Gunnar Pettersson
Pressylta Redux
Arkiv: januari 2006
Tisdag 31 januari 2006 - : - Lycksalighetens örike
Det hör liksom tisdagarna till här på Pressylta att jag
rekommenderar George Monbiot
i Guardian, han är totalt oförmögen att vara ointressant,
helt enkelt. (Hans egen website
är www.monbiot.com).
Idag skriver han om lycksalighet och allemansrätten. Bland
annat att det numera är mycket lättare, med mer sofistikerade
psykologiska tester och
landvinningar inom neurobiologi, att mäta människors lycklighet,
både individuellt och
kollektivt. En forskare har t.ex. kommit fram till att Storbritannien var
som maximalt
lyckligt år 1975! Det tillåter jag mig faktiskt att tvivla
på... 1975...?! Sjuttiotalet över
huvud taget...?! Det måste vara nåt fel på måttstocken
han använde. Här är en
deprimerande tanke, för övrigt: tänk om han kommit fram till
att det var i år, 2006...
This is as good as it gets, chaps and chapesses...
Måndag 30 januari 2006 - : - Hutton dressed as lamb
The Independents mediabilaga har idag en rätt intressant genomgång av Huttonrapporten
och BBC två år efteråt. Dåvarande nyhetschefen
Richard Sambrook förnekar det, men jag
tror John Kampfner (längre ner på sidan) har rätt i
det att BBC:s "default position" numera
är "ultra-caution". Det är vad man hör inifrån
BBC också. Och när man läser om alltihop
nu igen: det är inte svårt att komma ihåg vilken stjärnsmäll
mot BBC Huttonrapporten var,
framför allt därför att det var så totalt oväntat.
Hade Hutton verkligen suttit och hört samma
vittnesmål som vi som lever på den här planeten? Ärrade
reportrar satt där med hakorna
tappade ner till parketten medan han läste upp sina slutsatser.
(Varför är det bara reportrar
som är ärrade? Varför inte, säg, kyrkoherdar? Eller
privatsekreterare? Eller hemtjänstmat-
kockar? Jag bara frågar).
Söndag 29 januari 2006 - : - Welt am Sonntag (+++)
Jag vet inte om det är samma för svenska tidningar,
men den historiska nedgången
i antal sålda exemplar (i motsats till officiella upplagesiffror,
dvs. antal tryckta exemplar,
vilket bl.a. inkluderar 'bulks', gratisex) har drabbat söndagstidningarna
mest. Orsakerna
är många. En av dem är, som ofta påpekats,
att söndag inte är söndag längre, dvs för
de flesta är det inte längre en dag man slappar på,
få gör sig tid att läsa igenom en
decimetertjock bunt med bläck-på-döda-träd.
Vad som är intressant i det sammanhanget
är ju att lördag i mycket har tagit över den
rollen: det visar sig i de stora satsningarna,
den hårdnade konkurrensen om lördagläsarna,
som då ofta bara köper en tidning på
helgen. Men så tycks ju mönstret ha blivit: rajtan-tajtan
på fredag, slappa på lördag,
ut-med-jycken-spela-tennis på söndag.
[Förresten, jag återkommer lite senare, för
det ska tydligen bli pang-pang härute, gatan är
full med polisbilar och skottsäkra västar och hjälmar
och pickadoller och allmänt tjosan...
Ducka, grabbar...]
Det var polisens avd. SO19 som var i farten, alltså dom
som sköt de Menezes på Stockwell-
stationen i somras. Dom bröt sig in i en kåk längre
ner för gatan, men hittade tydligen inte
vad dom var ute efter. (Kanske var dom ute efter News of the
World-reportern Ian Kirby,
som idag avslöjar vad för fuffens Special Branch haft
för sig i samband med undersökningen
av just de Menezesfallet). Dom har såna underliga verktyg
och attiraljer, såna här poliser,
bland annat vad som såg ut som ett stort vinkeljärn
kopplat med fyra plastslangar till en
grön metallbox. Men jag brydde mig inte om att fråga
dom vad det var för nåt. Man vill ju
gärna leva.
