Gunnar Pettersson
P R E S S Y L T A R E D U X
Arkiv: Juli 2005
Söndag 31 juli 2005 - : - En eftergift till och från skafferiet
Jag tog faktiskt lite illa vid mig av det här med "råbrutal
formgivning", så
här är en bild på Lammhults Syrliga Isterband.
Majoriteten av
svenska folket: Den är snygg.
Och god...
Majoriteten av
svenska folket: Och god. Särskilt med dillstuvad
potatis och rödbet-
Yeah, well... [Sponsorsutrymme för Ello Livs
i Lammhult]
Lördag 30 juli 2005 - : - Ja, se dessa (f.d.) terrorister...
Det måste erkännas: vilka tv-bilder... En granne filmade perfekt när buss-
bombaren och Ovalbombaren stapplade ut på balkongen med byxorna runt
anklarna, spottande och fräsande av gasen, de röda prickarna från siktena
dansande över deras huvuden och bröstkorgar. Visst var det lite pornografi
över det hela, men ändå. Och hur länge varade den helt oväntade medkänslan
som plötsligt dök upp i en? Lika länge som det tar att säga
"hurra"...
Detta via Simon Hoggart och
Nordirlands-krönikören Dermot Harrigan: det har
visat sig att ett av IRA:s affärsområden är att kränga fejkade
Viagra-tabletter.
Fantastiskt. Harrigan
kommenterar: "Confronted with a tumescent terrorist,
however, the question will spring to mind: 'is that a gun in his pocket, or is
he
just pleased to see me?' The odds are now somewhat in favour of the
latter."
Fredag 29 juli 2005 - : - Teknik- och designhörna
Jag har just upptäckt hur man pingar manuellt på nyligen.se och det är
ju
rätt fräckt (men egentligen inte så märkvärdigt som jag trodde). Hur som
helst, då visar det sig att nån som sitter i skafferiet
anser att Pressylta Redux
har en "råbrutal formgivning"!
Majoriteten av
svenska folket: Oförskämt...
Visst är det. Jag ska be att få tala om att formgivningen här på Pressylta
kännetecknas av något som kallas "enkel elegans", "klassisk
stramhet" och
"rena linjer", en webbdesignfilosofi som någon en gång gav epitetet html(r)
och som det är rätt synd att inte fler efterföljer, enligt min mening...
Majoriteten av
svenska folket: Min också.
...i stället för att flamsa till det med en massa julgranspynt och
slaskspalter
och annonser och annat hejsansvejsan. Nä, enkelt, stramt och rent ska det vara.
Majoriteten av
svenska folket: Bra sagt.
Så det så.
Torsdag 28 juli 2005 - : - GRATITUDE (+IRA)
Kunde inte låta bli att gapflabba när jag fick syn på Daily Mails förstasida
idag: Så det är tacken, det... Här ger vi dom fristad och asyl och socialbidrag
och bostadsbidrag och fish och chips och Benny Hill och taskigt väder och
Ulrika Jonsson och rostbiff med potatis - och vad gör dom då...? Jo, dom
spränger oss i luften! Där får man för att man är generös...
Daily Mails högergnäll har alltid haft just den här karaktären, att det är så
tantigt, så snörpmynta faster Agda, så jag-har-inte-skitit-på-fjorton-dar...
Men, det är klart, skrattet fastnar ju i halsen rätt strax. Vi, som alla andra,
kommer att få leva med jihadterror i alla fall i den överskådliga
fortsättningen,
det är bara att vänja sig vid den verkligheten. (Det är ett tecken så talande
som något att många nu tänker tillbaka på IRA-terrorn på 70- och 80-talen
med en något rosenskimrande nostalgi: dom hade i alla fall vett att ringa in
varningar innan det smällde...). Men när just den här vågen lagt sig så är
det ju inte utan att man fruktar vad opinionssiffrorna kommer att berätta i
fråga om invandringen, asylsökande, främlingsfobierna. Och hur våra folkvalda
lagstiftare kommer att reagera på de siffrorna. Vem satsar en femma på att
de nästa tio-femton åren kommer att kunna sammanfattas med orden "De
oskyldiga har inget att frukta"...?
----------
Precis nu [15:59....16:00 lokal tid] upphör IRA:s väpnade kamp, som
proklamerat i uttalandet som kom i morse. Det är naturligtvis väldigt
välkommet (och väldigt opportunt tajmat). Men uppmärksamma läsare som
studerat texten kanske frågar sig varför det inte också står något om
att IRA i sig kommer att upplösas: vad är det för mening med att vara en
"armé" om man inte tänker använda vapen (förutsatt att man inte är
Frälsningsarmén, vill säga)? Det är en mycket bra fråga. Det beror helt
enkelt på att IRA upphörde att vara en "armé" i traditionell mening
för ett
bra tag sedan, åtminstone sedan 1998. Man kan väl uttrycka det så här:
"That was then, this is now; that was war, this is business". Så
korkade är
de ju inte att de ger upp en såpass lukrativ business som smuggling och
protection och utpressning och annat tjosan i första taget. Det var bland
annat det som, i historiskt perspektiv, sakta men säkert drev Sinn Fein/IRA
i riktning mot politisk respektabilitet: terrorismen blev till slut en i alla
avseenden alldeles för kostsam distraktion från the real business: att
bibehålla lokala maktfästen och lokala våldsmonopol + att tjäna pengar,
rejält med pengar.
Onsdag 27 juli 2005 - : - NOOUSMGKI/EF/TS/E-D1
DVS: Några ord och uttryck som man gärna kunde importera/exportera från/till
svenskan/engelskan - del 1.
• Från svenska till engelska:
drasoot (subst.) Från 'drasut', som i: "Du din långa drasut!" Passar
utmärkt
på engelska; har en lätt irländsk feeling; även en viss onomatopoeisk effekt.
