...är väl det bästa rådet man kan ge stackars Karolina Lassbo (Resume
intervjuar henne idag). Hela historien är ju mer pinsam än upprörande,
egentligen, för jag tror Isobel har alldeles rätt i det att hon i själva verket
menade "nationalism", och att det nu tycks henne för sent att backa.

Someone give the girl a hug, and tell her it's allright.

Reaktionerna på mina kryptiska ledtrådar har varit så överväldigande - och
jag talar serverkraschar här, va - att jag faktiskt får ge med mig och erbjuda
en absolut, definitivt, hederåsamvete SISTA ledtråd, då'rå. Och ni får hela
helgen på er att lösa den, dessutom.

"Påminner om en döing" (3 bokst.)

...men jag kom just tillbaka från Nottingham. Det var sheriffen som ville
ha en pratstund. Hur som haver, to the business at hand... "Bok utan
innehåll"? Tom.

+ Det kommer helt klart att ta en stund innan britterna lärt sig vad frihets-
biten handlar om i begreppet 'informationsfrihet', dvs. att det inte handlar om
att man är fri att göra lite hur man vill med den information som folk kräver
att få se. Bizarro.

+ Independents mediekrönikör Ian Burrell kör en genomgång av tidskrifts-
marknaden, mycket med anledning av ännu en debatt om 'lads mags' och
deras eventuella position på (1) porr-herrtidningsskalan, och (2) hyllorna.

+ Lösning var GET.

+ Nu ska jag ut och torka av en blå presenning.

+ Don't ask.

+ OK då'rå, här är en till: "Bok utan innehåll" (3 bokst.)

+ Typiskt... Å andra sidan: tidiga kvällen ska tillbringas i brassars glada lag.
Resten av kvällen med sura fransmän. Spanien vinner.

+ Läs gärna Mark Honigsbaum om konspirationsteorierna kring 7/7 och betänk
sedan hur jävla förutsägbart det hela är, inte bara att teorierna förekommer
utan att dom ser ut i detalj som dom gör. Adobe Photoshop has a lot to answer
for.

+ Gårdagens kryptiska ledtråd? Lösning: ENDAST (definition: bara; anagram:
staden; antydningsfras till anagrammet: läggs i spillror)

+ Dagens kryptiska ledtråd: "Ett djur som höll klaffen när det vände sig om"
(3 bokst.)

Jag lovade, en gång för länge sen, att inte skriva om korsord. Men löften
är till för att brytas. Det är en hel del rabarber i media just nu om Will Shortz
och hans korsord i New York Times, det som blir svårare ju närmare lördag
veckan kommer. Allt detta p.g.a. dokumentären om honom, 'Wordplay', som
blev en oväntad sucke på senaste Sundance. Jag vet folk som är fanatiker,
och jag har prövat på det några gånger, men håller mig ändå till det separata
universum som är de engelska, kryptiska kryssen. Det är skillnaden mellan
amerikansk direkthet, som kan vara nog så subtil, och engelsk ironi, som kan
vara nog så klumpig: mitt intryck är att de flesta emigrerar från det engelska
till det amerikanska, snarare än tvärtom.

Jag försökte en gång introducera kryptiska korsord på svenska och hade bl.a.
kontakt med Svenskan, men de bedömde det till slut som ett lite för radikalt
steg: "våra lösare är för det mesta lite till åren komna, och skulle nog ha svårt
för nymodigheter...". Men jag har fortfarande ett introduktionspaket liggande
nånstans, om nån tidning vill ta sig en titt på det, inkluderat nåt halvdussin
nybörjarkryss. Här är en av ledtrådarna, som jag minns: "Bara staden läggs
i spillror" (6 bokst.). Lösning i morgon.

John Naughton skriver idag om James Joyce och copyrightfrågan, en
historia som verkat hålla på i evigheter. Copyrightinnehavaren, sonsonen
Stephen Joyce, är en man utan någon märkbar talang annat än att göra
livet till ett helvete för den legitima Joyceforskningen. Men nu verkar
det tack och lov som det ska bli showdown i gryningen. Det kommer att
bli en högintressant och principiellt viktig rättssak.

Jag tror för övrigt en liknande situation råder i fallet Brecht. En god vän
spelade in en CD för några år sen, och inkluderade några tonsatta strofer.
Då tog det hus i helvete, och skivan fick omedelbart dras in. För jävligt.
Diagnos: 'paranoid-canonical bullying', föreslår jag. Man borde kanske tipsa
Pirate Bay?

