|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv: juli
2008 Onsdag 30 juli
2008 - : - Sommarföljetongen ”Strindberg
och Lasse” (2) Strax efter sekelskiftet, en ljus och stilla
augustikväll ute på Kymmendö, satt Strindberg och hans mindre bemedlade bror Lasse på
verandan med var sitt glas kylskåpskall Eau de Mameluke.
På bordet framför dem låg som vanligt en mängd invitationer,
tidningsblad, vykort, brevutkast, fotografier,
anteckningsblock, visitkort, köplistor, ja, hela det papperskaos som, ständigt evolverande, inte så
mycket verkade omge som leva med vår nationalskald, var han än befann sig. Men
Strindberg ägnade just nu pappershögen inget som helst intresse. Hans blick vilade i stället på horisonten, på
havsbandet, på den fjärran närhet därute som alltid varit honom så bekant, särskilt denna
hans sensommarpersonlighet. Lasse,
däremot, fann broderns sammelsurium av papper, skrift och bild lika fascinerande som alltid. Strindberg lät honom
också hållas, så länge han inte
besvärade honom med en massa näsvisa frågor om och
det-ena och det-andra och det-övriga. Men
ibland, som nu, kunde Lasse faktiskt inte hålla sig. Han hade dragit fram ett fotografi ur ett stort och luggslitet
postkuvert, föreställande en mörk och vacker kvinna i trettiofemårsåldern, som uppenbart
satt vid en krogbord (man såg en bit av en skylt bakom henne, ”Zum Schwarze-”) och
inte bara det - hon rökte dessutom pipa! Lasse
halvt skrattade, halvt ropade, ”Men vem är nu det där rykande fruntimret, bror...?! En bekant till dig...?! Vaba...?!” Strindberg
tog fotografiet ifrån honom, slängde en disträ blick på det, och lade tillbaka det på bordet. - ”Det där är inget
fruntimmer, Lasse. Det är Alma Mahler-Gropius- Werfel...” ”Åh,”
sa Lasse, grundligen imponerad. ”Ett storslaget namn på den bolmande mö.” Tisdag 29 juli
2008 - : - My tuppennyworth om FRA Det finns en femte kategori FRA-lagkritiker, att lägga till de
fyra som Malte Persson så tacknämligt definierat i Expressen, och det är dom som anser att
man av princip alltid ska jävlas med underrättelseinstitutionerna. Det finns helt
enkelt alldeles för många okritiskt anammade antaganden vad gäller underrättelseverksamhet
generellt och signalspaning specifikt. För det första ska man aldrig - säger aldrig - ta
underrättelseinstitutionernas själv- bedömningar för kontanta. Det här är institutioner som får enorma
finansiella resurser i utbyte mot en grad av accountability/transparency som dom själva i
väsentlig grad kan bestämma. Eftersom varje seriös och självständig analys av
västerländska underrättelseverksamheter sedan andra världskriget alltför ofta visar
på en kompetens- grad som skulle fått en halvbra korvhandlare att rodna, så ligger det
förstås i deras intresse att bedömningen av deras verksamhet alltid och så långt som
överhuvudtaget möjligt ska ske in-house, dvs. i frånvaron av våra folkvalda
representanters kritiska blickar. (Det är ett genomgående tema i postfacto-analyser av västerländska
underrättelse- insatser sedan kriget att i den övervägande delen av fallen skulle den
öppna polisen gjort mycket bättre ifrån sig. Detta är ett faktum som
underrättelsefolk ofta försöker förneka genom att ”spela klasskortet”: till skillnad från den öppna polisen,
som oftast rekryterar ur grundskolekompetent arbetar- och lägre medelklass,
kommer underrättelse- folk ofta från en universitetsutbildad medelklass [gärna från språk-
och statsvetarlinjer]. Därav tendensen bland våra spöken att se ner på öppna polisen, därför
att en akademisk ”big picture”-bakgrund ses som överlägsen ”Sergeant Plods” närsynta
rutiner. I detta kan man bl.a. spåra mycket av varför ”kriget mot terrorn” inte
fungerat tillnärmelsevis så framgångsrikt som man kanske förväntat sig av de enorma resurserna
det fått) För det andra måste man ha klart för sig att signalspaning utförd av
marginella, om än geografiskt betydelsefulla, länder som Sverige alltid sker i
informationsmarknadsmässigt underläge. Svensk signalspaning har alltid närt en inte så särskilt
hemlig men ouppnåbar dröm om fullt medlemskap i UKUSA,
det år 1948 etablerade anglosaxiska sigint-samarbetet. Att det är ouppnåbart har inneburit att svensk signalspaning blivit
ett system för informations- horeri åt den västerländska strukturen, lyxhoreri visserligen (vi har
