Fem i halv åtta på morgonen. Det fullkomligt vräker ner.

Måste kolla så att brunnen på framsidan inte flödar över igen. Jag har
blivit lika mycket rörmokare som nåt annat på sistone. Drar på mig Joes
fotbollshuligan-rock ger mig ut i skyfallet, försöker hålla cigarillen nästan
inne i ärmen så att den inte slocknar. Men det gör den ändå. Några
tidiga skolungar springer in genom Haverstocks grindar. Varför kommer
dom så tidigt...?

Vijay har redan högen klar åt mig: Guardian, Independent, TLS, LRB,
NYRB. Det är trippel-torsdag, när alla tre kommer med nya nummer.
Tittar efter Statesman, men den har inte kommit än, som vanligt. Skiter i
Spectator, som vanligt. Vijays fru bakom kassan, hon är alltid så glad,
"Hä hä hä," säger hon, "Ten twenty-five, please". Undrar, som vanligt,
varför jag lägger ut så mycket pengar på recensionstidningar. Kommer,
som vanligt, inte fram till nåt svar.

Tar en fika på Frälsis nya café. Uräckligt kaffe. Religiöst kaffe. Karl Miller
recenserar Hitchens i TLS. Miller har ett väldigt eget sätt att skriva, en
slags samtalsform: plötsliga svängar, en kort paus, en upprepning. Och
alltid läsvärt. Ed Harriman skriver om Irak i LRB. Ed Harriman, det var
inte igår. Ed var en av dom som hängde runt Edgerton Court för en
massa år sen; han var, på sitt amerikanska vis, vad heter "eager"?
Inte riktigt "ivrig". "Angelägen" är lite bättre. Eager to impress, framför
allt. Och han är en av många människor som just därför inte var särskilt
impressive, men som till slut blir impressive ändå, aningen malgré lui.
För det här är en jävla bra text.

Skulle man ge sig ut i ösregnet för en Svensk Bokrevy? Det är väl det
som är testet, egentligen...

Joan är uppe när jag kommer hem. Hon tar som vanligt Independent
först, för hon har blivit Soduko-man på sistone, och Indy har tre stycken
varje dag: lätt, medel och svår. Jag ger jycken mat, och släpper ut
honom. Det har slutat regna, nästan.

Det har varit stor omsättning på mediapersonal häröver på sistone, i alla
fall vad gäller "seniorpositionerna", och av kommentarerna att döma bör
man betrakta de här folkförflyttningarna som en blandning av påveval
och Kremlpolitik. Dominic Lawson fick överraskande kicken från Sunday
Telegraph, för att ersättas av Sarah Sands. Varför? Därför att ledningen
ville ha en vadskamansäga kvinnovänligare, lättare ton i tidningen. Som
om det skulle hjälpa. Andrew Marr slutar som political editor på BBC och
spekulationerna rasade om hans ersättare: de två i tätposition blev ITN:s
Nick Robinson - lite åt skjutjärnshållet - och den jävligt duktiga, mer
analytiska Martha Kearney från BBC2:s Newsnight. Det blev till slut
Robinson (ramaskri från Polly Toynbee i Guardian: fram med luktsaltet,
grabbar). Peter Wilby utsattes för något av en palatskupp på New Statesman
i april-maj, regisserad av hans politiska redaktör - och nu ersättare -
John Kampfner, som man väl kan kalla en ambitiös ung man (men som
också skrivit den kanske bästa boken om our Tone: "Blair's Wars"). Och -
ej att förglömma - DN:s Tove Nandorf har ersatts av Caspar Opitz. Och AB
har en ny kille här, Christoffer Bjäreborn. (Det är med korrar som det är
med poliser: dom verkar bara bli yngre och yngre....).

Det är en av frilanslivets distinkta fördelar att man sällan eller aldrig
behöver befatta sig med intern redaktionspolitik, men kanske en av dess
nackdelar att man därför har svårare att bedöma hur ett chefsbyte - eller
seniorpositionsbyte - påverkar en tidnings inriktning, vare sig i positiv
eller negativ bemärkelse. Men utifrån sett så tvivlar i alla fall jag på att
chefer kan sätta sin prägel på tidningar i så hög grad som de - och deras
underhuggare - tycks tro. Jag tror en tidning i mycket lever sitt eget liv,
och att uppifrån dikterade förändringar nästan alltid har kortvariga
och/eller ytliga effekter. Jo, jag vet att det fanns chefredaktörer som
satte definitiv prägel på sina tidningar (C.P. Scott, Herbert Tingsten) men
lägg också märke till ordet fanns: idag tror jag det handlar mycket mer
om 'managing' än 'editing', och då specifikt 'managing decline'. Här
kommer en analogi: det var längesen en fotbollsmanager nödvändigtvis
behövde kunna göra tjugo på foten för att få jobbet.