Hur som helst - before I was so rudely interrupted - poängen
jag ville fått fram med det
här med söndagstidningarnas nedgång var helt enkelt
den att, varför inte locka nya läsare
med nya journalistiska grepp, som till exempel, ähm, genuint
kritisk och undersökande
journalistik? Just a thought. Jag menar, Ian Kirbys scoop, som
jag nämnde ovan, borde
man ju egentligen ha läst i nån av de seriösa tidningarna.
I stället: all denna förbannade
MAT, detta recepthelvete, detta livsstilsinferno, detta trendhades.
Vilket leder till en annan
poäng: man ska aldrig frestas tro att tidningar som The Sun
och News of the World är
dåliga tidningar. Skit må dom vara, men dom är
jävligt bra skit, dvs. skickliga på vad
dom har till uppgift att göra: sälja tidningar. Och dom
är mycket roligare. The Suns
förstasida den gångna veckan när dom outade libdemmaren
Simon Hughes är genialisk
och håller redan på att bli en legend: I'M GAY TOO
- ANOTHER ONE BITES THE PILLOW.
Fotnot: "Pillow-biter" för "bög" är ursprungligen
en Private Eye-term.
Tre minuter senare: Snutarna är tillbaka igen! Jag går
ut på balkongen och kollar. Händer
det nåt så, well, you'll be the first to know... Pressylta
Redux - where crime happens, all
the time...
18:15: Gatan blockerad av polisbilar igen. En ambulans har stannat
utanför kåken dom
bröt sig in i i eftermiddags. Dom har tryckt upp en kille mot
väggen på andra sidan gatan.
Gissa vad det är för färg på poliserna, och
gissa vad det är för färg på killen dom tryckt
upp?
18:17: En av snutarna går igenom killens plånbok. Killen
säger: "That's my wife, man!
That's my wife!"
18:24: Dom har tryckt upp nån annan mot väggen på
min sida av gatan, så jag ser inte
vad dom gör. Killen på andra sidan är nu cuffed och
har förts över till den här sidan.
Samtidigt, på andra sidan, står en man och tittar på
med en jättelik blombukett i händerna.
Weird.
18:32: Läget lugnt igen. För den här gången.
Nästa avsnitt: "Cut them off at the pass!"
Lördag 28 januari 2006 - : - Här bor jag ->
Jag tvekade in i det längsta om jag skulle lägga
upp detta, för det är extremt bisarrt,
men jag har just upptäckt att man (helt och hållet
virtuellt, tack och lov) kan hälsa
på mig där jag bor... Men var snälla och ta av er
skorna. Och inte alla på en gång, för
jösse namn.
PS: Det är inte jag som sitter och pratar i mobil. Och
det är inte Joan som står på
balkongen. Mer än så säger jag inte.
Fredag 27 januari 2006 - : - Jack har rakat sin sista
muck
Legendaren Jack Anderson är död. Läs runan i Guardian och/eller en utförligare
biografisk uppsats. Och det är faktiskt läge att använda
ett såpass slitet ord som
"legendar": vilken jävla meritlista han lämnar
bakom efter [sorry] sig... Jag kan
inte påstå att jag träffade honom, men
jag skakade hand med honom och lyssnade
en stund på vad han hade att säga, det var under
ett besök han gjorde i Dublin
1971. Jag hade till en början inte en aning om vem
han var, tills en andtruten god
vän viskade "Det är Jack Anderson...!" - "Å
fan," sa jag och gick sedan och läste på,
men det var ju lite sent påtänkt, för vid
det laget hade Jack Anderson åkt hem igen.
Hur som helst, för mig blev han sen dess sinnebilden
för en riktig, tvättäkta, hundra-
procentig, raktuppåner murvel. Och en sån
tänkte jag bli. Så jag skickade en artikel
om Elvis till Musikens Makt, och fick den antagen. And,
yes, it's been downhill ever
since.