Nästa gång kanske vi kan hitta nån som i alla fall hört talas om försvar. Den
där Hansson på vänsterkanten vet jag inte vem det är, men senast jag såg
honom var på Heden, plan åtta, i korpen. Han var lika dålig då.

+ I morgon kväll kan man gärna lyssna på kulturprogrammet The Verb på BBC
Radio 3, för då medverkar (enligt planerna) Kungl. Hovöversättaren Frank Perry
med en introduktion till svensk poesi. Med anledning av, ähm, VM... Var får dom
allt ifrån? Frank har bl.a. mycket förtjänstfullt renderat fru Frostensson, fröken
Runefelt, samt ett urval av herr Strömbergs sköna dikt till det engelska språket.

+ I själens tumult är det alltid, säger alltid, en tröst att tillbringa en riktigt lång
stund i en pappershandel.

+ På tal om kulturpolitik och inträdesavgifter på museer: Simon Jenkins är rätt
läsvärd i Guardian idag.

Det blev mycket blogg igår. Dels mitt gnäll på Nyligen: OK, they're chickenshit
issues, men borde det inte finnas på Nyligen i alla fall en kuka-ur-mekanism, om
man inte vill vara med längre (I speak as an ignoramus) vare sig det är kategorier
eller teman eller Nyligen självt? Stattin pingnyligar tydligen inte längre, men finns
kvar i registret, och jag är inte helt klar över hur det hela hamnade i den situationen.

Sen kom bloggportalen.se tillbaka som ett yrväder med ett höganäskrus i en svångrem
om halsen. Jag uppdaterade omedelbart, och kände mig jävlig avancerad, rent tekniskt
alltså. Ett par timmar senare, and the fun's over: då ser man på nyligen.se att man
ska akta sig för att klicka på Malte, för då kommer Aftonbladet/Schibstedt och sparkar
ner dörren och knullar av våra fruar och torkar kuken på gardinen...

Då föreslog Johan Nyligen - or Johnny Recent, as he's known over here - att man skulle
testa Bloggtoppen.se i stället. Sagt och gjort, jag drog åstad. Inte fan funkade blogg-
toppen. Det var bloggbotten hela vägen in. Fattar fortfarande inte varför. Koden ville
inte klistra, bara.

Så sammanfattningsvis: vi är tillbaka i vad en läsare i fjol kallade Pressyltas "råbrutala
formgivning" och - wait for it! - "intressanta innehåll"...

"Pressylta Redux - You know it makes sense"

En skitsak, visserligen, men den har plötsligt blivit principiellt lite intressant. Jag
skrev onsdag 7 juni om det här med att en del utlandssvenskar gärna vill kalla
sig "exilsvenskar" och att över 20 utlandssvenska bloggar t.o.m. fogat in sig i en
sålunda benämnd kategori på nyligen.se. Jag tyckte det kanske visade på en
brist på proportioner i fråga om synen på Sverige, liksom en viss disrespect mot
såna som inte har något annat val än att leva i landsflykt.

Hur som haver, i måndags fick jag mail från en utlandssvensk bloggare i Luxemburg
som läst inlägget, och som till min förvåning berättade att hon visserligen finns
listad i "exilsvensk"-kategorin - men att hon inte gjort det själv! Det måste ha varit
nån annan, kanske "listägaren" Johan, spekulerade hon. Jag har mailat Johan och
bett om en förklaring, men har i skrivande stund (onsdag morgon) inte fått nåt svar.

Nå, tre saker följer av detta.

(1) Dom bloggar på "exilsvensk"-kategorin som inte fogat in sig själva där, utan
- som min korrespondent - hamnat där ofrivilligt ska ju klart undslippa vidare finger-
wagging och tut-tutting från Pressylta.

(2) Det syns mig vara upp till individuella bloggare om dom vill bli kategoriserade
på nyligen.se. Vem det nu är som ligger bakom detta så tycker jag vederbörande
högtidligen ska ge fan i såna manövrer utan att först söka tillstånd av bloggaren i
fråga. (Jag menar, skapa en kategori "Paedophiles-R-Us" - and see what fun can
be had...)

(3) Johan@nyligen bör kanske klargöra reglerna och lägga upp instruktioner om hur
man tar bort sin blogg från hans kategorier.