Som i: "He's
nothing but a lazy drasoot, that son of yours..."
nervosity (subst.) Från 'nervositet'; ett vanligt misstag
vi svenskar gör när
vi tagit ett glas för mycket och jobbar på Expressen. Borde alltså vara det
korrekta men klumpiga 'nervousness', men ändelsen i 'nervosity' är ju mycket
mer effektiv för att beteckna tillstånd, typ 'ferocity',
'velocity', 'Norwich City',
osv.
ekelovian (adj.) Från 'ekelöfsk/t'; för att beteckna en specifik
kombination
av svallvågor, meningslöshet och Turkiet. Som i: "I went on holiday to Fethiye
and had an ekelovian moment on the beach".
• Från engelska till svenska:
uppa (trans. verb) Från 'to up', som i: "Up the ante, up the stakes",
etc. Som i:
"Jag tänkte uppa [Ante Niemi/staken, Marie-Louise...]"
blatantspastikerad divv (part.+subst.) Från 'blatant spasticated div';
en mycket
vanlig skolgårdsfras (i London) om någon vars personlighet och uppförande
lämnar
mycket i övrigt att önska, dvs. lärare.
blär (adj.) Från 'Blair': skenhelig, smilfinkig [fyll i resten själv]. Som
i: "Det var
förfärligt blärt sagt av dig, Jonatan..."
Tisdag 26 juli 2005 - : - Hur man mörkar obehagliga fakta (+ Lord Buckley)
Lektion 1: Passa ditt ordval.
Bakgrund först. Det finns tre mycket starka indicier som pekar på att den
civilklädda grupp om tre eller fyra som sköt brasilianaren på
Stockwellstationen
i fredags morse inte var poliser utan militärer.
1) De som sköt honom var också de som skuggade honom - från hans lägenhet,
till bussen, på bussen, av bussen, in på t-banestationen, osv. Så arbetar inte
polisen. De som skuggar (vanligtvis Special Branch eller MI5) är aldrig de som
skjuter (undantagslöst polisens avd. SO19). Så arbetar däremot militärer.
2) Det enda vittnet som påstår sig ha hört en utfärdad varning är tidnings-
försäljaren inne på t-banestationen. Vad han hörde var "Police! We're police!"
(alternativt: "Please! We're police" - yeah, right...). Poliser
i SO19 har inbankat
i sina huvuden att de måste skrika "Armed police! Stop or I'll
shoot!" - dvs.
de måste göra klart att de är beväpnade. Gör dom inte det så vet dom - av
bitter
erfarenhet, det har varit mycket missnöje inom SO19 om detta långt före
de senaste händelserna - att dom inte bara blir av med jobbet, utan att det
också blir rättegång med garanterat fängelsestraff (dråp, som minimum).
3) Inne på t-banetåget slänger de sig alltså över killen, och två av dem sitter
på honom medan en tredje skjuter honom en gång i skuldran och sju gånger
i
bakhuvudet... För SO19-poliser är detta så jävla illegalt det kan bli
- och
kom ihåg att detta sker inför vittnen, de vettskrämda pendlarna. Det är inte
en polisaktion, det är en militär avrättning helt enkelt.
Nå. Hela saken håller nu på att utredas dels av 'the coroner' (vad det nu heter
på svenska) och dels av den oberoende myndigheten Independent Police
Complaints Commission (IPCC). När media så ställer sina frågor till IPCC:s
ordförande Neil Hardwick, så är det väldigt lärorikt att lyssna noga på svaren.
Intervjuarna ställer frågor som explicit eller implicit pekar på att det var
"poliser" som sköt; men Hardwick tar aldrig ordet
"polis/er" i sin mun annat än
när han talar om "police procedures", dvs. de procedurer han själv
har att
följa. Hardwick gör allt för att understryka att det inte "bara"
handlar om
"de som sköt" (som nästan uteslutande refereras till som "a
plain clothes
squad" - och squad kan betyda både polis och militär) utan "det
handlar i
minst lika hög grad om ordergång och hierarki", underförstått: vem i
helvete
var det som släppte ut dom här skjutkåta flippskallarna på våra gator och
torg?!
Det är detta - bortsett från (om man nu kan bortse från) självmordsbombare
med paradis i hågen - som gör att nästan alla blivit mer och mer vaksamma
när man går ut, inkluderat dom av oss som inte välsignats med "olivfärgad
hy":
det vill säga, att någon fjunig beväring med automatvapen i hand plötsligt
tycker
vore dags att skydda oss från terrorister. Ducka, grabbar...
--------------------
De avundsvärda läsare som fortfarande har nöjet kvar att upptäcka Lord
Buckley kan lyssna på en Radio 4-dokumentär om
honom från idag (kräver
Real-plugin, men man kan också lyssna per stand-alone Real Player. Om det
inte funkar, gå då till Radio 4:s sida och klicka
dig fram via 'A-Z Listings' eller
nåt: programmet heter bara "Lord Buckley". [God I love talking sexy...]).
Buckley bevisade om inte annat att det gick att vara TOTAL AUSGEFLIPPT
redan på 1940-talet. Lenny Bruce var en Arne Weise i jämförelse.
Måndag 25 juli 2005 - : - Vi får den "vänster" vi förtjänar...
...nämligen en vänster som verkar vara permanent oförmögen att hålla mer än
en tanke i huvudet åt gången. Aftonbladet kultur köpte, och publicerar idag,
John Pilgers New Statesmanartikel om hur Londonbombningarna i princip inte
var mer än man kunde väntat sig. Det är en sak att förutsägbarheten är Pilgers
huvudsakliga styrka som skribent (det borde vara en fixpunkt på schemat på
journalisthögskolorna: så fort något katastrofalt har hänt, skriv en Pilger-
polemik innan Pilger själv hinner göra det!). Vad jag menar är helt enkelt
detta:
det finns, som vanligt, ingen anledning att invända mot hans resonemang om
förnedringen, Falluja, Afghanistan och allt det andra som centrala hållpunkter
om man ska analysera jihadterrorn; snart är det ju bara Tony Blair kvar som
förnekar att det skulle finnas en sådan länk.