Torsdag 26 januari 2006 - : - Dafgårds wiener
- the verdict
Rå: 4/10
Kokt: 5/10
Grillad: 5/10
Det blev inte bättre betyg än dessa, mest
beroende på en mjölig konsistens, för lite
salt & krydda, ett alldeles för spänstigt
skinn. Men framför allt: den fråga en wienerkorv
alltid bör försöka besvara är,
"Har jag fått balansen nöt- och griskött rätt?"
Här verkar
frågan inte ens ha dykt upp för tillverkaren.
En wienerkorv, till skillnad från frankfurtern,
ska alltid luta i riktning mot nötköttet.
Hur stark den lutningen sedan blir, det är just det
som är frågan. Det här är en
ointressant korv, helt enkelt. Synd.
Onsdag 25 januari 2006 - : - Restupplagan Jersild
139:-
Jag har en återkommande mardröm som
går så här. Jag har blivit shanghajad av en
för mig obekant kvinna, som ser underligt
bekant ut, att köra ut till IKEA vid Brent Cross
och hjälpa bära och framför allt
hjälpa välja... (Jag sa ju att det var en mardröm...)
OK,
vi trampar åstad utefter pilarna mot sängavdelningen,
när plötsligt - där! - i bokyllan Billy!
- där står femton exemplar av min debutbok!
Darrande som ett asplöv går jag fram och
tittar i dom - och varenda en av dem har exakt samma
inskription: Till Ingvar, alter
Kamerad, du minns väl sommarlägren? Vännen
Gunnar.
Då vaknar jag. Och befinner mig i bokhylleavdelningen
på IKEA Brent Cross. Försiktigt
går jag fram och tittar, men inte alltför
nära inpå. Jag ser bara ett Bonnierlexikon, en
holländsk deckare, och en roman av PC Jersild,
alla säkert i två-trehundra olästa exemplar
spridda över IKEA. Phew. Inte den här
gången heller. Small mercies, och allt det. Men
säg för jösse namn inget till Jersild,
om ni nu råkar träffa honom.
Och ni undrar naturligtvis vad jag köpte i
affären efteråt. En runda Leksand. En bit
Falbygdens brännvinsost. Och ett paket med
Familjen Dafgårds
wienerkorv, som är en
för mig hittills okänd aktör på
marknaden. Ska bli spännande. Rapport följer.
Tisdag 24 januari 2006 - : - Döden+
Eutanasi är news
igen ("euthanasia" är f.ö. ett anagram på "thai nausea")
och det
visar sig nu finnas en sån där schweizisk
dödshjälpfabrik som heter Dignitas. Vilket
pissigt namn! (Kommer inte på nåt
annat adjektiv, sorry). Sådär, liksom, "vi slänger
in
nåt på vedbodslatin så låter
det bättre". Jag skulle kallat det eufemasi i stället.
-"Döds-
orsak...?" - "Förskönande omskrivning,
konstapeln". Det är likadant med vad självmords-
hejapåarna i det här landet kallar
"the right to die". Vem i helvete har nånsin förnekats
rätten att dö...??!! Det är
faktiskt den enda rättigheten jag gärna ser att FN
skriver in i
sina stadgar att man kan förneka någon.
"You wanna die? Sorry, you've forfeited that
right by being too beautiful, or too funny,
or too damn weird..."
Det här var för övrigt del II
i en ny service på Pressylta, nämligen vad vi sedan
nyårs-
afton kallar "osammanhängande utfall".
För övrigt:
Idag såg jag en skylt med "God Is Able
Hairdressing".
Idag träffade jag en kinesisk akupunktör.
Han hette You.
Måndag 23 januari 2006 - : -
Layton again (and again)
Sorry to be harping on about this, chaps,
but the Guardian follows suit today with
another obit of Irving Layton, and again we're told he was "nominated
for the Nobel
Prize", although this time apparently in
1982 and 1983 respectively (it doesn't
say who the nominator(s) was or were).
My point about all this is a very minor one,
admittedly, but - how do they know? I've
actually never heard of another case
where a writer is said to have been "nominated"
for the prize. Sure, there are always
whispers that so-and-so's name has cropped
up in the Academy's discussions, or
that X has always promoted Y for the prize,
and so on. But if it's true that Layton was
nominated, that information could only
have come from the nominator, because the
Academy never comments - officially - on
what names have been up for discussion.
