|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv: januari
2008 Onsdag 30 januari
2008 - : - Amis in the fart igen “But imagine,” säger Johann Hari i den uppmärksammade intervjun
med Martin Amis i
gårdagens Independent, “that at the time of the 2006 Lebanon war, also unfolding that summer, a prominent novelist had adumbrated
harassing and deporting Jews until they got "their" house in order. What would
you have said, Martin? "It's completely meaningless," he replies. "Jews aren't
blowing themselves up in London." But Muslims en masse aren't blowing themselves up either; a handful
of individual Muslims are. The point of the "thought experiment" is that
both scenarios – yours and mine – punish innocent people who have nothing to do with the crime,
and no power over it.” Här står det en elefant i rummet, som ingen av dem
tycktes vilja prata om. Det är vad vi stalinister brukar kalla ”en ren klassfråga”.
Parallellen med Libanonkriget och den judiska diasporan förra sommaren är värd att ta upp,
som Hari gör här. Men att judar inte bombar ihjäl sig i London är en rätt så
ovidkommande aspekt av parallellen. Mycket mer väsentligt är vad Hari kallar ”de oskyldigas”
respektive reaktion. Den judiska diasporan i UK, som annorstädes, reagerade
ju på Libanonkriget med all den plågade ambivalens - och den vittomfattande och
djupgående offentliga debatt - som man väntar sig från en tradition som är stöpt i
självanalys och skepsis och politisk kritik, en tradition som så till den milda grad
karaktäriseras av kunskap, bildning och öppenhet. Den islamiska diasporans reaktion på, inte bara 9/11
utan framför allt på 7/7 och den ”hemmagjorda” terrorismen, präglades och präglas
fortfarande till stor del av tystnad, dvs. allt annat än kritik, självanalys och öppenhet;
det är först nu man börjar höra brittisk-muslimska röster säga ”Not in our name”, och
det kan i mångas ögon tyckas aningen sent. Förklaringen till detta är huvudsakligen klassmässig
och social. Den islamiska diasporan i UK är till överväldigande majoritet pakistansk, och
dessutom från några få distrikt på den pakistanska landsbygden, där saker som bildning,
skepsis och öppenhet får komma långt efter klanlojaliteter, patriarkalisk hegemoni och
religiös dogma. (Lite off-topic, men relevant: det som turister tror är Londons ypperliga
”indiska” matlagning, t.ex. på Brick Lane, är i själva verket mer eller mindre lyckad
pakistansk/bangladeshisk bondmat). Så när Amis pratar om ”getting their house in order” så
menar han inte bara att ålder- männen bör ta sina bråkiga extremistungar i örat och
prata vett med dom. Han anlägger också - och Hari har alldeles rätt i hur han mer och
mer börjar likna sin pappa, i detta avseendet som i många andra - ett rent snobbelement
till kritiken av islamismen. Det här är inga urbant belevade Maghreb-araber, som i
Frankrike, öppna för kulturella influenser och olika integreringstrategier. Det här är
inga egyptiska eller libanesiska exilintellektuella, politiskt högmedvetna och känsliga
för historiska lärdomar. Och så vidare. Nej, det här är bönner, mina vänner, varken mer
eller mindre. Det är därför Martin Amis på fotografier alltid ser ut som om han
rynkar på näsan, även när han inte gör det. Måndag 28 januari
2008 - : - Vanliga halsningar G-P rapporterar
att ”Språktidningen” (är det tidningen Språk dom menar? ni minns? tidningen som inte bara ”bevakar” språket utan dessutom
”bejakar” det, trots att språket aldrig ställt en fråga som går att besvara med
ja eller nej...? Hur som haver, I digress...) nu utnämnt den vanligaste meningen på svenska:
”Jag vet inte”. Om det är sant så bekräftar det ju ganska eftertryckligt den
gamla föreställningen om The Dumb
Swede... Mr and Mrs Clueless... Men jag tror inte det är sant alls. Jag
tror den överlägset vanligaste meningen på svenska är ”Bra så?” Den överlägset vanligaste meningen här i England är
”Are you really legal...?” PS: Eller också ställde Språktidningen frågan till
docent Lars Melin, ”Vilken är den vanligaste meningen på svenska?” och han svarade, ”Inte
en jävla aning...”, vilket då Språktidningen putsade upp och publicerade. Som
svaret. På frågan. If you see what I mean. Torsdag 24 januari
2008 - : - Sensation! Årets litterära scam! Fullkomligt lysande! Miltals
bättre än sånt man kan läsa i ”Särskilda behov åberopas”-biten i ansökningarna till
Författarfonden! Genialt! ”Det är avgaserna som får mig att skriva så dåligt”... Och så nästan en och en halv mille på det!
