Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: maj 2008

Torsdag 29 maj 2008 - : - Fortsatt historia...

...för historien har ju en tendens att fortsätta, då och då. I alla fall på kontinenten.

Idag två intressanta saker ur senaste Scandinavian Journal of History (Vol 33, Issue 2):

Först Chinaru Inaba: ”Japanese Intelligence Operations in Scandinavia during World

War II” (främst om det finska spionaget mot ryssarna), samt den utmärkt betitlade

”The Pen and the Borrowed Sword” av Thorsteinn Helgason, om “500 år av isländsk

försvarpolitik”. Läs och lär, medan jag går och handlar mat. Toodle-oo.

Onsdag 28 maj 2008 - : - Det var då, det

Ur bokhyllan häromkvällen nöp jag, lagom inför hundraårsdagen som det råkar sig,

”Dömd tlll döden för Amalthea”, en bok som inte gjorde mer än ett ganska flyktigt,

om än sympatiskt, intryck första gången jag läste den, men som nu... hmmm. I allra

högsta grad ”hmmm”. I de barskrapade sakfrågorna finns väl inte särskilt mycket

att invända, framför allt att dödstraffet var genompolitiskt och stred till och med mot

dåtidens lag, eftersom det handlade om dråp, inte mord. Att misären bland de arbetande

klasserna - om än inte så mycket i Anton Nilsons egen kulakklass - var desperat vet

vi också. I mångas ögon kunde det rättfärdiga en hel del.

Det mest osmakliga, och för vänstern mest komprometterande, är att Anton Nilson

i boken kan komma undan med sitt rätt bekväma ”Oj-det-var-inte-meningen” vad

gäller engelsmannen som dog (som inte ens bevärdigas med ett namn i boken; en

svartfotad scumbag må han ha varit, men hans namn var Walter Close) helt och

hållet beror på den enastående vändningen i opinionen som kom bara några år senare

och som hållit i sig in i våra (mina) tider. Det är nu vid andra läsningen, många år

senare, som man blir tvungen att konstatera att det visserligen är för mycket begärt

att en opinion - vilken kant den än hör hemma på - ska vara grundad i skepsis och

ambivalens, men att detta samtidigt är just opinionens problem, och inte någon annans.

Anton Nilson som person väcker samma ambivalens i en. Han visar upp så mycket

av den hermetiskt tillslutna, militanta självgodhet man ofta ser hos post-facto terrorister

(fast det vill han förstås inte bli kallad), och som alltid har nära till ett helt ovidkommande

moraliserande: Nilson tackar vid ett tillfälle sin lyckliga stjärna att han beslutade att

inte gå till kungs med sin överklagan mot dödsdomen - eftersom det i Haijbyaffären

cirka trettio år senare visade sig att kungen var bög! Moraliska skrupler, plötsligt?

There’s a time and a place for everything, som man säger häröver.

Eller detta, i själva skuldfrågan: ”Jag, Rosberg och Stern fick bära hela ansvaret

för Amalthea-händelsen, och jag och Rosberg skulle med våra liv plikta för den

medan Stern skulle sitta i fängelse hela sitt liv. Men det verkliga, det stora ansvaret

låg utanför oss, låg på annat håll...”

Och jag tror de flesta av oss, med en ganska trött hand, kan fylla i resten av denna

krassa apologi. Det är, på detta och många andra vis, en sorglig bok, och en bok om

väldigt längesen. Mycket av vad man tog för beundransvärt har lösts upp i mångtydigheter

och motsatser: principfastheten blir en rätt motbjudande samvetslöshet, på lojalitet och

kamratskap sitter plötsligt en massa prislappar. Och bland de arbetande klasserna

dyker det upp en man med blod på händerna, som säger sig tala för dem.

Tisdag 27 maj 2008 - : - Bränsleprotest

Idag är tradarna ute på vägarna igen, i protest mot bränslepriserna. Läs också

dagens Monbiot, högst relevant i sammanhanget. Men jag måste också undra, som

i ett skrämmande antal andra politiska spörsmål: varför är inte alla lika kloka som

jag...? Jag kör min Berlingo på LPG, liquid petroleum gas, eller propangas helt enkelt.

Hur millövänligt som helst. Visst kostade det några lappar att installera (tanken sitter

i reservdäckshuset), men jag pröjsar alltså c:a £20 för en full tank, i snitt varannan

vecka (och då kör jag ett rätt ordentligt antal kilometer), plus noll trängselavgift,

50% billigare boendeparkering, samt en symbolsumma i skatt. What’s not to like,

som sagt...?