Men det är Pilgers tystnad vad gäller resten av orsakskomplexet som är så fatal
för hans, och stora delar av den övriga vänsterns, ståndpunkt. Orsaken är
politisk,
och den kräver en politisk lösning, skriver han: visst, absolut. Orsaken
är
orättvisa och dubbelmoral: bland annat, ja. Men: Orsakerna till dagens
terrorism
är varken religion eller hat mot "vår livsstil".
Att förneka att religion skulle ha något med jihadterrorn att göra påminner om
vänsterns analys av Nordirlandproblemet för c:a trettio år sedan: inte heller
det hade nämligen med religion att göra, det var en "klassfråga"
först och främst...
Jag kommer ihåg gapskratten när jag förklarade detta för irländare på den
tiden,
och jag kan föreställa mig gapskratten från Osama bin Laden och hans gelikar
när Pilger ska förklara samma sak för dem. Vad Pilger ser och beskriver, helt
riktigt, är den systematiska förnedringen av arabiska folk och arabisk kultur
som pågått och ännu pågår. Vad han vägrar se och beskriva är en specifik
konsekvens, vid ett specifikt historiskt skede, av den förnedringen: hur den
genom en explosiv blandning av bitterhet och självömkan, bokstavstro och
irrationalism, rasistiska fantasier och primitiva paradissyner, förvandlats
till
en välbeväpnad dödskult mitt ibland oss, här och nu.
En vänster som vägrar erkänna - och vägrar ta ställning mot - detta, en vänster
som till och med lierar sig med teofascistiska rörelser typ al-Mujaheroun och
andra, är inte en vänster värd namnet.
Tack för ordet.
Söndag 24 juli 2005 - : - Nyheter från fronten (eller, ja, från mitt
arbetsrum...)
• Inter Milan har inställt sin försäsongsturné i England "på grund av
händelserna".
Dom skulle bland annat spela i Norwich och Portsmouth. Nå, hur det nu är med
det... I det här landet finns det en ramsa som man brukar sjunga för sina barn,
den går så här:
Chick, chick, chick, chick, chicken,
Lay a little egg for me,
I haven't had an egg since Easter,
And now it's half past three...
Oooooh... Chick, chick, chick, chick, chicken...osv.
• Jag visste inte hur rätt jag hade om det här med "vilda
västern" häromdan.
Inte bara hade killen dom sköt ihjäl i Stockwell i förrgår morse inget som
helst med bomberna att göra (han var en elektriker från Brasilien!); dom som
sköt honom var inte ens poliser, dom var vad engelsmännen respektfullt
refererar till som "SAS" och som vi vanligtvis refererar till som
"Jag tar en
gin & tonic, tack. Och en påse jordnötter... När är vi framme,
förresten...?".
• Nyhetsdagordningen i dagens Göteborgs-Posten:
1) Brand i porrbutik på Andra Långgatan
2) Stort knivbråk på Hyppeln [på Öckerö]
3) 88 döda i turist-paradis
• Avd. Äventyr i svenska språket: Det är rätt kul det här med rymdfärjan
Discovery,
vars uppskjutning har blivit uppskjuten flera gånger. Vad betyder det alltså
när t.ex.
Aftonbladet skriver att "På tisdag ska Discovery skjutas upp"? Ännu
ett exempel
på deferred success?
P.S.: Och när den väl har blivit uppskjuten på tisdag så skulle ju
Svenskan
kunna köra (den helt korrekta!) rubriken: "Uppskjuten rymdfärja inte
uppskjuten"
(Think about it...)
• Eftermiddag: Nu har Inter ändrat sig: dom kommer i morgon. Tack alla
Pressylta-
läsare i Milano! Det fixade vi bra.
Majoriteten av
svenska folket: Har du läsare i Milano...?
O ja. Massor.
Lördag 23 juli 2005 - : - En molnig dag
Helikoptrar låter som tandvärk.
Det har hängt en uppe i luften i över en timma nu. God knows why. Det
är
i alla fall ingenting på nyheterna om att nåt nytt skulle ha hänt. Dom kanske
tar sig en gratistitt på cricketen nere på Lord's. Australien leder i sin andra
innings med 372 för 9, 407 totalt, en brant uppförsbacke för England, milt
uttryckt.
Ordet 'helikopter' består av två ord, så var sätter man bindestrecket?
Majoriteten av
svenska folket: Vet ej.
Heliko-pter.
Majoriteten av
svenska folket: Nähä...?
Jo. Från helix=spiral och ptero=vinge.
Majoriteten av
svenska folket: Säga vad man vill om Pressylta:
alltid lär man sig något...
Precis. Det är det jag menar.
Fredag 22 juli 2005 - : - They shot a man in Stockwell/
/his name was Dan McGrew... Här är rena vilda västern idag, så
jag hinner
inte komma med några uppbyggeliga tankar för tillfället. Kanske senare.
Under tiden, läs en
bra sak av Polly Toynbee idag.
Later: Inte för att jag har några större insikter i den religiösa
tankevärlden
men det måste kännas jävligt deppigt att vara en misslyckad självmords-
bombare. Bummer, man... Sjuttiotvå sysslolösa oskulder, bara det. Vart
tar man vägen, för det första, efter man har misslyckats? Särskilt om man
inte har några bomber kvar. Åker man hem igen? (Köpte dom tur-och-retur-
biljetter, kanske?) Dessutom har dom ju inte bara femtielvatusen poliser
efter sig; deras eventuella uppdragsgivare/inspiratörer/samordnare kan ju
inte vara alltför imponerade av hur dom körde just det här racet och kan ju
heller inte vara alltför intresserade av att dom ska fortsätta vara vid liv så
särskilt länge till. Knepigt läge, minst sagt. Som Peter Cook en gång uttryckte
det: "Vem i jösse namn ska man vända sig till...?" Gud? (Ingen
särskilt bra
idé under omständigheterna, syns det mig. Men, som sagt, jag vet inte så
mycket om dom där sakerna).
Torsdag 21 juli 2005 - : - Veckans eufemism
Om inte årets... Och den kommer, kanske inte så överraskande, från
skolsektorn: "A child does not fail, but experiences deferred
success"...