Man kan ju bli avundsjuk för mindre. Men den riktiga pärlan kanske är de fyra orden som
avslutar första paran: ”...reduced to
writing thrillers”... Reduced, he he he... Onsdag 23 januari
2008 - : - Ekonomi-Nytt Det förekommer i vissa läger, inte hundra mil från
Gudmundsons blogg bland annat, en föreställning om att Margaret Thatchers
övertygelsegrundade politik under hennes tid vid makten förvandlade Storbritannien från en
ekonomisk krympling till en d:o titan. Det finns många skäl att sätta mytstämpeln på den
föreställningen. Jag ska bara skissa några. Thatcher kom till makten med den uttalade
monetaristiska avsikten att skära ner de allmäna utgifterna och tygla inflationen genom att
hålla strikt kontroll på the money supply. Det var framför allt Keith Joseph som övertygat
henne att denna strategi skulle fungera, för själv hade Thatcher - som många
omvittnat - inte särskilt mycket hum om nationalekonomiska spörsmål. När den
monetaristiska övertygelsen omsider krockade med verkligheten reviderade hon sin politik
från att skära ner allmänutgifterna till att frysa dem, och till slut enbart att försöka
hålla kontroll över deras ökningtakt. Vad gäller inflationen så fördubblades den (till över 20%)
under hennes första år vid makten, och vid slutet av hennes regeringstid var den tillbaka
i den tvåsiffriga skalan. Det blev med andra ord pannkaka av en av hennes mest centrala
politiska ambitioner. Med tre miljoner arbetslösa och en social misär som
inte skådats sedan 30-talet gick Storbritannien igenom sin värsta ekonomiska recession
sedan kriget under första hälften av åttiotalet. Ekonomisk titan? Landet upplevde
en av de långsammaste tillväxt- takterna i historien. När The Lawson Boom kraschlandade
i raviolin, och Thatcher gav efter för trycket och gick med i ERM, kom den näst värsta recessionen sedan kriget (framför allt i de sydöstra delarna av landet; det var
de industrialiserade norra delarna som hade tagit den värsta smällen i början av
decenniet). Det är ett faktum som sällan blir omnämnt när Thatchers panegyriker
stämmer upp i allsång, nämligen att den ekonomiska tillväxten under Thatchers tio år i
regeringen inte ens låter sig jämföras med de så avskydda ”konsensusåren” som
föregick henne. Det paradoxala är i själva verket att Storbritannien
till slut kunde påbörja en ekonomisk återväxt ”trots” Thatcher. Hon hade vid det laget
börjat lyssna på andra röster, bland andra hennes nya ekonomiska rådgivare Sir Alan Walters,
som fick henne att relaxa valutapolitiken och göra ett allvarligt försök att få
ner det övervärderade pundet till mer sansade och konkurrenskraftiga nivåer. Det var just
den kovändningen som började få landets ekonomi på benen igen. Den ”fria marknaden” var, då som nu, en något
excentrisk varelse, och dess ideologer inte mindre egna. Med infrastrukturen under Thatcher
som med Northern Rock under Gordon Brown: man förstatligar förlusterna och
privatiserar vinsterna. Marknaden är fri i den meningen att du kan köpa en T-Ford i vilken
färg du vill, bara den är svart. Torypolitikern Ian Gilmour - en av
Thatchers ”wets” - skrev i sin oumbärliga bok om de här
åren (”Dancing with Dogma: Britain under Thatcherism”): “The market was God to
Thatcherites except when the consumers wanted a non-Thatcherite product...