Och då svarade Johan i ett mail att, jodå, vem som helst kan föra in vilken blogg i
vilken kategori som helst. Och tillade:

Varför låter det inte särskilt bra?

I tema foto finns det till exempel 85 bloggar. Alla fotobloggar har
inte själva lagt till sig där utan en eller flera personer har tagit
på sig att hjälpa andra att hitta fotobloggar genom att kategorisera
dem som det. Ska jag förbjuda folk från att vara hjälpsamma?

På vilket jag svarade:

Hej och tack för mail. Det låter inte bra i mina öron av två skäl: först att
det är en grundläggande fråga om hövlighet att man först frågar bloggaren om
man får lov att inkludera honom/henne i den-och-den kategorin; för det andra
att det i princip inte alltid behöver vara så oskyldigt som att hjälpa ens
medmänniskor hitta foton eller katthistorier eller utlandssvenskar. Vad
händer när nån vill rigga upp mer kontroversiella teman? Jihad? Barnporr?
Har vi bloggare ändå ingen rätt att tacka nej till att bli inkluderade, vare
sig på okynnesbasis eller ej, vare sig det tar två sekunder eller tre dagar
för dig att korrigera det? Det är en struntsak i och för sig, det inser jag,
men jag skulle faktiskt bli rätt förbannad om nån inkluderade mig på
"exilsvensk"-temat.

Till slut: hur gör man för att ta bort sin blogg från en kategori?

Further developments kommer nog...

Som jag nämnt förut, en fråga jag får titt som tätt är om det, ähm, råkar
sig så att jag känner Sigrid Rausing...? Dessvärre. En annan fråga brukar jag
få i tider som dessa: "Håller du på England eller Sverige?" Och på det kan jag
naturligtvis bara svara ja.

Jag hör till dom romantiker som anser att ett fotbollslag inte minst är vad nån
kallade "an expression of place", och att man därför ska hålla på det lag inom
vars 'catchment area' man föddes och växte upp, dvs. för min del GAIS och
Sverige. Men det är ju också mer komplicerat än så. Jag vet inte hur det är på
svenska, men engelskan gör ofta en skillnad i det här sammanhanget mellan
'support' och 'follow'. Och det lag man 'följer' har ofta med just 'displacement'
att göra. Det vill säga, ända sedan jag flyttade hit har jag bott i Arsenaltrakter,
och 'följer' därför Arsenal, ett 'följande' som blev än starkare när min son föddes
och växte upp och nu för all framtid 'supports' The Gooners och England, medan
han 'follows' GAIS och Sverige. Skillnaden mellan support och follow består alltså
av tre saker: först 'plats', sedan 'hjärta', och till sist 'huvud'.

(Och "expression of place" gäller naturligtvis också om Arsenal inte har en enda
engelsk spelare, never mind en norra-london-född engelsman, ens på avbytarbänken.
Sånt imponerar ju bara på folk som tror att ett lag är summan av dess spelare).

Logiken dikterar då att jag inför dagens match 'håller på' Sverige och 'följer'
England. Och det är en logik som också bygger på en annan tumregel man kan
använda i det här fallet, nämligen att man rimligen inte kan 'hålla på' det av de
två länderna som har de största  (dvs. de mest patetiska) illusionerna om sin
egen fotbollsmässiga förträfflighet. Och där "vinner" England hands down. Både
Sverige och England är ju, och har varit så länge jag kan minnas, väsentligen
kvartsfinalslag i VM. Det är bara det att England har obeskrivligt mycket svårare
att fejsa det faktumet än Sverige har. Vilket är helt och hållet till Sveriges credit,
definitivt.

Å andra sidan...

Å andra sidan har naturligtvis Sverige blivit mer och mer avlägset med åren. Det
är alldeles för längesen, konstapeln. Jag får allt svårare att dra mig min svenskhet
till minnes. Det har liksom blivit en fesljummen patriotism, som jag, om jag förstått
saken rätt, också delar med många av mina landsmän därhemma. "Sverige är fantastiskt,
men inte mycket att hurra för," kan man väl sammanfatta läget som. På motsvarande
vis är det naturligtvis så att jag är mycket mer intresserad/engagerad/passionerad
vad gäller det som pågår i landet jag bott längre i, jämfört med landet jag föddes i
(34 år jämfört med 21). Och det spiller naturligtvis över i fotbollen som i allt annat.
Så jag hurrar när England lägger mål och jag hurrar när Sverige lägger mål. För enligt
principen att "you're never alone with schizophrenia" så är det ju med patriotismer som
det är med orgier: the more the merrier. Det är det som susen gör.