bra teknik och tekniker, vi har bra information) men horeri lik förbannat. För det tredje måste man inse att en licens för ”blanket coverage” som
FRA-lagen skulle ge, faktiskt är ett signalspaningsmässigt nederlag. En effektiv
signalspaning vet redan vad den är ute efter och behöver inte gå på fiskafänge. Det här är, som
förut sagts, vad våra vänner i göteborgspolisen höll på med omkring Floras Kulle på
sextiotalet: ”bängen trålar”. För det tredje-och-halvte är det ett tragikomiskt faktum att en
teknologidriven signalspaning ”doesn’t do retro”: de har oerhört svårt att handskas med
blyertspennor, papperlappar och hänglås, tre av de viktigaste verktygen i modern
terroristkommunikation. För att sedan inte tala om de medborgarrättsliga aspekterna... Måndag 28 juli
2008 - : - Måndags-Nytt Avd. Only Too
True (I) (enligt i
skrivande stund olänkad notis i dagens MediaGuardian): BBC planerar en teveserie om brittisk seriös musik och spårar dess
rötter till ”Purcell, Handel, Haydn och Mendelsohn”... Jag har sagt det förut och jag säger
det igen: det är som att spåra den brittiska charkens historia tillbaka till, tja,
”salami, pastrami och falukorv”... Avd. Only Too
True (II) Poeten Alan Brownjohn (som är
lite grand av en Sverigevän, för övrigt, vi brukade dela på ett glas mjöd när ambassaden bjöd på
kulturaftnar förr i världen) skriver
i senaste TLS om litteraturfirman Amis & Amis och drar vår uppmärk- samhet, inte till musik och inte korv den här gången, utan till
brittisk litteratur och den tumregel som sedan evinnerliga tider ligger till grund för densamma:
“...the
question to ask about literature is not “Is it new?”, or even “What does it mean?” or “Is it
art?”, but “Is it any good?”... Den uppmärksamme läsaren har
naturligtvis redan noterat att den meningen egentligen ska inledas med:
“...the question to beg about
literature, etc” Avd. Only Too
Dreary: Egentligen
borde jag ju skriva om det här, för
det har att göra med det långvariga rättsfallet jag bevakade fram till oktober i fjol
(se vänsterkolumnen). Men jag orkar inte. Jag skyller på värmeböljan. Onsdag 23 juli
2008 - : - Välkommen tillbaka! Tack ska du ha. FRA läcker uppgifter
idag om uppenbart rätt nyliga framgångar som resulterat av signalspaningen. Det hade inte jag gjort, om jag var
dom, för slutsatsen man då måste dra är att de då gällande avlyssningsbefogenheterna är
fullt tillräckliga och att den nya lagstiftningen därför i det stora hela är onödig. Hade
jag haft ansvaret för läckorna på FRA så hade jag snarast läckt att vi haft en massa
hårstrånära missar på sistone, och att det enda som därför står emellan oss och
katastrofen är ett gäng blödiga liberaler som inte vill ge oss de (ökade) befogenheter vi
verkligen behöver. Det här är ju i stället ett närapå perfekt exempel på ”briefing against
yourself”... Det finns folk som kan det här frågan mycket bättre, men en sak har
slått mig ända sedan kerfufflet bröt ut, nämligen att den nya lagen förr eller senare
(väl?) måste komma i någon slags krocksituation med ECHR Artikel 8. För det är ju just
sånt här som ”privat- livshelgden” i europeiskt sammnhang kom till för, inte (som blivit
trenden häröver) (no names no packdrill) som ett tillhygge för rika och halvberömda
människor att försöka kväsa obehagliga
pressrapporter. Och när det kommer till den krocksituationen, så skulle i alla fall inte jag satsa min sista femma på att utslaget blir till
FRA:s fördel. Hur som haver. Jag har just haft tre dagars semester nere vid kusten:
solsken, ägg- och-bacon-frukost, långpromenader till Ramsgate, inte mycket sagt,
inte mycket gjort. Fredag 18 juli
2008 - : - NY SOMMARFÖLJETONG: ”Strindberg
och Lasse” (1) [Med honnör
till Myles na Gopaleen] En dag i slutet av 1800-talet bestämde sig
Strindbergs mindre bemedlade bror Lasse för att resa till Jena och hälsa på sin
berömde (för att inte säga, vid det här laget, beryktade) äldre bror. Men Strindberg fick
naturligtvis snart nys om Lasses planer (för nyheter färdades snabbt även på den tiden) och
han gjorde förstås sitt allra yttersta för att övertala den unge mannen att stanna
hemma. Anledningen
till Strindbergs vexation var inte minst att Lasses språkkunskaper var så undermåliga: resan var dömd att sluta i
förvirring och besvär och olägenheter för vår (naturligtvis) mycket upptagne titan.