Det måste vara ett helvete att jobba på Aftonbladet. Världen brinner. Det
är Wimbledon. Den amerikanska antikrigsoppositionen närmar sig the
tipping point. En Sapfo-dikt hittas. Då ropar nån från desken: "Tomas,
ge mej tusen tecken om stövelkastning - en livsfarlig lek - och jag vill ha
grafik!!!"

Och här är nåt riktigt upprörande: islamfundamentalister i Indonesien
attackerade igår en skönhetstävling för transvestiter. Alltså, jag försöker
hålla min tolerans mot de religiösa någorlunda vid liv, trots att tiderna är
som dom är, och det är inte lätt, men jag försöker ändå - men när de ger
sig på trannies, då får det fanimej vara nog! Då är det dags för oss att
resa oss som en man, rätta till omlottkjolen, kolla maskaran, och klättra
upp på barrikaderna! Aux armes, mademoiselles!

Ulrika Kärnborg skriver i DN idag (apropå Alan Ryans NYRB-artikel) en hygglig
artikel om Blair, Brown och New Labour. Men hon (och rubriken) berör också
Rovers framtid: "Kineserna sneglar på Rover". Erm, no, som dom säger på
Private Eye. Vad som hände med Rover är egentligen ett ännu mer talande
exempel på Blairism-in-action. Ett gäng på fyra finansslödder vid namn Phoenix
Group fick lov att köpa MG Rover från BMW år 2000 för summa summarum £10.
Vad gör de då? Jo, de stoppar £40 miljoner i sina egna fickor, hur "legalt" som
helst, varefter de bränner ytterligare £600 miljoner. Därpå är de så korkade att
de säljer av Rovers märkes- och designrättigheter till kineserna. Sedan försöker
de få samma kineser att köpa fabriken också, vilket de naturligtvis inte går med
på, de har ju redan russinen de var ute efter. Förhandlingarna kollapsar, fyra
smarta herrar drar iväg med £10 miljoner vardera, medan Blair suckar uppgivet
och hoppas på det bästa för de 6,500 som nu går arbetslösa och de tusentals
leverantörer som inte längre har någon att leverera till och de återförsäljare
som ingenting har att sälja. Så om kineserna sneglar på Rover så är det nog
mer för att de ännu inte riktigt fattar hur de kom undan med det.

...som jag på sätt och vis ställt förut (se inlägget 'Den självrecenserande
eliten' i gamla Pressylta): Varför finns det inte en svensk "Review of Books"?

Alla klagar ju på att kultursidorna innehåller färre och färre bokrecensioner.
Gångna är de tider när Norstedts ägde måndagarna och Bonniers fredagarna.
Samtidigt är det väl få som förnekar att recensioner har viktiga funktioner
att fylla: att spåra trender inom skön- och facklitteratur; att diskutera
enskilda författarskaps utveckling; att tjäna som vägledare åt boklådornas
och bibliotekens kunder, bla bla bla.

Många måste väl ha funderat på en "Svensk Bokrevy" under åren, men har
uppenbart kommit fram till att det inte skulle fungera. Det är detta jag undrar
över: varför? Ekonomiska skäl? Publicistiska, kulturella? För jag tycker ändå
ett sådant projekt inte verkar helt orealistiskt. Här är - helt gratis - några lösa
tankar om hur "Svensk Bokrevy" skulle kunna se ut:

• Målsättning: att recensera, om inte merparten, så i alla fall en försvarlig
proportion av de kvalitetsböcker som ges ut i Sverige; och att omsider bli
must-read-tidning för alla bokintresserade.

• Format: lyft helt enkelt TLS-formatet, men (med tanke på storleken på
svensk bokutgivning) gör den till månads- eller fjortondagarstidning i stället
för vecko: dvs. 32/24-sidig tabloid, billigt tidningspapper, stora textschok,
fåtal bilder, minimal grafik. Texter: något halvdussin långa recensioner på
6000+ tecken, resten kortare (från notis upp till c:a 3000 tecken). Detta
skulle enligt snabb beräkning täcka in 40-60 recenserade böcker i varje
nummer (minus 25% för en 24-sidig tabloid, m.a.o.). Livlig insändarsida,
men i övrigt inget redaktionellt, dvs. inga ledare, krönikor, etc.