Det faller även på mitt ansvar att rikta er uppmärksamhet mot den blodiga massakern

på dom jäkla ankorna. Brutalt. Skrämmande. Epokgörande.

Måndag 26 maj 2008 - : - Måndags-Nytt

Nä, jag skojade bara. Charlotte ”Europa nobbade” Perrelli är säkert en jättetrevlig

tjej. Ungefär som Massey-Ferguson MF 3600 VSF säkert är en jättetrevlig traktor.

Ny tävling på ingång: vilken är världens tjatigaste, regelbundet återkommande

kulturdebatt? Jag satsar en femma på Brechtdebatter. Mark Ravenhill kommenterar

det senaste bråket, som den här gången brutit ut (ty: ausgebrochen haben) med

anledning av Young Vics iscensättning av Den goda kvinnan... Tjatigast, inte minst

därför att slutsatsen alltid blir densamma: Die Massnahme är vidrig och Dreigroschen-

oper magnifik, å ena sidan, å andra sidan, är inte livet ändå en brokig kavalkad,

tra-la-la...

Jag har en teori om att, efter murens fall, vänstern vandrat iväg åt alla håll och kanter

medan högern långsamt konvergerar ner till en och samma Daily Mail-artikel. Senaste

teveprogrammet från Axess är en gedigen och tacknämlig bekräftelse på riktigheten

i denna min teori: ”Varför anses det i teatern fortfarande relevant att utmana och

överskrida gränserna i smak, moral och konvention? Ska teatrar som finansieras

med statliga medel anordna kurser i strippstångsdans och bondage? Varför spelas

så få klassiker och varför spelas de sällan på ett tidstroget sätt?”

Och det ska vara ordentliga rim i dikterna! Och tavlor som man kan se vad dom

föreställer! Och Olle Hedberg!

Lördag 24 maj 2008 - : - Update

Förtvivla ej, jag återkommer på måndag med the lowdown on Melodifestivalen, och

varför Sverige såg det som nödvändigt att skicka en transvestit som vårat bidrag.

”Charlotte Pernelli”? Han heter Nils-Åke Hermansson. Känt honom sen lumpen. Inga

problem.

Tisdag 20 maj 2008 - : - PR-Nytt

Två ting äro goda, från mitt husorgan Dagens Media. Först en sak som jag förut sagt

och jag säger det igen, en av de första saker jag skrev om på Pressylta, i november

2004: Robert Aschberg och hur han för nitton miljoner krisch köpte ”århundradets

scoop” från Solvallakungen Tore ”Ferdinand” Pettersson. Normalt funtade människor

skulle ju tittat åt andra hållet och visslat hysteriskt medan man drog en tystnadens

slöja över det hela, men inte vår vän Robert ”Dickhead of the Year 2004” Aschberg.

Han begär skatteavdrag!

Jag skyller på föräldrarna. Eller, nej, jag skyller på samhället.

Det andra är något som grämt mig ända sedan utrensningarna i slutet av trettiotalet:

att stalinismen har så jävla lite hum om varumärkesidentitet. Titta här på vad KFML(r)

kunde blivit, om dom lagt manken och en creative till. Snyggt eller? Men vad gör dom

i stället? Byter namn till Kommunistiska Partiet... Doh... The Obvious Party, med andra

ord. Tragiskt.

Jag skulle skrivit nåt om, inte så mycket det fördelaktiga som det oundvikliga, i att

”prata med terrorister”, men får inte nån riktig ordning på hur motargumentet ser ut.

Så tills dess håller jag min ammunition på det torra. Om det nu är det jag menar.

Torsdag 15 maj 2008 - : - Free at last!

”Fuck this”, tänkte jag. Efter tre dagar blev jag äntligen inropad till en jury. Femton

av oss tar hissen ner till Court 13... ”Lucky for some,” som dom säger på bingo, men

uppenbart inte för dom tre anklagade, som stod uppradade bakom glasrutorna längst

bak och såg jävligt skyldiga ut. ”You gonna hang, kiddos,” tänkte jag. M’Lud förklarade

att målet mot dom beräknades ta två till tre veckor. Det var då jag tänkte ”Fuck this”.

Inte en chans. Jag sa som det var - att jag har jävligt lätt för att bli uttråkad på en

eftermiddag, never mind två-tre veckor - så domarn lät mig gå. A righteous dude,

får man nog kalla honom, domarn. Så att skipa rättvisa i denna orättvisa och dystra

värld blev inget av den här gången. Tack och lov. Mer följer vad det lider.