[I morgon: Kategorifel på nyligen.se...]

För det här begriper jag inte riktigt. The Guardian har i många år publicerat
Doonesburys vardagsstrip, den fyrarutade. Av nån underlig anledning tog aldrig
systertidningen Observer in söndagsstrippen, den åttarutade, utan den fick man
läsa på nätet i stället. Så för någon månad sedan började rivalen Independent
on Sunday trycka söndagsstrippen... Vad som är extra konstigt med det hela
är dels att dom trycker den pytteliten, och dels att dom förstås inte kan trycka
den i färg. Vilket i sin tur gör att man fortfarande helst läser den på nätet...
So, in conclusion: vad var det för jävla poäng med den manövern, egentligen...?
Answers on a postcard, please.

I morgon kommer ett inlägg rubricerat "Heja England friskt humör..."

[PS: Om det är nån som undrar så kom det skit i förgasaren på Demons hemside-
avdelning under flera timmar idag, varför Pressyltebesök ej bleve möjliga under
sagda tidsperiod.]

[Eller med Lennart Bergelins odödliga ord: "Do you have what we in Sweden call a
skiftnyckel?"]

Jag har Bodil Zalesky att tacka för länken till Freya Kliers website, som jag
inte visste, men borde vetat, fanns. Ni som ogillar nostalgi bör nog vända
bort blicken nu, men Freya och jag var brevvänner i tonåren. Hon hette
Freya Krummreich då. Vi kom utmärkt överens, och jag åkte och hälsade
på henne i Dresden, men fick bara tvådagarsvisum, för vår brevväxling blev
förstås läst av andra, och Freya gjorde aldrig nån hemlighet av sitt missnöje,
även om det vid det laget var förhållandevis opolitiserat. Några månader efteråt
begick hon "Republikfluchtversuch" och åkte fast ombord på ett kolfartyg i
Sassnitz, vars destination var Sverige. Sexton månader i klinkan fick hon.

Omsider gick det som det gick: vi tappade gradvis kontakten, tills många år
senare när hon dök upp i tidningarna som framstående DDR-dissident tillsammans
med sin dåvarande man, en folk-protestsångare vars namn jag glömt, det var
i samband med att de blev utvisade till Västtyskland. Vi möttes här i London för
några år sen, gick ut och åt på Khan's, fyllde i de tomma åren, hur trevligt som
helst. Numera är väl vår bekantskap mest på julkortnivån, men om jag nånsin
kommer till Berlin igen så slår jag nog en signal.

Det finns ett uttryck här över som man använder när någon är fånigt småaktig
och gnällig och inskränkt: "Get a life!" Och den sortens "life" som avses med det
är nog ett "life" som Freyas. För, det måste sägas, ordet 'civilkurage' blev myntat
för att användas om människor som henne. Och Bodil har gjort oss en stor tjänst
genom att översätta essän om DDR-upproret 1953. Obligatorisk läsning.

+ Fredrik Reinfelt fick åka med på Bilderbergmöte i Kanada för nån vecka
sen, tillsammans med Carl Bildt, Jacob Wallenberg och en viss herr Stråman
från Electrolux. (Via Cryptome).

+ Samme Jacob Wallenberg blev intervjuad i Guardian igår.

+ Guardians redaktion ligger på Farringdon Road.

+ Varken tidningens namn eller gatans namn innehåller något 'b'.

+ 'B' som i 'Bilderberg'.

+ Exakt vad är det dom försöker dölja...?

+ I rest my case.

Jag väljer idag att anlägga ett haute-couture-perspektiv på VM. I den sinne-
värld jag bebor - den må vara sliten med åren, men den är min - har Sverige
alltid spelat med gul tröja och blåa shorts. Nu är det helgult. Detta är ett
misstag som faktiskt dyker upp på sidan ett i handboken om kläder och mode
och stil och smak. Gult kan man bara ha på sig om man välsignats med en
hy vars nyansskala går från oliv till kaffe. Vita människor i gult - och särskilt
blonda vita människor - ser ut som sjukhuspatienter, som tuberkulosa gulsots-
offer. Med andra ord, Henke och Zlatan kan väl gå an, men dom andra måste
nu introducera lite variation i utstyrseln, så varför inte börja med att plocka
fram dom blåa kortisarna igen? Eller Hawaii-Bermudas, kanske?