Han hade (som vi alla) så mycket viktigare ting att syssla med. Efter
många om och men drog emellertid Stockholmståget till slut in på Jena Centralstation, det var en tidig tisdagskväll
i september. En ursinning och otålig Strindberg vankade av och an på perrongen, och så snart
tåget stannat till och dörrarna öppnats drog han upp sig i sin fulla gestalt, med
käppen i högsta hugg. Och (minsann!) där kom Lasse spankulerande emot honom, med ett brett
leende över ansiktet och ena handen vinkande frenetiskt. -”August! Här...! Min
käre August...!” Strindberg
rusade fram och grep lillebror i kragen, fradgande av ilska; vår nationalskald var vid det här laget helt
oförmögen att ens få ur sig början på en sammanhängande mening. -”Rör
- dig - icke - ur - fläcken!” stammade han till slut. -”Rör dig icke! Du måste omedelbart resa tillbaka till Sverige,
och jag ska nu gå och köpa din returbiljett! Hör sen! Rör dig icke! Tala icke! Vet hut! STÅ
STILL!” En
konfys och lite ledsen Lasse såg så Strindberg försvinna in i biljetthallen, med kappan flaxande, och skorstenshatten i
högsta hugg. Och Lasse väntade så klart, och rörde sig inte ur fläcken, för så hade
storebror sagt åt honom. Han såg de övriga passagerna gå förbi, förmodligen på hemväg,
alla välkomnade av gladeligen skrattande, kärleksfullt blickande, lurigen gnolande släkt
och bekanta. Plötsligt
stod en liten pojke framför Lasse och tittade uppfordrande på honom. Lasse undrade ju vad som stod på, men precis
som grabben öppnade munnen för att säga något såg Lasse hur Strindberg kom
rusande tillbaka ut ur biljettsalen, lika ilsken som förut, och med en bunt papper i handen.
Den lille pojken ryckte så i Lasses rockärm och frågade honom, på sin bredaste thűringiska:
-”Bitte,
mein Herr, wieviel Uhr ist es?” Lasse tittade på den lille
pojken, tittade sedan på Strindberg, tittade sedan på pojken igen, och svarade: -”Es ist kein Filur. Es ist mein Bruder.” Onsdag 16 juli
2008 - : - Det gåtfulla folket... Luleå,
sa länsrätten... En gång diskuterade vi här på Pressylta hur man bäst
översätter ”self-indulgence” och kom väl mest fram till att exemplen funkar bäst:
en nitton minuter långt trumsolo, Carl Orffs ’Carmina Burana’, Hunter Thompsons senare
prosa, usw. Att ge barn unika namn på det här viset är ett annat, rätt så präktigt,
exempel. För det paradoxala med själva uniciteten i de här fallen är ju att den
förminskar barnets räckvidd som individ. ”Luleå”, ”Fifi Trixibelle” och alltihopa är en
slags föräldrabojor på dem, för det förminskar individens möjligheter, särskilt under
uppväxten, att ta sig själv i besittning, därför att ”Luleå”-biten av en själv redan är
ockuperad av ens ironiskt småleende, totalt självupptagna föräldrar. Det är som att läsa en
roman av Salman Rushdie: det ekvilibristiska - det påhittiga i ”Luleå” - ockuperar a
priori det utrymme man som läsare och som individ behöver för tolkning, för genuin upptäckt,
och för vad vi på sextiotalet kallade ”djup”. Vad man vill säga till både Rushdie och
Luleås föräldrar är ju bara
get-out-of-my-face, liksom... Your breath stinks. Tisdag 15 juli 2008 - : - It’s a fra fra better
thing they do... UK:s Information Commissioner
(ung. ”I-Ombudsman”) Richard Thomas säger i sin idag publicerade årsrapport
att en databas med ”hela befolkningens tele- och internet- kommunikationer”
vore ”a step too far for the British way of life” (pressrelease i pdf här), t.o.m. med de existerande och tänkbara
terrorhotbilder som finns. Sådana planer ligger nämligen och ruvar på Home Office sedan en tid tillbaka, och
Thomas’ utspel ses nu som ”a shot across their bow”: en djup och grundlig debatt
behövs, säger han. Right on. Måndag 14 juli
2008 - : - Måndags-Nytt Lästips idag kommer från gårdagens Observer: Lawrence Wrights
högintressanta text ’The
Heretic’, om konflikterna inom jihadismen, förkroppsligade i figuren ”Dr
Fadl”, en av al-Qaidas grundare, som nu tagit avstånd från våldsvägen; och i
bakgrunden de så kallade egyptiska fängelserevisionisterna; samt inte minst
ljuset artikeln sprider över ”doktor” al-Zawahiri, bin Ladens sidekick, som uppenbarat sig
straight out of central casting: extrempolitikens evige andreman, som ständigt hänger
i rockskörtarna på starkare personligheter; den våldskåta låtsashjälten, som alltid är
den förste att tjalla, vid första fängelseförhöret; charlatan, urkundsförfalskare och
usel kirurg, med den intellektuella kapaciteten hos en genomsnittligt begåvad
schnauzer... Whadda guy. Bortsett från det så har den brittiska vänstern fått apoplexi
av nyheten att Margaret Thatcher ska föräras statsbegraving... För att låna ett uttryck jag
inte för tillfället kan placera: ”It’s
the manner of her death that
concerns me...” Onsdag 9 juli
2008 - : - Reveries... Åh, den som ändå var i Almedalen... Not. Kolla bara denna
frontala uppenbarelse: luggen, brillorna, the cheesy grin. Ett folk får den politikervecka
det förtjänar. Åh, den som ändå var i Båstad (det
krävs minsann inte många konsonanter i den urlen för att sanningen ska fram, eller hur...?) för då kunde man
snabbt som vinden åka ner till Barsebäcks hamn och hälsa på Mats och Janni, och sedan ta
en taxi till Kastrup och nästa flyg till Chile för att jaga nazister.