And this assertion about Layton has such
an "official" ring to it, as though it's a matter
of historical record that he was nominated.
It isn't. It can't be, because there is no
public record of these things.
Anyway, back to the salt mines.
Incidentally, this thing about "Irving".
It must be the gerund form of "to irve". What
exactly is it you do when you "irve"...?
If you know, let me in on't.
Söndag 22 januari 2006 - :
- Non-News of the World
Eller, inte ens "icke-nyheter", det
är liksom "anti-nyheter" på nåt vis, det
här nya
Svennisköret i News of the World
idag. Engelsk fotboll är korrupt. Alex Ferguson
behandlar sina spelare som barn. Mourinho
har för mycket pengar. "Rick, I am
absolutely shocked!" som polischefen
i 'Casablanca' sa till Humphrey Bogart när
den tyske officeren påpekade
att det förekom spel och dobbel på Rick's Bar.
Men,
som många har noterat under
den gångna veckan, det är egentligen bara pressen
som har chockats. Om radions phone-in-program
är nåt att gå efter så tycker
snarast the punters att NotW gjorde
fel i att publicera så nära VM. Idag läser
man
också fler backlash-artiklar
i de seriösa tidningarna än man gjorde för
en vecka
sedan, dvs. att det riktigt chockerande
egentligen är att tidningen satsat sex månader
och cirka £100,000 på
något så tunt och urvattnat. Som nån sa
i Observer idag: inte
ens när Svennis blivit lite lullig
på årgångschampagne lyckas han säga
nåt nytt eller
intressant.
Och är det inte lite deja-vu-all-over-again
över NotW:s andra avslöjande idag: att
Mark Oaten, libdemmarnas inrikestalesman,
kandidat till ledarposten, lyckligt gift
familjefar, bla bla, haft lite 3-in-a-bed
lull-lull med snygga unga pojkar, under vilket
Oaten bett dom göra saker "som
är alldeles för motbjudande för att publicera",
som
tidningen skriver. Undrar vad det
kan vara? Bara det inte hade nåt med charkvaror
att göra, det är allt jag
kan säga.
Lördag 21 januari 2006
- : - Irving Layton +
[This is a non-"Loreena business"
posting in English, for your collection]
Today the Independent prints
an obit of the Canadian poet Irving Layton, the first
I've seen in the British press.
I don't know what that says about his international
status, or indeed that of Canadian
literature as a whole. I haven't read very much
by Layton myself, but what little
I did read, well, it didn't - how shall I put this? -
stay with me. A minor curiosity,
though. Most of the Canadian obits I've read - and
the Wikipedia
entry for him - state that he was "nominated for
the Nobel Prize" in
1981 (or 1982, according to some).
Wikipedia even says he was nominated by two
nations, South Korea and Italy!
The first curiosity of it is of course that you don't
get "nominated" for the Nobel
Prize. The second is that you certainly don't get
nominated by nations. The Academy
collects "suggestions" for recipients of the
prize - invariably on a confidential
basis - mainly from literary scholars, heads of
recognised writers organisations
around the world, as well as previous winners.
But not nations (and anyway,
who exactly would do the nation's nominating? The
head of state? Parliament? The
military?) This all sounds to me something of a
canard. I wonder where
it came from? If anyone knows, do mail me, by all means.
Update: I stand corrected.
Sort of. A reader points out that the Nobelprize.org site
uses the word "nominations" and "nominators". Interestingly, though (well, to me
anyway..) the Academy's own English
language page also uses the word "nominate",
while their Swedish version of the same page uses the word "suggest"
(föreslå)
when there's a perfectly good word
nominera. That's what threw me, because the
word "nominate", at least to me,
suggests that the nominations are public, i.e.
publicly named, as they are in most
literary prize procedures (Booker, Whitbread,
etc). And there's certainly no public
Nobel Prize shortlist. Anyway, in the "nominators"
list (linked above) I see no category
where South Korea or Italy would fit in. So part
of the mystery remains. (Phew).