Uppskjuten framgång... Underbart. Det låter som något general Paulus
borde telegraferat till Hitler från Stalingrad, "Ein aufgeschiebter Sieg,
mein Führer!"... Och jag menar, mitt till dags dato uteblivna Nobelpris
kan ju helt klart betecknas som en uppskjuten framgång, ingen tvekan
om det... Hur som helst, härifrån överlåter jag åt läsaren att själv blicka
tillbaka över sitt liv och räkna alla de framgångar som framtiden nu har
i säkert förvar.
--------------
2-tiden: Not again...
Onsdag 20 juli 2005 - : - Sommar
Ingrid Elam skriver i DN
idag -
- förresten, det här är nog samma Ingrid Elam som gav min debutroman en
urusel recension i Sydsvenskan (tror jag det var) för många år sen, en
recension som heller inte blev bättre av att rubriken löd "Varför stryker
de
inte i bokmanusen?".... He he he... No hard feelings, though,
säkert en
jättetrevlig människa... -
- en utmärkt kommentar om barndomsromantik, med särskilt fokus på
senare skönlitteratur. Jag skulle emellertid gått längre: inte bara sommar,
inte bara skönlitteratur och inte bara fyrtiotalister. Svensk kultur, i vidaste
mening, genomsyras, inte så mycket av -romantik som barndomssentiment-
alitet. Exempel? Daltandet - hjälmraseriet, till exempel: om ungarna så bara
ska gå på toa så ska dom ha nån jävla hjälm på sig. Barnböcker: en dubbel-
fråga: varför är Astrid Lindgren så dyrkad i Sverige; varför funkar inte Roald
Dahl i Sverige? Infantiliseringen av vuxenlivet: blomsterkransen på
födelsedags-
barnets (märk väl!) huvud, it's disgusting... (om någon någonsin ser mig
med
en blomsterkrans på huvudet, I beg you: kill me!).
Övrigt: William Dalrymple skriver i
Guardian idag om al-Qaida och rekryteringen
av terrorister som 'A largely bourgeois
endeavour'.
Måndag 18 juli 2005 - : - Charktips för Londonresenärer - del 1
Det här kommer alltså att bli en sporadiskt återkommande serie på Pressylta
Redux, där jag kommer att dela med mig av många års erfarenhet i jakten
på kvalitetscharkvaror i den här stan. För det ska i förstone sägas:
Storbritannien
i stort har ju ingen vidare tradition på det här området. Korvar:
bortsett från
en och annan lokaltillverkad frukost-'pork sausage' (särskilt från Midlands-
trakten) är det mesta sortimentet bedrövligt. Lågvattensmärke: 'the saveloy',
den röda korven man ofta ser på fish & chips-ställena. Smörgåspålägg:
eeek, don't get me started... Kan sammanfattas med det
skräckinjagande
ordet SPAM. Det enda som enligt min mening kan räknas är corned beef,
men det har vi ju egentligen argentinarna att tacka för.
Nej, det är - som så ofta - naturligtvis så att man får vända sig till
invandrarna
här, dom som kan, dom som vet. Mitt första tips är också ett riktigt kalastips:
den polska korvfabriken på Belmont Street, med vidhängande affär (många
kallar den 'The Austrian Sausage Factory' för att den brukade ägas av öster-
rikare, men 'den polska...' är mer korrekt). Här finns en underbar, och vad
jag kan se mer eller mindre heltäckande, uppsättning östeuropeiska korvar,
salami och annat smörgåspålägg; dom gör ett eget rågbröd; massor av
picklestyp-tillbehör. Dom säljer för det mesta till restauranger, så grejen är
att man måste köpa färdigpackade och rätt stora (men inte för stora) volymer,
men det är det värt. Deras wienerkorv vinner kanske inte Nobelpriset, men
den är mer än acceptabel. Och även om det kanske inte är så aktuellt för
den tillfälliga besökaren, så är det värt att nämna att dom också har det
absolut bästa kalvköttet (topplåret) för wienerschnitzel (fruset, så att det
är lätt att skära). Väl värt en omväg.
The
Polish Sausage Factory, Belmont Street, London NW1. Öppet 9:00 - 17:30;
stängt måndagar. Vägbeskrivning: ta tuben till Chalk Farm (Northern Line),
Belmont St. ligger mitt emot Roundhouse: gå upp för Belmont St., ta till
höger,
ta till höger igen, affären ligger innanför plastgardinen längst in i
gränden.
(Efteråt kan man alltid besöka Camden Lock Market, mer eller mindre om
hörnet).
Söndag 17 juli 2005 - : - En anteckning om diasporan som jag inte
riktigt vet vad
den ska vara bra för i det
här läget, men
som jag grävde fram efter
att jag läste i
tidningarna idag om bombarnas
bakgrund, deras
miljöer, deras hemlöshet,
och allt annat
som hör den andra generationen
invandrare till.
Liksom.
På en väg skall du draga ut mot dina fiender, på sju vägar skall du fly från
dem.
I Femte Moseboken 28:25 finns ursprunget till ordet diaspora, som i disperse,
sprida, skingra, upplösas, och i dispersion: ett disperst ämne i en kemisk
lösning
kännetecknas av att det förekommer lite här och var. Ordet sporadisk kommer
från samma rot.
Diasporan är på samma gång en uttunning och en paradox, enligt vilken Israel
är en verklighet men inte en möjlighet. Israel grundades på, och diasporan
existerar i, ett dubbelt försent, som i de två betydelserna av ordet point
i
the point of no return: '(varefter) ingen återvändo', och 'poängen med
att inte
återvända'.
Förneka exilen (shelilat ha-galut), för du är dömd att dö ut genom
assimilation
och ackulturation, och återvänd till Israel - till ett Israel som inte alls är
uppfyllelsen
av den bibliska profetian, utan en företeelse vars beskaffenhet är av ständigt
skiftande art, över både tid och rum, det vill säga är politik.