Nya numret idag leder med en inte särskilt iögonenfallande eller lockande
historia om amerikanskt miljö-self-denial, 'Can America go green?'. Visserligen
ett ständigt aktuellt ämne, men, jag menar, ärligt talat - fräscht och nytt?
Knappeligen. Och så en lång intervju med Chomsky, som väl inte heller tillför
diskussionen särskilt mycket nytt. Nä, det får bli fotboll idag i stället. Come
on Ecuadooooor!

Idag fyller Pressylta Redux ett år. Hurra. Bara hårda paket, tack. Pressylta
har varit ett tranquilium, en ashram, en tröstrutin under ett år när skymnings-
zonen krupit allt närmare. Ni som stått ut till hit får en puss nästa gång jag
träffar er. Stick with me.

Independents förstasida idag. En bild på Londons skyline med en madrass av
smog ovanpå. Rubrik: TODAY'S FORECAST: HOT, WITH RISING LEVELS OF
SMOG, ASTHMA AND HAY FEVER.

Bara ett problem. Det ösregnar nu på morgonen. Vräker ner.

Här ligger framför oss några av problemen med Indies single-issue, flygbladiga,
stora-bokstäver-förstasidor. Inte bara detta att man ofta gör sig till en
hostage to fortune och ser fånig ut i dagsljusets regniga blekhet. Framför
allt är det, i alla fall i mina ögon, den moraliserande tonen som stör mer än
något annat. Har man befunnit sig i London den senaste veckan, har man
dessutom åkt tunnelbana eller buss, till exempel, så behöver man inte få det
talat om för sig att vi lever i vad jag inte kan låta bli att tänka på som cancer-
väder. Det är kort sagt svårt att tänka sig att Indies förstasidor är någon
direkt hjälp när det gäller lösnummerförsäljningen. Personligen köper jag den
mest för att Tom Lubbock skriver om konst, och för att Joan gillar deras
sudoku. Annars? Knappast.

Fast inte i meningen sjunkande upplagor och annonsintäkter, utan döden
i tidningarna, om man säger så.

+ Varför har svenska tidningar för det första ingen obittradition och, för det
andra, varför har ingen uppfunnit den då'rå? Jag menar, små notiser på familje-
sidan skrivna av vänner och arbetskamrater, dom tjänar väl ett syfte, jodå.
Men varför inte hänge sig åt den socialhistoriska triumf som är de brittiska
obitsidorna i kvalitetspressen? Nästan alltid ett annonslöst double-spread, med
tung emfas på stilistik, humor, penetrerande individuell och social portraiture,
osv. osv. Vad gäller framstående figurer i någorlunda avancerad ålder så är
dom ju skrivna långt i förväg. Vännen och kollegan Miranda H. jobbade ett år
på Daily Telegraphs legendariska obitredaktion, det var det bästa jobbet hon
haft inom journalistiken, sa hon. -"Ursäkta mig, Sir Charles, det är från Daily
Telegraph, jag håller just på att skriva er dödsruna. Får jag ställa några frågor
angående era fyra äktenskap?" - "Självklart! Vi kanske kan äta lunch?" Och
det handlar ju inte alls enbart om framstående människor, eller ens bourgeoisin,
täckningen har breddats rejält under senare år. Och har blivit obligatorisk
läsning i många fall.

+ Varför har å andra sidan brittiska tidningar inte upptäckt dödsannonserna som
dom inkomstbringande guldgruvor dom är? Dessa kyrkogårdar av gravdimensionerade
rutor, kors och duvor och segelbåtar och rimmat tankefläsk av Bo Setterlind...
Också detta är ju obligatorisk läsning, i alla fall för mig. Men, slår det mig, dom
kanske bara funkar i medelstora tidningar i medelstora städer, där dom får en större
local impact? Kanske är en utpräglad Göteborgsföreteelse, om man säger så?
I dunno.

+ Och som Matthew Norman påpekar i Indie idag (skrålla ner): intressant att se
hur pigga press och etermedia var på att publicera CIA-bilderna på den döde Zarqawis
ansikte... Nästa gång al-Jazeera gör nåt liknande kanske protesterna inte blir lika
högljudda.

Yeah right...

