "There's a green-eyed yellow idol to the
north of Kathmandu...". Och faktiskt, efter framkomsten senare den kvällen
fick vi oss till livs (från en drätpackad D...) en fullt acceptabel version av Lord
Buckleys "The Naz". Själv brukade jag läsa "Dangerous Dan McGrew" för Joe
när han var liten. Det kanske vore dags med en antologi? Just a thought.

McKennitt v. Ash, first of all: I'll have to come back tomorrow with some choice
words on the latest developments. Things need to be digested first, not least
the spaghetti ammatriciana I'm just about to cook. No: "compose".

Jag åkte inte till Palestina. Jag skojade bara. Nej, det blev ett par dar nere vid
kusten, typ badort på vintern. Ett par huttrande måsar på en stängd glasskiosk.
Råmande fartyg i dimman ute vid Goodwin Sands. Det är balsam för själen,
kamrater, balsam för själen.

The McKennitt v. Ash verdict is beginning to have some serious consequences in
English law. Already several privacy cases have been launched on the back of it.
The latest concerns the Arsenal footballer Ashley Cole: this is a link to a story in
the Times yesterday. Ironically, Cole's legal representative seems to be the very
David Price who is simultaneously helping Niema in her attempt to appeal the
verdict! What a tangled web we weave, eh...?

[Later:] We certainly do, bubba... It isn't Cole who's represented by David Price,
but his alleged partner-in-orgy. Sorry about that. It was a rush job this morning.
Much like Cole's defending, really.

Är borta några dagar, återkommer nog på onsdag. (Det är det här med gayscenen
i Palestina - lockelsen blev för stark till slut. Wish me luck).

Detta är för mig en källa till oresonlig glädje. More4 News (jag har dataproblem,
hittar inte länken, försök genom Channel 4) har ikväll ett inslag om gayscenen
i Palestina. Läs det en gång till: "gayscenen i Palestina". Underbart, fantastiskt,
och alla såna ord, dit vill jag åka nu med en gång, fy fan vad kul det skulle va.
Vem hänger med? Jag har biljetterna. Anmälningar före 00.00.

...att skriva om döda komiker, men att Linda Smith har dött av livmoderscancer
vid 48 är jävligt svårt att ta. Hon var totalt underbar. Elak, men utan minsta spår
av malice. En utpräglad radiokomiker dessutom, det gillade man ju extra. Här är
en länk bland många, tidningarna är fulla av tributer ["tributer"?]. Hon ville inte
göra en grej av cancern mot slutet. Varför? Jo, därför att hon hatade den så mycket
att hon inte ville ge den nån publicitet. Det är virke, det. Bless.

På tjugoårsdagen av Palmemordet sände BBC en dokumentär om Estonia...
Har inte lyckats hitta nån länk, underligt nog, men den ingick i en serie kallad
'Surviving Disaster' och var en ganska konventionell dramadoc re-enactment,
vilket förstås inte gör det hela mindre chockerande. Dagen efter det hänt satt
jag på Channel 4 News och hjälpte översätta vittnesmål från råfilmen dom fått
in främst från finsk och svensk teve: sånt hoppas man inte behöva se igen.

'Surviving Disaster'... En kollega frågade mig igår hur jag tyckte den svenska
mediebevakningen av tjugoårsdagen varit och allt jag fick ur mig var, 'Fucking
miserable...'. Läs till exempel en Anders Hellbergs "analys" (jag skojar inte, det
står faktiskt så) i DN igår. Nånting så självbelåtet, bekvämt, defaititiskt och
oseriöst får man leta länge efter: "Det [landsförrädar-/polisspåret] torde ändå
falla på en grundläggande lojalitet hos svensk polis och militär". En journalist
på Sveriges största morgontidning som aldrig hört talas om Palmehatet, och
vad det tog sig för polisiärt och militärt uttryck under många, många år. Som
aldrig hört talas om officersupproret i Svenskan, där dom förklarade sig "inte
lita på" landets folkvalda regeringschef. Jag menar. Ärligt talat. Jag ger upp.