Bejaka exilen på det språk du assimilerat, lär dina barn hebreiska, och lär
dem noggrant studera allt som är politik. Resten kan du lämna åt Gud, eller
vad för substantiv du nu valt att tro på, för du lever i den mest uttunnade,
den
mest utmärglade, av postmodern conditions: den utan jord, och utan ord,
enbart
Skrift.
Lördag 16 juli 2005 - : - Läs och begrunda...
Detta enligt Mirror idag. Självmordsbombarna, som alltså åkte tåg från Luton
till King's Cross, köpte tur-och-returbiljetter...
Alltså, jag fattar ju att man som religiös måste ha en viss tillförsikt om ett
liv efter detta, men - tur-och-retur...?
Det är förstås inte svårt att tänka sig scenen på Lutons järnvägsstation.
"Kan jag få en enkel till King's Cross?"
"Det blir 89:50, det. Men, hörru grabben, det är faktiskt lika billigt att
köpa
tur-och-retur, för det är gredelin avgång på alla torsdagar som börjar med
't'..."
"Nej, jag behöver bara en enkel - "
"Men det är ju jättefånigt. Tänk efter: för exakt samma pris får du
ju en
extra resa tillbaka, och om du inte ska använda den själv så kan du ju ge
bort den till nån... eller hur?"
"OK, då... Tur-och-retur, då då..."
Eller, nej, nu vet jag! Det är det här med de sjuttiotvå oskulderna som
väntar på dom i himlen, så klart! Dom åkte nämligen med Virgin Trains!!
Majoriteten av
svenska folket: Den var rolig.
Visst var den.
Majoriteten av
svenska folket: Men ska man verkligen skoja
om sånt...?
Ja, det ska man.
Fredag 15 juli 2005 - : - Dödstyst
Daily Star hade, som sagt, en ganska lyckad förstasidesrubrik för en vecka
sedan. Idag har dom en mindre lyckad, kanske: "RUCKSACK OF DEATH".
Hmmm... Tecknet på en mindre lyckad rubrik är alltså att läsaren genast börjar
fundera på varianter: 'The Konsumpåse of Death', 'The Gucci Handbag of Death',
'The Binliner of Death', 'The Samsonite Range of Travelware of Death'...
Tolvslaget igår: jag sitter alltså på övervåningen med fönstret öppet mot
innerstan, klockan slår tolv - och plötsligt är det som nån tryckt på
pausknappen
på videon, helt otroligt: inte bara byggarbetsplatsen om hörnet och skolungarna
på gården, utan hela det där storstadsmullret som ligger som en aural smog
över allting, helt knäpptyst blev det. Nåt av det märkligaste jag hört. Eller inte
hört, kanske snarare...
Än så länge har jag inte hört några bombvitsar, alltid det första
sundhetstecknet.
Men det kommer väl.
London torsdag 14 juli 2005 kl. 12:00 - 12:02
bastards
Onsdag 13 juli 2005 - : - Stumped!
Det riktigt chockerande med Shahzed Tanweer,
22-åringen, är inte så
mycket att han var en trevlig, skötsam och tystlåten ung man utan att han
inget hellre gjorde en vacker dag som denna än att - spela cricket! Jag
måste ha "gone native" mycket mer än jag trodde, för just det här med
cricketen är en tanke som det faktiskt tar en stund att vänja sig vid. Det är
också en rätt saftig metafor, om man ska vara ärlig: om man ser cricket
från håll ser det ut som det mest stillsamma - för att inte säga katatoniska -
spel det går att tänka sig; men ju närmare "mitten" - the wicket -
man
kommer desto tydligare ser man hur våldsamt, ibland rent livsfarligt, det är:
en stenhård boll på ett och ett halvt hekto skruvstudsar upp mot ditt huvud i
nittio knutar och du har i princip två valmöjligheter under bråkdelen av en
sekund: (1) "hook it" bakåt/i sidled för en bekväm catch från
motståndar-
lagets "slips" och "points"; eller (2) ducka. Vad som
upprör många engelska
hjärtan är också att det är en av de mest rättvisa lagsporter som finns, det
är både svårt och förhållandevis ovanligt att fuska i cricket. Fusk förekommer
egentligen bara i två varianter, dels "ball tampering" när en bowler
river upp
rispor på ena bollhalvan för att få en kraftigare skruv, och dels
"throwing/
pitching" när bowlerns arm inte är rak i kastögonblicket, och ingetdera av
dem
är särskilt svårt att upptäcka för en domare med synen i behåll.
För övrigt vill jag hälsa Mats i Barsebäcks Hamn välkommen till Pressyltas
intelligenta, välinformerade och fräscha läsekrets.
Majoriteten av
svenska folket: Tjäna, Mats...!
Tisdag 12 juli 2005 - : - Ett litet tidsfördriv...
...i väntan på nästa smäll...
OOUSMSEASPSK(IAFIN): Ord och uttryck som man sällan eller aldrig ser
på svenska kultursidor (i alla fall inte nuförtiden) - del 1:
"humoristisk/t"
"Vaselindårar"
"på smällen"
"färgglad"
"bekymmersam/t" "Olle
Hedberg"
"hejsan"
"förtjusande"
"jättekonstig/t"
"diagonalpass över egen zon"
"Konsum"
"negerkung"
"frostskyddsvätska" "dräm till"
"aja baja"
"samlagsrapport"
"fem på foten"
"Henrik Berggren"
"vadhelst"
"ögonprotes"
"rimmat tankefläsk" "Tredje världen"
"[det] vete katten" "eja"
"pusskalas"
"Tack för att du finns, Jan Guillou"
"stasa"
"grus"
"slöflirta"
"problemet med BMW:s 3-serie"
"nys"
"pys"
Måndag 11 juli 2005 - : - Sju stolpar...
...för den som skulle vilja utveckla ett resonemang om att al-Qaidas ideologi
(så långt den går att utröna) har tillräckligt många paralleller med fascismen
för att det ska vara försvarbart att använda uttrycket
"islamofascism".