• Målgrupp och upplaga: här kan man t.ex. använda Bokmässans besökare
som mall. Bokmässan har 108,000 besök över de publika dagarna varav,
säg, två tredjedelar (c:a 70,000) borde vara unika besökare. En första,
grundläggande målsättning vore då att fånga in, säg, 10% av dessa som
antingen trogna lösnummerköpare eller prenumeranter. 7,000 betalande
läsare är väl en rätt rimlig målsättning?

• Ekonomiskt: varför inte ett samprojekt mellan ett par dagstidningar?
Dvs. att man utnyttjar redan existerande (1) tryckpressar; (2) distributionsnät;
(3) läsare; och inte minst (4) skribenter, dvs. man använder (till en början)
många av respektive tidnings skribenter, inkl. frilansare, och då naturligtvis
inte bara från kulturredaktionerna. Kanske rent av SBR som månadsbilaga
till en början, för att efterhand övergå till självständig utgivning? Lösnummerpris:
vet ej, men så billig som möjligt (TLS kostar £2.70, ung. 35:-). Honorar:
blygsamma, men inte löjliga. Redaktion: vet ej, två heltid och en halvtid,
kanske? (inkl. en aggressiv förlagsannonsraggare!).

• Täckning: visst skulle mainstream skön- och facklitteratur dominera:
roman, lyrik, politik, samhälle, historia, biografi, osv. Men man ska
förstås också täcka in annat: någon recenserar en trave trädgårds- eller
kokböcker, eller en hög referensböcker, lexikon, osv. En rätt stor
proportion samlingsrecensioner, alltså, för att få med mera.

• Invändning 1: "Men bok/kultur-Sverige är ju så litet: hur ska man undvika
vänskaps- och fienderecenserande, klickformationer, och annat hemskt?".
Svar: (1) tillsätt redaktörer som inte har några vänner; (2) anlita
skribenter som har en vuxen inställning till saken, dvs. som har vänner de
kan vara uppriktiga med, och fiender de kan uppskatta; (3) men framför allt:
DON'T WORRY ABOUT IT! Sånt här går ju aldrig att undvika helt och hållet, så
när det emellanåt sker, varför inte göra en dygd av det i stället, som de gör
på TLS? Tumregel: hylla gärna en vän, men gör det konstruktivt; såga gärna
en fiende, men gör det roligt.

• Invändning 2: de stora tidningarnas ekonomiska läge är alldeles för
ansträngt för att de ska ta tag i något sådant, och dessutom skulle de nog
mer betrakta en sådan tidning som konkurrens snarare än komplement.
Svar: det kan nog vara sant. Men tänk så här i stället då'rå: Nu vet jag inte
mycket om kvantiteten på svensk bokutgivning, men jag föreställer mig att
man då skulle kunna täcka in en avsevärd del, om inte merparten, av
kvalitetsböckerna som ges ut, och inte bara skönlitteraturen. Varför då inte
närma sig bokbranschen (förlagen, Svensk Bokhandel, osv osv) som möjlig
finansiär, eftersom man i praktiken skulle kunna "garantera" dem att deras
böcker blir recenserade (givetvis med total redaktionellt oberoende)? En
sådan tidning skulle ju ligga i deras intresse, så att säga.

Think on it.

På tal om inget särskilt. Jag gick och handlade mat för en stund sedan. På
trottoaren alldeles runt hörnet låg ett sönderbrutet vattenpass. Det såg ut
som om nån hade knäckt det på mitten, i förtvivlan, i ursinne. Ett sönderbrutet
vattenpass: varför är det en sån underlig syn? För att man aldrig har sett
det förut, och säkert heller aldrig kommer att se det igen? För att det är ett
slags epitome of uselessness?

Den nyfunna Sapfo-dikten har väckt en hel del uppmärksamhet sedan
den publicerades i TLS igår. Guy Davenport, thou shouldst be living at
this hour... En av de mest ihjälbläddrade böckerna i min hylla är
Davenports 'Thasos and Ohio: Poems and Translations 1950-1980',
särskilt Sapfo-fragmenten. These Kleanaktida [  ] / You run from [  ] /
These memories. We have lost our name.

Majoriteten av svenska folket: Ser att du tagit bort det där
med korsord.