They might
want improved social services; what they were going to get was more tax cuts (at
least if they were quite well off)...”. Tisdag 22 januari
2008 - : - Jag har sagt det förut och jag säger det igen... När vi står där och huttrar i våra hoptejpade skor i
den kilometerlånga kön till Frälsningsarméns soppkök på Andra Långgatan, så önskar
jag att någon vänlig själ påminner mig om att ursprunget till den här
globala ekonomiska krisen
står att finna i det faktum att någon tyckte det vore en
jättebra idé att låna ut 125% av husvärdet till folk som bevisligen inte hade råd att betala
amorteringarna. Jag menar, jag sällar mig gärna till jordens fördömda, jag
väntar lika tålmodigt som alla andra på min skål med kålsoppa och min
knastertorra skorpa därtill, men då får det fanimej finnas ett vuxet skäl bakom, som att oljan har tagit slut, eller att Kina vill ha betalt i Monopolpengar i stället för
dollar, eller att nån har snott hela EU-budgeten och flytt till Bolivia för att starta
kokainfabrik, men inte nåt så jävla korkat som att låna för mycket pengar till för
fattiga människor. Om det är det här Fukuyama menar med slutet på historien så tar
jag nog några varv till. See
you round the bend. Söndag 20 januari
2008 - : - Om något, om någon “Even
as [Robbie] Williams was announcing his 'strike', unsold copies of his last
(flop) album
were being flown to China to be crushed and used for road covering.” Barbara Ellen i Observer skriver
några sanningens ord om EMI-debaclet. Det är härliga tider när man tycker finansdoggarna gör rätt i att sopa
stallet rent på yesterday’s creatives och i princip talar om för dom att the times they are
a-changin’... Det är, som jag nämnt förut, borgmästarval i London i
maj och det riktigt nya är att det progressiva stödet för Ken Livingstone definitivt
börjat svacka, nu senast markerat av Martin Bright’s kommande (tisdag) Channel 4-program:
Bright skriver om dom viktigaste punkterna här i New Statesman (där
han är politisk redaktör). Jag ska skriva mer om valet vad det lider, och vem jag till slut
tänker rösta på. Om någon. PS: Ken får en känga
av Nick Cohen i Observer också. Skewer the bastard, right... Fredag 18 januari
2008 - : - Fredags-Nytt Det blir, nästan som väntat, Hitchens som får påminna oss om
varför det är så lätt att tycka illa om herr och fru Clinton: den kallhamrade
cynismen, de grälla lögnerna, karriärfrossan, ett helt hänsynslöst sense of
entitlement, särskilt hos Hillary, att den slutliga utnämningen och segern inte är stort mer än
vad hon hade rätt att vänta sig. Jag känner folk som har träffat henne, mest på
konferensbasis så att säga, och omdömena är alla samma: hon är gjord av is och
ståltråd. Bobby Fischer har offrat sin
sista bonde. Om det nu är det jag menar, för jag spelar inte schack. Det är som sex för mig: I know how the
pieces move. Fast jag är bättre på sex, mycket bättre. Hur som haver, jag önskar
Guardian tryckte om en artikel från fem-åtta år sen av Nigel Short, den brittiske
grandmastern, där han berättade hur en dag han fick epost från Ungern, med anonym
avsändare, som önskade träffa honom på en av dessa proffs-schack-sajter där Grand
Masters håller hus och tränar, för en serie på tolv matcher, ”just a bit of fun”
liksom. Short anade ju vem som låg bakom utmaningen, för Fischer bodde i Ungern då, och
det hade hänt förut med andra spelare, men dealen var att man inte berättade
offentligt om det, Fischer var ju alltid känslig på det området. Hur som haver, Short förlorade
varenda match. Inte bara det, Fischer sopade mattan med honom, fullkomligt chanslös
(och Short var/är uppenbart en utmärkt spelare). ”Och med den här artikeln,”
avslutade Short, om än kanske inte ordagrant, ”har jag alltså sumpat mina chanser på
revansch. Tack och lov.” Måndag 14 januari
2008 - : - Det var inte igår... ...grabben... (Var det Strindberg som översatte
”absence makes the heart grow fonder” med ”frånvaro är kärleken kvadrerad”?) (Eller var det
jag?) ”Solnedgång” får man väl kalla det när The Sun dippar
under tre miljoner ex. för första gången sedan 1974, som dom gjorde i december. Jag hör
inte till dom som tror nåt särskilt på papperstidningarnas snara död, men symbolik är ju en
materiell faktor nuförtiden. Läs Stephen Glover om’et här. ”Sheesh...” får man väl sucka när man läser den
utmärkte Peter Popham om hur UK och Nato övervägde statskupp i Italien 1976, inför hotet
att Berlinguers PCI skulle komma att dominera en ny koalition. Sjuttiotalet var en mörk,
orolig tid: läs t.ex. en gammal posting på Pressylta från 15 mars 2006. ”Götterdämmerung!” får man väl utbrista vid nyheten
om den snart förestående cervelat- bristen i Schweiz. Hur fotbolls-EM kommer att påverkas
- om alls - återstår att se. Onsdag 9 januari
2008 - : - Välkommen tillbaka! Tack ska du ha. Än en gång kom det skit i förgasarn på
Demon Internet, och varken FTP eller HTTP funkade från igår e.m. tills alldeles
nu. Det här börjar gå mig på tuttarna, som det heter i Majorna. Jag kommer inom överskådlig
framtid att byta leverantör, men måste först undersöka hur i hela havet jag ska få
filtransporten att fungera, om jag ska fortsätta med Word eller börja med nåt mer
bloggigt, typ Wordpress, så att jag kan greja permalänkar, om än inte kommentarsfunktion.