1. Antisemitismen - från en låtsas-rumsren antisionism ända ner i Sions-vises-
protokoll/Der Stürmer-dynga - inte minst bildspråket: motståndare
"ohyra",
ska "utrotas" -
2. Karismatisk ledargestalt - "uttalar" sig snarare
"förklarar" sig - den skoningslöse
hjältefiguren som hämnas en historisk skymf -
3. Huvudsaklig rekryteringsbas i lägre medelklass - den typiska rekryten:
collegeutbildad (ofta teknisk examen) arbetslös man 18-30 år gammal -
4. Blodsoffer/blodsmytologi - martyrskapet (lånat från Shia) - "We love
death"
(uttalande efter Madrid) -
5. Den centrala paradoxen: en antimodern rörelse som stammar ur själva
moderniteten - spåra rötter i Nietzsche - Koranen samma funktion som Valhalla
för nazimen? [läs om detta i Navid Kermani: "A Dynamite of the
Spirit" TLS
29/3 2002] -
6. "Återupprättandet av kalifatet" - överideologi (religion/das Volk)
transformeras
till statsbärande idé - studera kalifatet som politisk-ideologisk konstruktion
-
7. Studera - kritiskt
- vad som redan skrivits om parallellerna, bl.a. Hitchens:
"In many areas of German, Russian and French culture, one finds the same
hatred of 'decadence', the same cultish worship of the pitiless hero, the same
fascination with the infallible 'leader', the same fear of a mechanical
civilization
as opposed to the 'organic' society based on tradition and allegiance". -
Söndag 10 juli 2005 -:- So... What happened?
Efter veckor av moln och kyla, regnskurar, tveksamt solsken - äntligen
en dag med klar blå himmel och tjugoåtta grader, cirka. Det blir en BBQ i
eftermiddag, med Joe och Rupe, och kanske Cleo, kanske Jean och Rob.
Revbensspjäll, hambörjare i ciabatta, majskolvar, potatis bakad i glöden,
en mastondontsallad därtill. Nick the Greek ger mig en deal på ett jävligt
trevligt litet Languedoc-vin kallat Mosaïque, sex flaskor för femton pund.
Och så en packe Peroni.
Jag åkte in till King's Cross igår eftermiddag. Blomberget har vuxit till
höfthöjd på sina ställen. King's X har blivit samlingspunkten, på väggar
och fönster sitter massor av handskrivna papperslappar, efterlysningar,
barn som ritat och målat, folk går omkring och tittar, säger nåt ord till
varandra, drar iväg, och så kommer det fler, en grupp kvinnor i chadors,
ett par skanks, några pensionärer, en hel del journalister. Två-tre hundra
meter åt sydväst, och trettio meter ner, jobbar räddningsmanskapet i 60-
gradig hetta, rök, gas, sot, asbest, råttor, likdelar, blod; ingen vet ännu
hur många som befann sig i framvagnen, där det small.
Så. Vad hände? Åttio döda, kanske till och med hundra när vi till slut har
facit i hand. Att så många - om inte alla - hade förespått att det förr eller
senare skulle hända; huruvida man vill spåra det tillbaka till Irakkriget eller
inte; hur "vana" londonborna än är vid bomber som både hot och
verklighet;
det reducerar inte katastrofen med en millimeter. Inte en millimeter.
Och ändå...
När jag kom hem satt Joan och kollade BBC24. "Det är konstigt," sa
hon.
"Vadå?" sa jag. -"Att det trots allt inte haft en större effekt
än så här...".
Jag kände att jag borde bli chockad av vad hon sa. Det är ju inget annat på
nyheterna, nästan inget annat i tidningarna, presskonferenser, kommentarer,
snabbanalyser, experter, det största antalet människor dödade i London sedan
kriget, den (efter Lockerbie) näst största katastrofen i Storbritannien. Och
ändå...
Det kom ingen chock.
Vad man också ser vid King's X är människor som inte stannar till. Som
inte
läser papperslappar, inte reflekterar över det ena eller andra, inte ens är
särskilt
förbannade. Nej, dom är inte hårdhjärtade, dom är på väg till jobbet. Till ett
möte. De ska köpa ett par nya jeans, boka semester, gå och kolla Världarnas
krig.
Det handlar inte heller om likgiltighet. Långt därifrån. Men bort från King's
X,
Edgware Road, Aldgate East, Liverpool Street, ser man liten eller ingen
skillnad.
Folk ser inte särskilt allvarliga eller betänksamma eller rädda ut (som man
fick
intryck av var fallet i New York och Madrid dagarna efter). Jag frågar alla jag
kan, "Kände du nån som...?" - "Nej, tack och lov," säger
dom och fortsätter
packa upp apelsiner, servera kaffe, läsa tidningen.
Varför är det så här? Varför är det inte bara ingen panik, ingen hysteri -
varför
är det inte ens ett allt-dominerande samtalsämne folk emellan? (Jag har frågat
många andra om detta också, och dom allra flesta har fått samma intryck, så
det är inte bara jag...). Två orsaker, kanske: bortsett från bussen finns det
inga
bilder som för evigt etsat sig fast på näthinnan; de allra flesta skadades
eller dog
out-of-sight, underjord, nere i vad som plötsligt blev helvetet.
Den andra orsaken: att London är byggt, fysiskt och mentalt, som det är: att
stan är så compartmentalized; ett konglomerat, en federation av större eller
mindre bysamhällen. Vi är alla londonbor (särskilt när man får OS), visst, men
vi är alla i första hand Camden-hipsters, Holland Park-snobbar, Somers Town-drägg,
Shoreditch-banglas, Croydon-white-trash, Bermondsey-gangstrar, Maida Vale-
mediafolk, eller var fan man nu råkar ha riggat upp sitt tält, det spelar ingen
roll.
Det här är ingen koncentrisk stad, som Paris, med ett enda centrum och ringarna
som sprider sig ut mot les banlieus. Det är ett stamsamhälle. Sorg, förtvivlan,
allvar - inte desto mindre intensivt upplevda, men de blir utpräglat lokala
ting,
en känsla per hus, kanske kvarter, kanske förort.