Tisdag 13 maj 2008 - : - Arbetets löner

En ledig dag från rättvisan, och jag får via Annina Rabe via Isobel veta mer om en

för mig tidigare okänd begåvning, Henrik Tideman, och hans problem med, tja, med

det mesta, tycks det som, men särskilt då med frilansandet. Han har blivit refuserad,

bland annat. Och även om refuseringar kanske hör till de mildare formerna av brott

mot mänskligheten, så har jag instinktivt en viss förståelse för honom, liksom...

nånstans... sådär...

Och ändå inte. För i nästa sekund ställer sig ens verkliga, norénliga jag upp säger åt

detta talanglösa gamla fnask att skaffa sig ett annat jobb. Tranströmers stol på AMS

är ju ledig, för jösse namn, skriv till dom och hör dig för, what’ve’ya got to lose?

När jag la ner min yrkesverksamhet som skribent för några år sen fanns en mängd

faktorer med i orsakskedjan, både i mitt privat- och mitt yrkesliv, men frilansandet

i sig spelade en mindre, om än inte oväsentlig, roll: inte så mycket som en källa till

sårad stolthet på grund av en massa refuseringar, utan i mycket högre grad som

själva urmodellen för ett opraktiskt liv och leverne, ett katastrofalt oekonomiskt sätt

för en femtio-sort-of-fyraårig skribent att förtjäna sitt uppehälle. Särskilt om man

som jag bodde och arbetade på viss distans från sina huvudsakliga arbetsköpare

(som vi marxister säger...).

Men nånstans mitt i all gröten har ju Tideman en poäng. Det brukade gälla för sant

att frilansandet är ”a young man’s game”. Numera har det uppenbart blivit ”a mug’s

game”, helt enkelt. Och det beror förstås på den ekonomiska kursändringen - nu

genomförd, men i full gång i den vevan jag la av - från 50-70% frilansbaserat till

70-80% (i vissa fall 100%) in-house-producerat, i synnerhet vad gäller de större

etermediala institutionerna: jag märkte själv effekterna på både SR och BBC. Men

man såg det förstås också på tidningarna, framför allt vad gäller frilanskontrakten,

dessa underbara contradictions-in-terms från en gyllene kultursommar anno dazumal.

Och det slående (särskilt för oss marxister..) är ju att denna utpräglat pappersrationella

effektivisering (feel the dead hand of accountancy) skedde mot bakgrund av allmänt

blomstrande samhällsekonomier, trygga tillväxtsiffror och en hysterisk löneutveckling

på chefsnivåerna. Det är en given lektion i överkursen i politisk ekonomi att studera

frilansandets långsamma död i en värld gjord av papper och eter, mot bakgrund inte

minst av herr Andersons nya diktum att det lönar sig att vara gratis. Det är det jag

menar vad gäller Tideman: rather you than me, kid...

Måndag 12 maj 2008 - : - Rapport från rättvisans väntrum

Just hemkommen från en dag tillbringad i medeltalets mitt. Vi inkallade sitter i ett

stort, typ, lärarrum på femte våningen i Old Bailey och är väl sådär tvåhundra till

antalet, alltså tillräckligt många för att det slumpmässiga urvalet ska få en definitiv

samhällsrepresentativ prägel, lite grand som ett upplägg för en Agatha Christie:

här är den vilsne bankdirektören, där är den finnige studenten, här är dom pratglada

hemmafruarna från de Boris Johnsonröstande förorterna, här är den judiske matte-

läraren med sin yamulke och den muslimska sjuksköterskan med sin slöja, där är

killen med hästsvansen som gillar sig själv bättre än någon annan gillar honom,

som pratar med killen som kan allt om trafikläget i stan just nu, och kvinnan vars

man insisterar på att laga sån tjusig mat varenda kväll (”karamelliserade lökringar”)

och så, ja... Åsså jag, då’rå...

Säga vad man vill om totalt händelselösa dagar, men det här var en av de mest

intressanta totalt händelselösa dagarna jag nånsin upplevt.

Lördag 10 maj 2008 - : - I all hast...

...vill jag bara påpeka att om ni bara ska läsa en sak om Amstetten och Joseph

”Försök se det från min sida” Fritzl, så måste det förstås bli den ivrigt åväntade

kommentar som Bengt O. nu kommit med. Klokt och bra. Här över har, tack och

lov, många reagerat på liknande vis mot nationalkaraktärsblaha:et. Trots allt, ett

samhälle som kan leva med Fred West mittiblandoss har sannerligen inte mycket

att chockeras över längre.