Fredag 20 januari
2006 - : - Äntligen fredag
Alltid haft svårt
för torsdagar. Det är nåt sinistert
med dom. Nä, fredag ska det va...
• På fredagar
får man nämligen läsa rubriker som
"Jamaican dog team ready to race".
Hejamaica splifft humör...
• På fredagar
kommer man nämligen på vad den svenska titeln
på 'Brokeback Mountain'
skulle kunna bli: 'Bakhåll
i Klibbiga bergen'...
• På fredagar
ger nämligen regnet vika vid halvtio-tiden och
solskenet lägger sig som
en subtil jordärtskock-jus
över Hackneys grillade svärdfiskkotlett.
• På fredagar tenderar
man också att hitta en ny blogg om Bullens
Pilsnerkorv. Och det är
sannerligen inte en dag
för tidigt. Bara det nu inte är nåt
postmodernistiskt ironiskt...
• Och det är ju bara
på fredagar som en val simmar upp för Themsen...!
Torsdag 19 januari
2006 - : - The saga continues... (+)
I'm happy to report
that Niema will now seek permission to appeal Mr Justice
Eady's
judgement in the
Loreena McKennitt case (permission to appeal needs
to be sought
because Eady, having
given his judgement, explicitly did not grant it;
he rarely does,
apparently). And
I'm even happier to report that this time Niema will
be represented
by media lawyers
David Price
on a no-win-no-fee basis. As I understand it, permission
will be granted
or denied in about two weeks' time. If granted, the
appeal hearing will
then take place
three or four months hence. This is excellent news,
I think you'll agree,
and reports will
follow in due course.
New Statesmans politiska
redaktör Martin Bright presenterar idag en
exklusiv om s.k.
extraordinary
renditions (sv.övers.: "Bromma"). Och
gör det bra. Gamla Staggers har
faktiskt blivit tuffare
och fränare sedan palatskuppen i fjol våras,
när John Kampfner
tog över från
Peter Wilby. Det är nästan så man
läser den varje vecka. Nästan, alltså.
Onsdag 18
januari 2006 - : - Reschenschenter...
Teatermänniskor
har inget att gnälla över. I bokbranschen
skulle vi snarast välkomna
kritiker som
tar sig ett glas och slumrar till då och då.
Hellre det än dom fem-femmor,
snedseglare
och orena travare från Halmstad som vi fått
dras med i alla år. Gudars
skymning...
Om Hitchens
senaste utspel kan man väl bara säga more power to
your elbow, son.
Här hans eget uttalande.
Måndag
16 januari 2006 - : - At death's door
Min maskins
hårddisk... ja, nu är det nog över.
Vi har haft det trevligt tillsammans,
även
om en del oväsen därnerifrån gjorde
mig lite fundersam då och då. Men låt
oss inte vara
sentimentala, vi kommer alla att dö. Det är
som min lever och mitt
samvete, båda
har tagit sina knockar under åren, men dom
är båda där... kvar...
kämpar
på... tack, grabbar... snyft...
Detta bara
för att säga att det kanske blir lite ojämnt
med inlägg tills jag fixat ny
data. Bear
with me.
Söndag
15 januari 2006 - : - No surprises there, then...
Eller ja,
det som lite grand överraskar mig är att
Svennis, efter alla dessa år i vad min
farsa brukade
kalla "gämet", går på en sån
sketen 25-öresblåsning, det borde ju nästan
vara förbjudet
i lag att vara så dummihuvvet. Det som inte
alls överraskar mig är att
News of
the World lyckades mangla ut en såpass tunn historia
till sju sidor. Dom är jävligt
duktiga
journalister, ingen tvekan om det. Och det hör
helt och hållet till scenariot att
NotW ska
fejka den här moraliska indignationen över
att en fotbollsmanager planerar
för
sin framtid och gör det med kontanter och bonusar
i hågen. Big news. Och att han
kan få
över Beckham om han så vill, att Rio Ferdinand
är en slöfock, och att Owen inte
trivs i
Newcastle. Det är ju nästan att jämföra
med "Fotomodell tar kokain" från härförleden.