Och i morgon bitti tar stan första steget tillbaka till det ännu-mer-normala:
den
första riktiga rusningstiden efter katastrofen, måndag morgon, folk lika
sardinpackade,
griniga, uttråkade, misstänksamma, sömniga som dom var strax före nio i
torsdags,
när det small. I morgon smäller det inte.
Lördag 9 juli 2005 - : - "Inga svenska bomboffer"
...är rubriken på ett TT-telegram som både SvD och Expressen trycker
idag, ett telegram vars första mening börjar med ett ganska viktigt förbehåll:
"Allt tyder på att...". Så här är läget nu lördag morgon: Inga av de
49 dödsoffren
har ännu officiellt identifierats. Tretton människor sägs ha dött på buss 30;
ingen av dem har blivit identifierad. Vad gäller offren i tunneln mellan King's
Cross och Russell Square, ja, där har man inte ens lyckats ta sig in i
framvagnen
ännu, främst beroende på rasrisken. Vad som ligger bakom telegrammet visar
sig vara det faktum att ambassaden ringt runt till sjukhusen ett par varv...
Det må vara att telegrammet - och rubriken - skänker en onödigt provinsiell
prägel åt en händelse som nästan per definition är internationell till sin
natur;
provinsialitet är ju inte unikt för Sverige. Men att i det här läget gå ut med
ett
sådant påstående tycks mig inte bara oseriöst, det är rent oansvarigt.
• Hassan på Kebabben:s onkel var vid Edgware Road, klarade sig, inte en skråma.
Hassan: "Dom har alltid hatat såna som oss" [=turkar]
• Tystnadens beståndsdelar: fortfarande inga plan i luften.
• Tio minuter efter att jag skrivit det ovanstående hör jag de första planen,
men ser dom inte: tydligen är centrala luftrummet fortfarande stängt.
Fredag 8 juli 2005 - : - BASTARDS
...står det bara på förstasidan i Daily Star idag, en känsla som det inte är
alltför svårt att instämma i. Blev intervjuad i gryningen av en hurtig
röst
på Göteborgsradion: "Hur har natten varit?". Avbruten, tänkte jag
säga,
men fick till nåt om brottsplatsundersökningar, de hämtar fortfarande upp
döda och skadade från King's Cross, för jävligt, och dessutom från
Piccadillylinjen som ligger djupast av alla, 30 meter ner. Idag är det konstigt
tyst i stan, de flesta har stannat hemma från jobbet, skolorna är stängda,
många banker och postkontor också. Det spekuleras om en självmords-
bombare på buss 30, nån såg en kille (med "olivhy", som The Sun så
delikat
uttrycker det) som höll på att rota i väskan hela tiden. De sjuttiofyra
oskulderna ligger nu och väntar på honom i himlen. Taskigt bara att de
alla visar sig vara ladyboys och transvestiter. Bad luck, old chap.
Torsdag 7 juli 2005 - : - Jäss box ålrajt
Det gick en diskussion hos Malte för några
dar sen om att skriva på
utländska språk, specifikt engelska (men, som ofta verkar vara fallet,
så hamnade diskussionen till slut i nån esoterisk återvändsgränd som jag
inte begrep särskilt mycket av). Hur som helst, det fick mig att tänka till.
I min begränsade erfarenhet är det bedrägligt lätt att skriva på engelska.
"Lätt" naturligtvis därför att det är ett i alla avseenden familjärt
språk för
oss. "Bedrägligt" därför att man just därför lockas tro att det är
lätt att
skriva bra. Problemet är att många förväxlar "bra" med
"krångligt", dvs.
man tar ut för många och stora svängar, man komplicerar där det inte
behöver kompliceras, man spenderar språkligt kapital enbart för att det
finns ett såpass omfattande språkligt kapital. Det blir en slags 'Supermarket
Sweep' över det hela, ungen som får ta för sig i godisaffären. Det är ofta
problemet med Joseph Conrads prosa, ibland t.o.m. med Nabokovs.
Chesterton sa om Conrad, "He often seems to be drowning in an ocean
of Roget's Thesaurus" [ej ordagrant citerat; RT är en klassisk
synonymordbok]
och det är just denna genomblöta, armviftande krissituation som ofta blir det
bestående intrycket av second-hand English. Det är en klyscha, men det
är lik förbannat sant: bra engelsk prosa är enkel prosa(*). Exempel?
Off the
top of my head: kritikern Terry Eagleton; Henry Green [en av Englands två
främsta romanförfattare under 1900-talet, enligt min mening; den andre
var Ford Maddox Ford]; V S Pritchett, både som kritiker och novellförfattare;
och jag nog komma på fler vad det lider. Avskräckande exempel? Salman Rushdie.
Varför Salman Rushdie? Här
är Ezra Pound i dikten Soirée (1915):
Upon learning that the mother wrote verses,
And that the father wrote verses,
And that the youngest son was in a publisher's office,
And that the friend of the second daughter was under-
going a novel,
The young American pilgrim
Exclaimed:
'This is a darn'd clever bunch!'
Rushdie är, för mig, 'the friend of the second daughter': han genomgår,
han lider, han utstår prosa.
(*) Och med "enkel prosa" menar jag alls inte vad dom brukar lära ut
på
skrivarskolor, att prosa ska vara som en fotbollsdomare som gör en bra
match därför att man inte märker honom, att prosa ska vara som
"fönsterglas" -
vilket jag alltid tolkar som "kallt och bräckligt". Enkelhet har
inget med
osynlighet med att göra. Snarare tvärtom.
--------------
PS lite senare på morgonen: Nu jävlar smäller det. Igår var det RAF-plan
och
hurra-hurra hela vägen. Idag: svärmar av helikoptrar, lik på trottoarerna, ett
evinnerligt tjut av polissirener, hela tunnelbanan ur funktion, tomma bussar
står på rad nere i Camden, ingen vet nåt. Men alla fattar.
Onsdag 6 juli 2005 - : - To take your mind off things...
En skvadron RAF-plan flyger över stan. Trafalgar Square är fullt. London
fick OS. En tsunami av likgiltighet sveper över mig. I stället:
Läs
Nick Paton Walsh: "Meet the chief exec of Kremlin Inc" i Guardian
idag.