Onsdag 7 maj 2008 - : - Twelve good men and true

A “Pre-Scriptum” for Quinlan Road, and others, who are using online translators to

render the text below into English: don’t bother, I’ll do it for you myself. The text does

mention McKennitt v. Ash, but only in the context of “findings of fact”: “...in criminal

cases it is the jury’s - not, as in civil cases, the judge’s - main task to establish ‘findings

of fact’ (readers who followed the McKennitt v. Ash story will recognise the term).”

And that’s it. This is occasioned by nothing more dramatic than the fact that I’m on

jury service from next week. Now stop being paranoid and go and make us all a nice

cup of tea, there’s a good chap.

------------

Bortsett från den obligatoriska skolgången är det ytterst sällan staten kan beordra,

med hot om straff, en medborgare att fysiskt infinna sig vid given tid och plats. Det

har skett vid två tillfällen i mitt eget liv. Jag var nitton när jag brevledes beordrades

infinna mig i Säve utanför Göteborg för mönstring till värnplikten. Detta var nu inte

fullt så allvarligt som det lät, för krigsmakten och jag kom snart överens om att vårt

behov av varandra var rätt minimalt.

Den andra gången var i tidigare i år, när jag likaså brevledes anmodades infinna mig

vid Old Bailey, den huvudsakliga domstolen för brottmål, inte långt från slakthusen

vid Smithfield (if you see what I mean...), klockan nio på morgonen måndagen den

12 maj 2008. Röstlängdslotteriet hade valt ut mig för juryplikt.

’Jury service’ är något som vissa hälsar välkommet med bårlärkornas bloddrypande

kvitter (”Ett svartsjukedrama med giftmord, tack”) medan andra ser det som, tja, en

slags värnplikt, ett plågsamt och långrandigt avbrott i en tillvaro som inte har tid eller

plats för spetsfundigheter som brott, straff, guilt, innocence, dramatik, korsförhör,

sammanbrott i vittnesbåset...

För, jag menar: what’s not to like...?

Jodå, jag hör alltså till den första kategorin - om det inte hade varit för att jag har så

jävla ont om tid just nu. Det är ett dilemma. Jag skulle nog kunna ”straffa mig ut” om

jag la manken till: ett sätt att klara sig ur juryplikt är förstås att stirra vilt omkring sig

och fråga vakten om det är OK att dra en lina koks härinne, eller...?

Men jag vill ju samtidigt gärna stanna kvar och se vad för hemskheter man ska avlägga

dom över. Och det finns dessutom en gräns på tio dagar, dvs två arbetsveckor: om

rättegången beräknas vara längre än så har man rätt att dra sig ur (detta för att

undvika de legendariska finansrättegångarna, till exempel, varav somliga kunde

hålla på i elva-tolv år).

Det finns ett problem till, nämligen att man beläggs med drakonisk tystnadsplikt om

vad som förekommit i juryförhandlingarna. Det är därför många journalister inte

gillar jury service: man får inte skriva om det; brottsrubriceringen heter ’contempt

of court’, lagtrots, och fängelsestraff är inte ovanliga i sammanhanget.

(Detta, för övrigt, till skillnad från svensk praxis, där lekmannjuryn får säga mer eller

mindre vad dom vill efter en rättegång. När en engelsk journalist frågade jurymed-

lemmarna i Christer Petterssonmålet i juli 1989 om dom skulle funnit honom skyldig

på samma bevis om Sverige haft dödsstraff för mord, så svarade varenda en av dom

”nej”...)

Men det som lockar mig mest, mer t.o.m. än eventuell rättegångsdramatik, är ju ”Tolv

edsvurna män”-aspekten av det hela, dvs. att man rekryteras att arbeta ett skift vid

”the coal-face of democracy”. En rättegångsjury utgör nånstans momentet där rättsstaten

tar sin början: vid likheten inför lagen, att dömas av sina slumpvis utvalda jämlikar, och

framför allt vid det narrativa tolkningsföreträdet: i brottmål är det juryns - inte som

i civilmål, domarens - huvudsakliga uppgift att etablera ”findings of fact” (ni som följt

McKennitt v. Ash-historien känner igen begreppet). Det är briljant teater, helt enkelt.

More soon.

Tisdag 6 maj 2008 - : - Meddelanden från högkvarteret

En liten ingress på SvD-kulturen idag fladdrade förbi, men fastnade: “’Hermans

sommar’ är en suggestiv berättelse om förändring, åldrande och dödsrädsla.” Jag

undrade till en början vad ”dödsrädsla” har som inte ”dödsskräcken” lika väl kan

leverera, men fattade snabbt att ’Hermans sommar’ är en barnbok och att ”döds-

rädsla” helt enkelt är en tryggare form av dödsskräck. Dödsskräck med hjälm.