+ Och till sist, naturligtvis: Guantanamo... "Självmordet som PR för döden"... Love it.

+ Jag är säkert Ten Years After (och ni är säkert Hootenanny Singers...)
men det här har jag aldrig sett förut: Expressen intervjuar Mats Olsson (om
0-0-fiaskot)! En tidning som intervjuar sin egen journalist...

Det här vill jag se mer av. Över till DN Kultur.

RUBRIK: "Thente: Fiasco da Gama!"

INGRESS: Eldslandslitteraturen har hamnat i fokus på sistone. Men är den
verkligen såpass het? DN talar med Jonas Thente om eld, aska, och ingen rök.

CITAT: "Aldrig i mitt liv som kritiker har jag läst något så undermåligt som den
eldsländska översättningen av 'Bränt barn'...".

BYLINE: Marie Peterson

TEXT: En rosa solnedgång i Skärholmen. En man står bakom en buske i Runkeby.
Djävulen kräver sitt tribut i Hornstull. (newpara) Stockholm är för Jonas Thente
vad Toledo är för en svärdfisk. (eh? newpara) Men nu talar vi om Tierra del Fuego.
(newpara) Och litteraturen. (fyll i resten själv...)

+ Det tarvas en svensk, nämligen herr Törnborg (eller är det faktiskt "Tornborg"...?),
att säga som det är (i Observer idag), och som Pressylta ofta påpekat: varför i
herrans namn vägrar de seriösa tidningarna att vara seriösa?

+ Få av kommentarerna om nya Staggers (i Indie on Sunday idag) är särskilt
mycket mer entusiastiska än mina. Hmmm.

Åtta millimeter högre, tjugo millimeter bredare. Sex sidor längre (nu 72) och
fyrtiofem pence dyrare (nu £2.95). Inget 'glossy' papper, nu tunnare 'silk'.
Ingen ensam bild på omslaget längre, utan fem lead-ins, tre med bild. Den
känns läcker att hålla och bläddra i, den känns 'classy', inte minst i det att
annonserna (bl.a. double spreads med Lexus och British Airways) ger den
en lätt lyxfläkt. Underligt nog. För redaktionellt är den mindre övertygande,
i alla fall av det här numret att döma. En lite lealös ledare talar om nya
tider för den progressiva, tja, mitten, om man förstått rätt: världen har
blivit issue-driven, värden, värderingar, global rättvisa, partipolitikens bank-
rutt, fyll i resten själv... (Och dessutom en ledare beledsagad av en katastrofalt
dålig cartoon av David Simonds föreställande en Blairstaty toppled a la Saddam
och ur plinten väller de plakat- och flaggviftande massorna... En throwback
till ca. 1972...). Hur som haver, man har utnyttjat sidarealen på alla möjliga
och tänkbara vis: två, tre- och fyraspaltigt, textmassor och vita ytor, bild-
texter blir förklaringsboxar, massor av pull quotes, vare sig man behöver dom
eller inte, osv. A bit of a mess. Texterna varierar likadant. Cover story av
Stephen Graham: 'America's Robot Army', känns mer än en aning tunn och
Google-forskad. Nya kolumner av bla. Rageh Omar (f.d. BBC-korre i Baghdad,
nu med al-Jazeera), som tuggar om en gammal tes om västpressen bunkered
down i the Green Zone.

Nej, bra format alltså, men hittills känns det inte som någon särskilt fräsch
nydaning. Men det kommer kanske. 6.5 av 10.

Recension av den omdesignade New Statesman får vänta tills i morgon (första
intryck: rätt läcker) beroende på ett teknologiskt paradigmskifte: jag har skaffat
en PC... Mac-epoken ist vorbei... Eeeek... Förbered er på en massa frustrerat
anti-PC-tjafs dom närmaste dagarna...

Här är nåt annat jag retat mig på ibland (I know, I should probably get out
more...), och det är när utlandssvenskar använder ordet "exil" om sin utlands-
svenkhet. Jag tror min ironidetektor är i fullt fungerande skick, men den
registrerar inget utslag när jag t.ex. upptäckte, som igår, att inte mindre än
21 st. bloggar fogat in sig i en kategori på nyligen.se som heter "exilsvensk".