Läs Trowbridge
H. Ford: "Why the CIA Went Astray over Italy's Abu Omar"
på Cryptome idag.
Läs
Bruce Heffernan: "Why Do All These Homosexuals Keep Sucking My Cock?"
i Onion idag.
Tisdag 5 juli 2005 - : - Majoriteten av svenska folket
[Först måste jag be om överseende med gårdagens helt oombedda
- och nu raderade - insats i underhållningsbranschen. Men så går det
när man släpper in kreti och pleti i de kulturella finrummen...]
Ett anonymt geni skrev något
invecklat i Expressen häromdan om att
det skulle vara "typiskt svenskt" att inte vilja kalla sig
"svensk intellektuell".
Man skulle ju gärna vilja veta var någon annanstans det skulle vara
"typiskt svenskt" att inte vilja kalla sig "svensk
intellektuell". Danmark?
Nedre Manhattan? Nej, jag ska tala om vad om något är "typiskt
svenskt":
detta,
på DN Debatt idag: "Vi har en bra bit kvar till 9 miljoner bosatta
i landet". Vadå "en bra bit kvar"...? Är det nåt speciellt som
händer när
alla nollorna äntligen kan radda upp sig bakom nian? Får vi nåt slags pris?
Kommer omvärlden att ta sig en extra titt på Sverige och säga, "Wow,
nu är dom faktiskt jävligt många, kolla alla nollorna...". Jag tror jag
skrev
i DN en gång om Svenskans nätfråga till sina läsare "Ökar vår självkänsla
för att vi blivit 9 miljoner?" Nu kan dom ställa en ny fråga:
"Blir vi oerhört
besvikna - om inte rent traumatiserade - för att vi inte var så många
som vi trodde?" Kommer omvärlden att börja flina åt oss nu, när vi gick
omkring och kallade oss "9 miljoner" när vi egentligen bara var
8,900,000?
Håll med om detta: vi är vid vissa tillfällen jävligt konstiga.
Majoriteten av
svenska folket: "Kreti och pleti"... Förresten
heter det "marinattaché", inte "flottattaché". Snacka om
"kreti
och pleti", du kan ju inte ens svenska...
Jaså, ja, nä, jag hann bara inte ändra det innan jag åkte.
Majoriteten av
svenska folket: Åkte vart då?
Broadstairs. Vi tog en långhelg vid havet.
Majoriteten av
svenska folket: Trevligt?
Mycket.
Fredag 1 juli 2005 - : - För Sverige, i tiden
Malte Persson länkar idag
till en text av Torbjörn
Elensky i Expressen,
en text som man om inte annat kan beskriva som heartfelt...
[För övrigt: varför finns det inte en länk till texten på Expressens egen
kulturwebb? Är det nåt dom vill hålla hemligt?]
...men som heller inte är helt oproblematisk. Jag brukade själv skriva
artiklar av den här typen - "det självgoda, krigsprofiterande
Sverige" -
tills jag insåg, lätt röd i ansiktet, att man bara kan skriva sådant om
man är folkbokförd och betalar skatt i Sverige, så att säga. Kommande
utifrån låter det mycket mer som en slags spegelversion av pratet om
kommunist-Sverige från skatteflyktingen i Schweiz. Huruvida det inte
är "alldeles säkert att resten av
världen instämmer i lovsångerna till
den blågula modellen" får väl stå som den spekulation det är, men mitt
intryck härifrån är i alla fall att Sverige aldrig beskrivits så ofta och i
så positiva ordalag som det gjorts under de senaste åren, i allt från
det-coola-Stockholm till innovativa politiska lösningar på välfärds-
problem, skattepolitik och annat.
Ett mer specifikt historiskt problem är det här med vår "flathet inför
nazismen", vårt "medlöperi" under andra världskriget. Det
brukade jag
också tycka, fram till en regnig dag i oktober 1984 när jag intervjuade
den brittiska flottattachén marinattachén i Stockholm under kriget,
Henry
Denham, som just hade kommit ut med en mycket intressant memoarbok:
"Inside the Nazi Ring: A Naval Attaché in Sweden 1940-45" (Murray).
Jag sa någonting om vår flathet, vårt medlöperi - och fick omedelbart
smäll på fingarna av den åldrade Denham: "Det var absolut inte någon
flathet, långt mindre någon feghet. Sverige blev tvunget att gå en oerhört
svår balansgång under hela kriget, och det gjorde de på ett i det stora
hela mycket skickligt sätt". Så frågade han mig om jag ansåg att Sverige
borde ha gått med i kriget på de allierades sida och jag svarade, "Äh...
ja, det anser jag...". - "Nå," sa Denham, "då ska jag be
att du svarar på
en mycket viktig fråga: exakt när under kriget borde de då ha gått
med?"
Och där satt jag som ett fån. För det här är en av paradoxerna med Sveriges
roll under kriget. Om vi gått med på de allierades sida skulle det sannolikt
gjort det lättare för de kommande generationerna, inkluderat Torbjörn
Elensky och mig, att se våra grannfolk i ögonen - men det skulle blivit en
militär och politisk katastrof, särskilt från de allierades egen synpunkt.
Exakt när, alltså? Efter 9:e april 1940? Vi skulle omedelbart blivit
ockuperade
av tyskarna, och de allierade skulle konfronterat en total tysk hegemoni på
hela nordfronten (vilket i sin tur inte minst skulle haft en förödande inverkan
på den ryska situationen under de följande åren). Exakt när, alltså? Efter
Stalingrad? Poänglöst. Saken är ju i verkligheten den - som Henry Denham
tålmodigt förklarade för mig - att det låg i de allierades intresse att Sverige
skulle förbli neutralt under kriget: Sverige som buffertzon, som leverantör av
krigsmateriel när kriget väl började vända, som flyktingläger för antinazister,
som livlig marknadsplats för allehanda underrättelser om tyska intentioner,
som palaverplats för allehanda fredstrevare, och så vidare, och så vidare.
Exakt när, alltså?