Inga överraskningar
heller i Observer Woman, den nya söndagsglossbilagan.
"Män och
skor" kan
man väl sammanfatta läget som. Om jag var
kvinna (jesus, hold that thought
for a while...)
så skulle jag nog blivit rätt förbannad
över att behöva vara målgrupp för
något
så helt igenom förutsägbart och trist.
Lördag
14 januari 2006 - : - Långt från Vietnam
I morgon
klockan två på Franska Institutet här
i stan visas portmanteaufilmen Loin du
Viêt-Nam
från 1967 (länk till IMDb; Richard Williams
skriver också om den i dagens
Guardian).
Här är alltså den franska filmens
A-lag: Joris Ivens, Godard, Chris Marker,
Lelouch,
Resnais, Varda, Jean-Luc Blablablah.... Och Richard
Williams undrar i sin text
var
dagens engagerade intellektuella finns, hur tysta protesterna
är - i relation till
Irakkriget,
alltså. Jag hade nog inte undrat samma sak
om jag fått se om filmen. Jag
såg
den när det begav sig, i Göteborg, om det
kan ha varit på Stadsbibliotekets
filmsal,
det var mest där den här typen av filmer
brukade visas. Jag tyckte då, och
skulle
nog tycka fortfarande, att det var en rätt
motbjudande film, på det där äckligt
självbelåtna
franska viset. Särskilt Godards insats,
när han sitter och pratar (pratar,
alltså...)
om hur svårt det är att vara radikal
filmmakare. Och, som Williams påminde
mig
om, Lelouchs kukiga öppningsscen ombord på
hangarfartyget... Eeeuw, gross...
Och
i rockfickan, där i filmsalens mörker, hade
man ett exemplar av 'Look out, whitey,
black
power's gonna get your mama!' av Julius Lester. Det
framgick tyvärr inte av boken
vad
min mamma skulle gjort för skillnad i de svartas
kamp för rättvisa och jämlikhet.
Jag har
sedan dess också hört mig för bland
många svarta om just detta, men dom står
faktiskt
lika frågande som jag.
Fredag
13 januari 2006 - : - Friday the 13th
Olycksdagen
har blivit lyckodagen, bra saker har hänt,
och det får vänta med detaljer tills
nästa
vecka, men det är dagsljus. Ursäkta
gårdagens osammanhängande utfall. Men
"o-
sammanhängande
utfall" är faktiskt min hobby nuförtiden.
Jag frågade ett par vänner för
några
år sen vilka nyårslöften dom avlagt
(avlagt?) och dom sa unisont "Vi ska ha mera
SKOJ!!!
Vi ska börja röka!" Det är samma
med mig: jag har bestämt mig för att vara mer
osammanhängande
under 2006. Make less sense. Det ska bli,
som det hette på 1930-talet,
min
melodi. You're either with me or against me.
Torsdag 12 januari 2006 - : - A Swedish intermission
Det har blivit mycket engelskt på sistone. Jag
har nu (enligt Statcounter i alla fall)
lika många kanadensiska läsare som svenska.
Tyvärr är det här pågående,
så det
blir mer engelskt (och kanadensiskt) om rättegången
i framtiden. Jag har funderat
på om jag borde öppna en separat blogoid
om saken, men har beslutat nej. Varför?
För det första enligt principen att ljuset
i slutet av tunneln är dagsljus, och inte
ett tåg
i motsatt riktning. En annan anledning är att
jag har levt tvåspråkigt alldeles
för länge
för att sluta nu. En tredje anledning är
att principfrågorna är jävligt
viktiga och kan
vara av intresse för dom av er som, ähm,
tycker sånt är intressant. En fjärde anledning
är att jag gör som jag vill på Pressylta,
och en femte anledning är att du inte är
tvungen
att läsa vad jag skriver. En sjätte anledning
är att hyckleriets kläder är gjorda
av tunt
papper och allt vi behöver är en vattenslang
kopplad till en bra kran. Skitsnack är
skitsnack om än i skinnband och fina kostymer.
Tro mig. Jag är femtiofyra.