Visserligen har vi kanske inte någon direkt översättning av engelskans mer
korrekta "expatriate/expat". Och dom är säkert trevliga bloggar allihopa. Men
ordet "exil" ska man enligt min mening handskas försiktigt med, annars är
man helt enkelt lite för disrespectful mot alla dom som faktiskt tvingas leva
i genuin exil. För det måste ju finnas ett mått av tvång i en sådan situation.
Att tycka Sverige är litet och inskränkt och tråkigt, eller har för höga skattesatser
och ett negativt affärsklimat, det räcker liksom inte för att det ska bli "landsflykt"
av det faktum att man valt att inte bo i Sverige.

Det finns till och med en blogg som heter 'Konsten att överleva som utlands-
svensk'. "Överleva"...?! Nu har jag aldrig läst bloggen i fråga, men jag vågar
nog gissa att den här utlandssvensken inte överlever i Darfur, eller centrala
Baghdad, eller talibanockuperade Kandahar. Vad som låter som en psykologisk
Assault Course Through Hell And Back visar sig vara, tja, ett jobb på en reklam-
byrå i Australien, eller på en burger bar på Teneriffa, eller nåt... I mean, let's
have some perspective here...

P.S.: Jo, nu har jag läst den ('Konsten...' alltså) för jag behövde ju hitta länken:
"Cindy är en 24-årig levnadskonstnär som bor i London med katten Ika och
sambon Henrik." Vilket sammanträffande! Det gör ju jag med!

P.P.S.: Bortsett då från "Cindy", "24-årig", "levnadskonstnär", "katten Ika" och
"sambon Henrik". Annars är det på pricken.

P.P.P.S.:  Cindy och Henrik verkar vara i Lissabon på semester just nu, förresten.

P.P.P.P.S.: Undrar om Ika fick åka med?

+ Sveriges och Djävulens namnsdag på samma gång. What can it all mean?

+ Svennisprogrammet igår kväll: Det blev två nerklippta sekunder, jag vet
inte om det var jag eller Peter som sa "Jaha". Och vill inte veta heller. Gudars
skymning. Tack och lov för svensk dysterhet, om det här ska föreställa engelsk
humor: det var ett one-joke concept som slutade innan det började. Lucky you,
som inte behövde se det.

+ [Lite senare] För jag menar, det står ju var och en fritt att göra ett program om
Svennis som inte alls handlar om fotboll, det har jag inga problem med. Problemet
jag har är det att man helt och hållet undvek dom mer kontroversiella bitarna, till
exempel Nancys kopplingar till extremhögern i Italien, eller Svennis konsekventa
vägran att ta itu med öppet rasistiska spelare i Lazio. I stället: Åsa-Nisse screws
around... So what else is new?

+ Och Channel 4 börjar sända radio, hittills bara på nätet, eterdigitalt senare i år.
Undrar om jag inte borde starta Radio Pressylta. En talk show, kanske. Vad sägs?

+ Minnesgoda läsare (igen) minns hur jag för några veckor sen agerade the
voice of Tord Grip. I kväll är det premiär på More4 för filmen, "Sven: The Coach,
The Cash and His Lovers". Eeeek. Hoppas man inte är med. Kvaliten på det hela
framgår väl inte minst av titelns syntax, för man måste väl ha ett språköra
gjort av ohyvlat korkträ för att kunna släppa igenom något sådant... Vad jag inte
fattade förrän häromdan var att den lika förvirrade som snorkiga regissören var
Alison Jackson, som blivit lätt berömd (och jag väger ord på guldvåg här...) för
sina mock-intimate, photoshoppade bilder på kändisar-i-oväntade-situationer,
varav några kan ses via länken ovan. Ah well, we all have to earn a crust, I
suppose...

+ Mer om New Statesmans omdaning, i form av en intervju med John Kampfner,
i Media Guardian idag. Men börjar det inte ticka lite lätt i ens bullshit detector när
man läser saker som "intelligence with edge"...? Eller?

+ Nästa vecka är det New Statesmans tur att bli omstöpt: ny design, nytt format
(bredare), nya kolumnister, osv osv. Pressyltabetyg följer. Maggie Brown skriver
i Observer idag om de nya tiderna för veckotidningar.