Ja. Trôkit.

Majoriteten av svenska folket: Instämmer. Men man ville ju
inte säga nåt...

Nä nä...

Jag prenumerar på SARA Alerting och fick idag ett mail från 'Norwegian
Archaelogical Review'. Och det lyder så här:

We would like to thank you for your interest in http://www.tandf.co.uk/
journals/titles/00293652.asp by offering you a 25% Discount on a Personal
Subscription. To subscribe, please visit http://www.tandf.no/nar
*Special offer applies to new subscriptions orders.

Fråga: hur mycket har 'Den Norska Arkeologirevyn' kvar att skriva om?
Vad finns det mer att gräva upp??!! (Annat än olja).

...är naturligtvis Svenskans huvud idag:

BORTRÖVAD FLICKA INTE BORTRÖVAD

Den är ju fullkomligt sagolik, håll med om det. Det går bara att förklara
en sådan rubrik på ett sätt: det måste vara nån från The Onion som
extraknäcker på SvD just nu. Och man skulle ju kunna hålla på i evigheter
med att spåna på den: 'Dåligt program på TV4 inte dåligt'. 'Lysande
debutroman inte lysande'.

Majoriteten av svenska folket: 'Roligt skämt inte roligt'...

'Klok farbror inte klok'. OK, jag ger mig... En strong kandidat till 'Årets
artikelserie' ser i alla fall ut att bli Nick Davies' om det brittiska rättssystemet
och kriminalvården: den första artikeln i Guardian idag.

Idag rekommenderas: George Monbiot, lika lysande som vanligt, här om
Geldof-Bono som maktens lovsångare.

Guardian berättade i veckan medievärldens kanske äldsta nyhet: att de
kommer att övergå till Berliner-formatet (eller Le Monde-formatet, s'il vous
plait) i höst (systertidningen Observer följer i början av nästa år). Tryck-
pressarna står så gott som klara i London och Manchester. Förhandlingar
pågår med de stora annonsköparna, inte minst stat och kommun, som
gjort Guardian till huvudorganet för platsannonser, särskilt på tisdagar
(social- och hälsovård) och onsdagar (skolan). Vad man förhandlar om
är alltså hur de nya annonspriserna ska struktureras i och med det nya
formatet. Och här är nåt jag tycker är oerhört bisarrt. Vad alla parterna
tycks vara överens om är att priserna måste bli lägre helt enkelt därför
att annonserna kommer att bli mindre till storleken än i broadsheet-
formatet. Jag fattar inte varför priserna inte kan ligga kvar på samma
nivå som förut, eftersom det väl rimligen måste vara annonsens storlek
proportionellt till sidans storlek som räknas. En läsare blir väl inte mindre
benägen att ta intryck av en helsidesannons bara för att den är en
tredjedel mindre än i en broadsheet.

Precis som jag skrivit det ovanstående insåg jag hur urnördigt det låter.
Men det skiter jag i. Jag är nog tidningsnörd. Inget att göra åt. Och här
är en nördig grej till: vad de kommer att göra (Guardian alltså) är att
vika tidningen på mitten så att den passar in i tobakshandlarnas tabloidfack,
fast med den skillnaden att en dubbelvikt Berliner blir ännu mindre än
en tabloid. Det är nog rätt smart.

Vernon Bogdanors specialbeställda artiklar om brittisk politik på DN Debatt,
den idag till exempel: det här är texter som en normalbegåvad, politik-
intresserad sixth-former skulle kunna sätta ihop. Recept: klipp-och-klistra
de mest konventionella åsikterna det överhuvudtaget går att ha om New
Labour, lägg in en 25-öressarkasm om socialdemokratin, kalla det en exklusiv
och håll tummarna för att ingen märker nåt. Inte undra på att artikeln är
daterad "onsdag" 19 juni 2005 (i alla fall på nätet). The times they are
a-changin', indeed...

Enligt säker källa - eller ja, G-P - så håller tydligen AIK:are på att sälja
T-tröjor med "Hata GAIS" på.

Nu ska jag verkligen anstränga mig och försöka mobilisera någon form
av emotion, något känsloliknande, eller åtminstone en åsikt, om AIK. Ge
mig en sekund, bara.

Nä-ä, det bidde inget.