Och det var General Franco som snuvade Cliff Richard på segern i Melodifestivalen

1968.

Och här är en av mina nya favoriter, ticTOC (en betaservice tills vidare; kommer

inte ihåg var jag hittade den, var det hos Erik?). TOC-tjänster nåt av det bästa som

internätt kommit med, i min humbla åsikt.

Nästa vecka blir det förmodligen inget postat här på Pressylta, för jag har juryplikt.

Man kan ju alltid hoppas på en saftig mordrättegång, men det kan också hända att

man blir diskvalificerad av olika skäl. Jag återkommer om detta vad det lider.

Måndag 5 maj 2008 - : - It wasn’t the Standard wot won it (+)

Maj börjar bra sa han som trodde det var juni. Liksom. Martin Allen-historien är en

läckerbit, som jag nog får återkomma till: särskilt det här med hur amatörmässiga

falsifikaten var, och att man av ”hälsoskäl” beslutat inte bringa Allen till åtal. Som

det heter i detektivromanerna: hmmm... Och Guardian/Tesco-historien är en annan

principiellt matig sak (läs bl.a. också Steven Glover i Indy idag: skrålla ner till

”Whoever will Tesco want to sue next?”).

Men först får vi nog klara undan det här med borgmästarvalet, The Dawning of the

Age of Boris, och förorternas hämnd på innerstan. För det är vad som hände i förra

veckan. Det bälte av London som ligger mellan den gamla ringvägen (North/South

Circular) och den nya (M25) är fullt av småaktiga, gnälliga, hämndlystna, rädda och

avundsjuka små varelser som bor i radhus och som har en Ford Mondeo parkerad

utanför och som tycker det finns för mycket polacker och som tror att Rigoletto är

en av mupparna och som, ja, liksom, sådär...

Förortsmänniskor. Varför hatar vi dom så mycket, vi sofistikerade och intellektuella

innerstadslesbiska multikultikommunister? Jo - och detta är ju en stor och blaffig ironi,

in this day and age - därför att dom tror på vad som står i tidningarna, framför allt

i Evening Standard, där Andrew Gilligan drivit en kampanj som gick från välgrundad

och hard-hitting journalistik till ren och skär valpropaganda å Boris Johnsons vägnar,

en urartning som varit lika fascinerande att följa som den med veckorna blivit ett allt

större pressetiskt frågetecken. Det vill säga, till vilken grad bör en monopoltidning

som Standard tillämpa - om alls - public serviceprinciperna om objektivitet och balans?

Tidningen har alltså, med all önskvärd tydlighet, aktivit avstått från att gräva i Boris

Johnsons förflutna.

Nej, det var naturligtvis inte bara en tidning som vann valet åt Boris, särskilt inte en

tidning - och här är ironi nr 2 - som det går så illa dåligt för, ekonomiskt. Frågan är

om den överlever särskilt länge till (chefredaktören Veronica Wadley lär vara på

väg till The Mothership, Daily Mail). Men deras anti-Ken-kampanj kommer att bli ett

studieobjekt för medianer i många år framöver, den saken är klar.

(PS: På tal om vilket. Det är naturligtvis inte bara pressetiska frågetecken man kan

resa runt Standards kampanj, utan i allra högsta grad kommersiella också. Varför,

som monopoltidning on the skids, så till den milda grad gå in för att alienera mer eller

mindre halva stan? Det finns alltför tydliga tecken på att fler och fler helt enkelt vägrar

köpa tidningen längre, i takt med att den blivit Daily Mail-without-the-jokes. Och det

är faktiskt rätt synd. They’re missing a trick, som det heter).

Fredag 2 maj 2008 - : - Kamrater, mötesdeltagare...!

Jag vill på förekommen anledning meddela att det ser ut som om vi får Boris som

ny borgmästare i London. Shit. Jag skriver detta tidigt fredag kväll, resultatet låter

vänta på sig. Men det ser inte bra ut. Så med Vladimir Iljitj Lenins klassiska ord:

”Shto djelatj?” eller på svenska, ”Vad fan gör vi nu, grabbar?”

Att flytta blir självklart, men vart? -”Manchester,” föreslog sonen. -”Tjotahejti Norra,”

bidrog hustrun med. -”Vad är det för fel på Rimini?” sa jag.

Jag återkommer när beslutet fattats.