+ Jag glömde länka det, men NS:s f.d. chef Peter Wilby skrev i Evening Standard
förra veckan ganska roligt om farorna med att införa nymodigheter i tidningen,
typ kolumner om vin och mat och andra förlustelser, för NS:s läsare vill bara veta
om sjukvården i Bradford och de svältande barnen i Indien... Han ifrågasatte
också, helt riktigt enligt min mening, hur mycket impact de stora kolumnistnamnen
i själva verket har på läsarna. För de flesta läsare gör dom nog varken till eller från
när det kommer till kritan. Om det nu inte handlar om kulturkrockar, typ Richard
Littlejohns flytt från The Sun till Daily Mail, där han allmänt anses vara - wait for it -
"för vulgär" för tidningens läsekrets. Fniss fniss.

+ Minnesgoda läsare minns också den nya dagstidningen The Sportsman, som
lanserades för någon månad sedan (väl?), inriktad på sports betting. Dess snara
död verkar nu ofrånkomlig. Upplagemål var 45,000, men den har aldrig orkat sig
över 21,500. En del pekar på klantig lansering, dvs. den för inkomsterna så viktiga
(betal)websiten låg inte klar när tidningen debuterade. Och en av grundarna har
redan schappat. Aldrig ett bra tecken.

"The greatest writer of the Renaissance was Shakespeare. He was born in
1564, supposedly on his birthday. He never made much money and is famous
only because of his plays. He wrote tragedies, comedies and hysterectomies,
all in islamic pentameter."

Skoluppsatsgrodor (Indie publicerar några 14-åringars idag, kan som vanligt
inte länka, sorry) hur som helst, jag tycker grodor av den typen ofta känns fejkade,
eller i alla fall avsevärt påbättrade av lärarna. Så det är väl inte alltid man tycker
dom är så roliga som dom borde vara. Ofta är uttalsgrodorna bättre, typ "Goethe
var en stor pöt", eller som den amerikanska unge man som en gång ville veta mer
om den tyska nazismen under diktatorn Arnold Fittler.

Men några önskar man ju var autentiska. En skriver att Macbeth fick sin hämnd
därför att "as my mum always sez 'wot goes around comes around'". En annan
att Caesars sista ord var "same to you, Brutus". Eller: "Milton wrote Paradise Lost.
Then his wife died and he wrote Paradise Regained".

+ McKennitt v. Ash: Due to perennial technical probs I haven't been able to log
on to it myself, but a blog maintained by the charmingly monikered Ollie Pickup
apparently has a running commentary on the case, précis of articles, et cetera.

+ Pimping for Paraguay: Nu får dom väl för helvete ge sig på DN... Kan ingen av
er ringa dom och säga som det är: det finns inte nåt kvar i den här storyn, inte
en droppe. "Speglar en obehaglig bild av världen," säger Bodström. Oh, go away...

+ Längre upp på DN:s förstasida: "Polisen har stängt av trafiken till sin hemsida
efter en attack. Nu hoppas de bara att inget allvarligt ska hända i Sverige." What?!
Det är nog jag som är rätt korkad här, men varför hoppas dom det? Är det en helt
och hållet virtuell poliskår man har nuförtiden? Och om placeringen är nåt att gå
efter så verkar DN.se se en koppling till fildelarrazzian som inte polisen ser, inte
uttalat i alla fall. Lurigt.

+ Avd. käpphäst: Har som sagt techprobs, men gå till Independent och läs huvud-
storyn för idag om det schweizisk-liberala sättet att mer eller mindre lösa heroin-
problemet på gammalt hederligt brittiskt vis: receptheroin + sprutbanker + shooting
galleries. Resultatet? Missbrukarsiffrorna ner med 82% på tio år.

+ McKennitt v. Ash: The Ottawa Citizen also has a piece on the latest developments
(I've got computer problems, so no direct link: please search under byline Joanne
Laucius). Incidentally, the OC seems to be the only major newspaper in the world not
to have an independent web site; it appears to be a sub-page to www.canada.com...
Curious, in this day and age.

+ På tal om nätet. Man hör/läser ofta att antalet bloggar ökar geometriskt, så att
varenda människa till slut har sin egen, och alla kan kommentera alla. Vad man inte
får reda på är hur många som antingen aktivt stängs ner varje dag, eller som åtminstone
självdött av inaktivitet. Så antalet bloggar ökar väl fortfarande, men det kanske till slut
finner ett ekvilibrium?

+ Lite pinsamt, eller vaddå? DN fortsätter hajpa det här med fotografen och Roberto
Acuña, men - handen på hjärtat, grabbar - det är väl inte direkt världsnyheternas
världsnyhet, kanske. När det finns Carola att skriva om, menar jag.