[P.S. lite senare:] Jo, faktiskt, nu kom jag på nåt, och det är rätt ironiskt,
egentligen, för det kombinerar två av mina teman på ett elegant vis.
Den bästa varmkorven i Sverige är enligt min åsikt Solnakorven. Så
mycket gaisare jag är, där sträcker jag upp händerna. Ingen tvekan om
det. Solnakorven har ett perfekt inslag av prinskorv i wienerkorvsbasisen:
lite mörk till färgen, bara en smal sträng vanlig på den, brödet lättrostat,
tio spänn, Bob's your uncle.

Nu vet jag vem Mats Hård är! Det är ju Mats Härd, sportskribent på G-P!
The pricks don't fool me, oh no! Mats Härd var det, alltså... Förkroppsligandet
av den gyllene journalistiska traditionen att skriva.
    Så här.
    En rad.
    Åt gången.

Kom ihåg: ni läste det här först. Another Pressylta Redux exclusi-

Majoriteten av svenska folket: Nu är du ändå ovanligt korkad...
Han kallar ju sig Mats Hård just för att Mats Härd heter Mats
Härd. Det är ju den rödaste av röda sillar...

Gick du på den lätte?!Det är ju just därför det är Mats Härd! Läser du aldrig
deckare? Fråga: var är det bästa stället att gömma nåt? Svar: där alla kan se det!
QED. End of story. Now, fuck off.

Igår hölls det en minnesgudstjänst för Fleet Street i St Bride's. Reuters har
nu flyttat och därmed finns det inget tidnings- eller nyhetsbolag kvar i kvarteren.
Med undantag för The Beano...

Fleet Street is dead. Rupert Murdoch läste 'Let us now praise famous men...'
från pulpeten. Bisarrt. När Murdoch anlände i kyrkan och gick fram till sin
plats viskade en journalist så att alla kunde höra det: "Christ, I'm close enough
to kill him...". Tidningarna har förstås varit fulla med nostalgitripper från
kolleger modell äldre. Och det är inte lätt att stå emot. När jag kom hit var
Fleet Street i allra högsta grad en verklighet, inte bara en metonym: det är
faktiskt ingen myt att det luktade trycksvärta i de här kvarteren, särskilt
neremot Bouverie Street och Temple Lane, där lastbilarna med de jättelika
pappersrullarna ('Made in Finland' stod det på de flesta) trängdes med varandra,
och de flåsande volontärerna rusade fram och tillbaka med sina buntar, medan
fylleslagen på El Vino urartade till brutala utmattningskrig fram emot fyratiden.
Det var en jävla spännande plats att bara befinna sig på, särskilt om man
var ung och ny i stan.

Undrar vad som kommer att hända med metonymen. "Fleet Street's finest...".
För "Wapping's finest" och "Canary Wharf's finest" har ju inte alls samma
klang.

Hade "Klara", eller "Klarakvarteren", samma metonymiska roll i Sverige på
30-40-talen? Jag tror inte det, men är inte säker. Visst var "Klara"="Tidningar"
en given koppling för de flesta, men jag tror inte man brukade skriva saker
som "Klarakvarterens elittrupper ryckte ut för att...", "Det ryktas i Klara..."
och så vidare. Men jag kanske har fel.

Säsongen har ju börjat, och vi leder förstås. Johann Hari har fortfarande inte
kommit med en originell tankegång. Ett nytt pressråd har kommit till London,
Dan Svanell, som var Anna Lindhs pressekreterare, och som faktiskt är helt
OK trots att han är djurgårdare. Jag introducerade mig med att  förklara för
honom att Djurgården heter  'The Zoo' på engelska, bara så han vet. Det
har varit en kall vår. Jag blir femtiofyra nästa vecka, men är fortfarande
jävligt snygg för min ålder, det säger alla.

Majoriteten av svenska folket: Vaddå 'alla'..? Säg en.

Nicks syrra, till exempel. Och Loredana på Oddbins. Och bögen som jobbar
på akuten på Royal Free. Och så har det ju varit val också. Jag har skrivit om
vartenda val här sedan 1979, det har liksom blivit en liten tradition, men den
här gången... Nä, jag kom inte på något som helst vettigt att säga. Nästa gång
jag tänker skriva om brittisk politik är när Margaret Thatcher äntligen dör.
Och jag har lagt av med att läsa bloggar, med undantag för Konsten att förlora.
Life's too short.

Eller som jag en gång uttryckte det: Ars longa, Vita Sackville-West. Den är inte
så dum.

Majoriteten av svenska folket:  Nä, faktiskt... Den håller.

Tack ska du ha.

• <--- Ungefär här återuppstod Pressylta