Und so weiter. Jag återkommer om detta, när dimman lättat. Tisdag 8 januari
2008 - : - Närför Varför Hurför Min bror kom på kort besök i helgen och hade med sig
diverse svenska trycksaker, bland annat årets När
Var Hur, en bok som genom sin blotta natur borde vara omöjlig att göra tråkig. Men redaktionen fortsätter göra sitt,
ähm, bästa i det avseendet, inte minst genom ett sidupplägg i krönikedelen som är en
redigeringsmässig och typografisk katastrof. Jag har aldrig sett nåt liknande. Serifer
och sanserifer trivs ju sällan bra ihop, men här sitter dom och blänger på varandra som
ett par imbeciller i dödens väntrum (om det nu är det jag menar). Instickcitaten är
tryckta i svagt rött, så att man måste kisa för att kunna läsa dom. Kila in i en
bokhandel idag och slå upp sid 80-81, om filmåret, och begrunda det melankoliska
faktum att ett helt träd måste dö för att vi ska få se nåt sånt. Det är kriminellt. Och så har ’Notiser från en ö’ också lagt ner. Och
’Sakernas tillstånd’ tar långpaus. Likadant ’Sapristi’. Och Rasmus Copyriot flyttar till
Wien. Vad är detta för exter...?! Det känns lite grand som kolgruveindustrin under Thatcher.
Fast utan sotlungorna, då. Torsdag 3 januari
2008 - : - Nederlägg Bengt O. har lagt ner ’När jag ändå har ordet’. Det är
riktigt synd. Men jag ska låta länken stå kvar i vänsterkolumnen ett tag, som en sån
där blombukett man lägger vid väggrenen där en dödsolycka ägt rum. (Kan Bengt
vara taskig så kan jag vara morbid...) Läs
gärna den kloke Ziauddin Sardar om Pakistan i Statesman idag, som krydda på den rätt tradiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-täckningen
man ser i svenska medier, särskilt på Utrikesbloggen,
där det lite högtravande geopolitiska sub-Kissingerstuket så dominerar (där ”parterna” ”flyttar fram sina
positioner” och sånt). I övrigt spenderar jag dagen som titeln på en platta av
Firesign Theatre: ”Waiting For
The Electrician Or Someone Like Him”. Tisdag 1 januari
2008 - : - Det var då det... Fyrtio år sen studentupproret. Femtio år sen
fotbolls-VM. Sextio
år sen 1984 (if you see
what I mean). Sjuttio år sen Münchenkrisen. Åttio år sen Stalins
maktövertagande. Nittio år sen min pappa föddes. Jag menar, är det nån
som ser ett mönster här, eller vaddå...? Det här året ska jag allvarligt fundera på att (a) byta
nätleverantör och samtidigt göra Pressylta lite mer hejsan-tjosan till utseendet; (b)
börja röka igen; (c) bli femtiosju; (d) försöka bli mer imponerad av saker och ting; (e)
sluta läsa Independent on Sunday (förutsatt att den överlever); (f) bli rik på
pyramidspel. Bland mycket annat. |