Onsdag 11 januari 2006 - : - Anatomy of a statement
Loreena has issued a statement, dated 8 January, on the Quinlan Road website
which
seems a direct response to Kate Taylor's column
in the Globe & Mail from the day before,
i.e. 7 January. The statement is worth looking
at in some detail, particularly the second
paragraph, which follows below, along with my comments
(the syntactic and stylistic
problems are entirely sic).
Due to the privacy of
the matters inherent in the case and the
sensitivity of the ongoing period of time during
which this matter
is being dealt with before the courts;...
Pardon?
...Loreena has chosen, out of respect for the
process, to refrain
from openly conversing with the media on this subject.
There
is no ongoing process for which respect can be had.
The trial is over; the judgement
has been handed down; and everyone is free to comment
on it, because the judgement is
a public document. In the event that, for example,
Niema should appeal the judgement, then
sure, we would be into another process, and one
can respect or disrespect it as one wishes.
But until such a time, no.
She feels that a fully balanced commentary has
not yet come to light,
but the issues of human rights and freedoms and
the nature of the
principles involved in this case are so important
that those who
pre-empt or selectively opine without full information
are distorting
true justice.
"A fully balanced commentary" is of course simply
one that Loreena agrees with. Equally,
because there is no process, and no "end result"
yet to come, there is consequently nothing to
"pre-empt". Again, "selectively opining" is perhaps
not an advisable thing to do, but there is
no reason why a commentator should be "without
full information" - again, the judgement is
a public document, and has been so since it was
handed down on 21 December.
The statement seems to me to be simply an attempt
at stalling until Quinlan Road can come up
with an acceptable take on this judgement, in order
to explain, in Kate Taylor's apt phrase, why
flies are best killed with sledgehammers. In some
limited and technical sense Loreena may
have "won" the case, but in the longer and wider
term? I'm not so sure, and I'm not sure Quinlan
Road is either.
Tisdag 10 januari 2006 - : - A chance to see
for yourself what it was that
made Globe & Mail columnist
Kate Taylor's chin
drop to the floor...
The full text of Mr Justice Eady's judgement in McKennitt
v. Ash is now available on the
net, through the law firm 5 Raymond Buildings
(scroll down to pdf file). "5RB", as it happens,
counts among its barristers Mr Desmond Browne
QC, who led the case for the claimant, i.e.
Loreena. There are also some interesting pointers
as to the legal consequences of the
judgement, from the point of view of the claimant's
side.
Can I also add that this blogoid has now been officially
endorsed by the man himself,
Cedric Smith: "I got on it [Pressylta Redux] and
enjoyed the commentary particularly in
Swedish where it carries more the tang of pickled
herring."
Again, I rest my case.
Måndag 9 januari 2006 - : - Idag är
det Gunnar
Franco Moretti kortintervjuas i Guardian idag. Hans bok - 'Graphs, Maps,
Trees' -
är en av de bästa böckerna om
litteratur jag läst sedan R L Stevensons
'The Art of
Writing'. Eller Ford Madox Fords 'The March
of Literature', kanske, en mycket excentrisk
historia.
Är det namnsdag på natten också?
En Gunnarnatt. Eller en Dagdag. En Göstamorgon.
En Hanneloreeftermiddag...
Ursäkta mig. Jag yrar.
Söndag 8 januari 2006 - : - Observer
+ the Loreena business, again...
Nya berliner-Observer är faktiskt rätt lyckad, och
inte alls så Guardiansk som jag
befarade igår. Det pågår
genom tidningen en intressant mix mellan serif och
sanserif:
rubrikerna nästan extravagant serifade
(vet inte vad det är för typsnitt),
så att
exempelvis g+n i förstasidans "Kennedy
resigns" flyter ihop ganska rejält. Å
andra
sidan ligger ingresserna (och hela sportbilagan)
i en ganska fet sanserif, som till
slut dominerar tidningen, i alla fall för
mig: det känns helt enkelt som en sanseriftidning.
Brödtextsnittet verkar för övrigt
vara samma som Guardians, har inte kollat
upp.