Det har alltid varit ett av mitt livs stora ambitioner att få vara med och fånga en nazist någonstans i
de chilenska alperna, och Heim är väl det saftigaste bytet som fortfarande är vid
liv, om nu vår man Brunner
verkligen är död, vilket man nog får anta. Ack ja. Tisdag 8 juli
2008 - : - Hej och välkomna till Strulhems Fritidsgård! Ni anar inte va skôj de e att ha Virgin Broadband som trafikledare...
Vad jag har förstått av IT-avdelningen på Pressylta Spedition- och Espressobar så
är UK ett bredbandsteknikens Somalia, ungefär, a failed state: den enda
leverantör i mitt område som kör den fiberoptiska versionen är guess-who, alla andra kör
per kopparkabel, så att man sitter som gisslan hos dessa fuckwits om man
vill ha ett något bredare band än det man finner på en normal tandtråd från
Apoteket. Sheesh... Jag tror jag ska flytta till Kista. Eller ”Coffin”, som vi kallar det
häröver. Måndag 7 juli
2008 - : - Enemy News En hel uppsjö Pressyltaläsare (tjäna Bosse!) har väntat med klappande
hjärtan på nyheter från Wyndham Lewisfronten. Er väntan är nu över: Tom Lubbock recenserar
idag den nya
utställningen på National Portrait Gallery (pågår till 19 oktober)
(Lubbock nämner dock inte att han själv också är nyutnämnd ledamot i The
Wyndham Lewis Memorial Trust...
Vi Lewisianer säger, ”Welcome aboard, soldier!”) Det ligger också en rätt kufisk historia bakom NPG-utställningen. Tate
Britain, var det meningen, skulle ägna den här sommaren åt en stor och ambitiös
utställning av den icke-figurativa sidan av Lewis’ bildkonst; båda showerna skulle
kurerats av de två främsta kännarna på området, Paul Edwards och Richard Humphreys;
och kombinationen av de båda - så var tanken - skulle då utgjort den
definitiva Lewis- retrospektiv som en av de största brittiska
nittonhundratalskonstnärerna faktiskt fortfarande väntar på, ett drygt halvsekel efter att han gick bort. Vad som fick Tate Britain att kuka ur går det nu många rykten om, för
dom har fortfarande inte kommit med något klart besked varför dom plötsligt
strök Lewis- planerna och ersatte dem med en tidigare oplanerad utställning över The
Camden Group (annat än nåt svammel om
”noggrann balans” i planeringen). (Och just The Camden Group är ju, liksom, ja, adding insult to injury...) Vi
Lewisianer är väldigt lättkränkta och anar naturligtvis ugglor i mössan (”The Tate always
puts its faith in Sickert,”
var Paul E:s syrliga kommentar): här ser vi uppenbart en Bloomsbury- drypande etablissemangskonspiration mot vår man. Och inte helt utan fog, får man nog säga: Lewis är än idag en genuin
troublemaker, en av de bästa, och hans konst är en främmande, myllrande, komplicerad
metropol jämförd med ett brittiskt konstetablissemang som är en inskränkt och viktigpettrig
liten skithåla norr om Fuck-All. Fråga Lars Nittve, bara. Tisdag 1 juli
2008 - : - ”Varför älskar vi G-P så mycket?” (Nr. 3185 i serien) Jo, därför: ”Man åtalad
för förolämpning”. Åh, den som ändå kunde varit där... Det är särskilt det där avslutande ”...brukar vara så vänligt som
möjligt...”. Vår nya paroll lyder: ”Free The Kålltorp One!” |