Dom utnyttjar också sidorna rätt
skickligt, så att den ofta känns som
broadsheet,
särskilt med några starka stories
i huvudtidningen: Kennedys avgång, nyårsintervjun
med Blair, och en lång och strong undersökning
av hur och varför de sex signalisterna
dödades i Irak i fjol, en rätt chockerande
historia som säkert skulle lett förstasidan
om
inte Kennedy tagit sig ett glas för mycket.
Sportbilagans siddesign är också
ruggigt
snygg, särskilt mittuppslaget om Martina
Hingis' återkomst. Slutbetyget? Som med
Guardian: åtta av tio.
The mainstream press now seems to be beginning
to catch up with the outcome of the
trial. Nikki Tait wrote an interesting piece
in the Financial
Times on New Year's Eve
(subscription only, unfortunately: search
on headline "Celebrity privacy ruling could
lead to new curbs on media") in which a prominent
media lawyer, David Engel, notes
Judge Eady's view that "even when 'private'
matters had already had a limited public
airing, this would not necessarily mean that
all privacy rights had disappeared and that
it was 'open season' for other publications."
Which begs the rather large question: what
does "limited" mean in the above quote? How
many readers/listerners/viewers can know
about something without it becoming "open
season"? Ten? Fifty? A thousand? What about
all of Australia being allowed to buy and read
'Spyctacher', but not the British? What if
only
the citizens of Melbourne had been allowed,
would Thatcher have won the case? Seems
we're on a rather slippery slope here, methinks...
And then Kate Taylor wrote a rather
splendid opinion piece in the Toronto Globe & Mail yesterday: "A Celebrity Game of
Peekaboo" (seems you have to register, but
free) which starts off: "So, folksinger Loreena
McKennitt has taken a sledgehammer to a fly...".
Lördag 7 januari 2006 - : - Re-reboot
Det har varit ännu en vecka från
helvetet. Var får dom allt ifrån,
makterna? Hur
som haver, vad nytt? Håkan Lindgren
skickade mig url:en till en utmärkt essä han
skrivit i DN. Malte Persson har läst Bleak House
över julen: vänta bara på Andrew
Davies' tv-bearbetning av boken, som gick
på BBC2 i december, och som han
gjorde i form av såpa-halvtimmesavsnitt
över flera veckor, suveränt, om än
på
bekostnad av ett antal bifigurer i boken.
Samt mycket av dimman. I morgon kommer
nya Observer i berlinerformat: av dummyn instoppad
i Guardian idag är den
oroväckande lik sin systertidning, oroväckande
för att det vore skoj att se något
annat i berlinerformat än en Guardianepigon.
Dom tryckte också ett foto på den
första Observern från 1791: sex
kolumner text och inget annat. Så ska
det se ut,
tycker jag. Bilder är ett jävla påfund,
egentligen. Jag menar, hur många
bilder har
vi haft här på Pressylta? Två,
tror jag. Och är designen mindre suverän
för det?
Naturligtvis inte. I rest my case.
Söndag 1 januari 2006 - : - Reboot
Omständigheterna dikterade alltså
att det varken blev 'Årets bästa'
eller profetior
här på Pressylta i december. Till
de läsare som har svårt att hantera
sin besvikelse
över detta kan jag bara rekommendera
att ni skärper er, för jösse
namn. Get over it.
Men när jag skrev ordet "januari" kom
jag att tänka på att en av de roligaste
gagsen
från i fjol (kommer inte ihåg
var jag läste det) var: "The Decembrists?
They were
against the beginning of January." Och vad
gäller mina profetior så väntar
jag nog tills
dom går i uppfyllelse i stället.
Vilket innebär att jag får
vänta tills nästa måndag med
att förutspå att Observer byter format
till Berliner nästa söndag. Och att
de i samband
med detta introducerar en fjärde månadsglossbilaga
till stallet, Observer Woman
(som alltså sällar sig till Sport
och Food och Music Monthly, alla snygga
att se på, alla
med ganska hög och jämn kvalitet,
alla dyra som attan att producera, och säkert
det
första som kommer att ryka om/när
åtstramningarnas tider börjar gry).
Rapport följer.