|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv: februari
2008 Torsdag 28 februari
2008 - : - Väderrapport Vi fortsätter en liten bit på översättningsspåret. Idag
kommer JMG Le Clézios roman ’Révolutions’ ut i
Sverige. Den har fått titeln ”Allt är vind”. Fniss-fniss, alltså... Vad som nästan tog längst att vänja mig vid, vad gäller
engelsk kultur i allmänhet, var deras benägenhet att skämta, så fort det
överhuvudtaget går att skämta om någonting. Engelsk kultur (inte ”brittisk”, nota bene)
är per definition lättviktig, och har varit lättviktig ända sedan John Donne (God, I
love talking sexy...). Inte bara det, man stoltserar gärna med sin lättviktighet,
särskilt i konfrontation med fransk kultur. Mot det foucaultska seminariet ställer
man en fyndig kuplett. Mot René Chars brinnande bibliotek ställer man St Pancras
Station i regnet, målad i ord av John Betjeman. Så det är dubbelt välkommet, ur anglosaxisk synpunkt,
när fransk kultur oavsiktligt visar upp sitt rätta ansikte på det här viset: It’s All
Wind. Den bisterseriösa uppsynen hos fransk kultur beror inte på något annat än en
ackumulation av abdominala gaser. All
they need is a good fart. Onsdag 27 februari 2008 - : - I feel the
earth move under my feet... ...I
feel the sky come tumblin’ down. Nej, det gjorde jag
inte. Och hade jag gjort det, så hade jag nog snarare skyllt på ett undermåligt
kaliforniskt rödtjut för £2.78 från Sainsbury’s. Aldrig får man va med om nånting. Nånting riktigt,
alltså. Det är en sak att, som Tove Janssons pappa, ”älska katastrofer”. Det är en
annan när den kärleken är helt och hållet obesvarad. Jag ska tills vidare inte kommentera Isobels
kommentar (heller inte kommentarerna till hennes kommentar) om min kommentar om de två
makteliterna i Sverige, från den 13:e nedan. Utom att säga att det där med ”FRA”
naturligtvis bara var extremt emblematisk shorthand (”dwarfhand” kanske till och med)
stammande ur det faktum att Ola T., i den artikel jag citerade från (DN Debatt
1990-11-16) råkade skriva om det svenska underrättelsesamarbetet med USA, ett av
hans specialämnen. Man skulle förstås kunna placera respektive högkvarter på många
andra platser: den ”röda rosens” exempelvis på Sveavägen... Och, nej - ha-ha, tricked you! - då menar jag
inte mordet, jag menar SAP-huset. Hur som haver, jag ska återkomma
till de två eliterna i några andra sammanhang framöver, om Gudrun vill och byxorna
håller. Tisdag 26 februari
2008 - : - Språk-Nytt Den brittiska nationen är sedan några dagar upptagen
med ett rätt intressant litet översättningsproblem. Hur ska man tolka Sarkozys utbrott
mot en citoyen moyen på den där jordbruksmässan i lördags: ”Casse-toi alors, pauvr’con...!” Det
första ledet är väl inte så komplicerat - välj din egen
version av ”dra åt helvete” liksom - men problemen, nyanserna, uppstår med ordet con, vars anglosaxiska, nästan exaktlydande motsvarighet är alldeles för stark.
Terence Blacker, i Indy idag, diskuterar
spörsmålet, men jag undrar om lösningen inte helt enkelt är ett könsbyte, och att con
måste bli nåt i stil med det rätt milda dickhead.
Och sen pauvre... Ett adjektiv framför ord som dickhead funkar vanligtvis inte, men om något så får det väl bli nåt åt sad/pathetic-hållet. Här då en hemläxa för Pressyltas läsare. Det var en
lastbilsförare på Kungsbron i Stockholm som, när en taxi försökt preja in honom i
innerfilen, vevar ner rutan och utbrister i hälsningen: ”Passa’re, din jala
taxibög...!” Uppgift: Hur skulle detta lyda på franska? Answers on a postcard, please. Fredag 22 februari 2008 - : - What if
they had a war, etc... Att avstå är något av det mest radikala man kan göra i
senkapitalistiska samhällen som våra. Konsumtionssamhällets järnlag lyder: ignore
it and it will go away. En gång försökte McDonalds etablera sig på Barbados. Men ingen
kom. Vem vill äta sån skit när det finns jerk
chicken? Nu kommer ännu ett, ja man måste nog kalla det ett triumfatoriskt exempel (jag blir i
alla fall väldigt glad) på avtåendets (avståndets?) revolutionära kraft: amerikanerna
har slutat spela golf! Man kan ju inte annat än gratulera. Onsdag 20 februari
2008 - : - The one and only Är jag den ende som tycker - apropå Zarembas artikelserie
- att det riktigt konstiga inte är så mycket dessa ”rosa khmerer” och andra, utan
den vuxen- och lärarkultur som stått så ynkligt handfallen inför dem? Är jag den ende som tycker Steve
Sem-Sandberg ser ut som Max
Hastings orakade Mini-Me? Är jag den ende, överhuvudtaget? Jag tror det. Tisdag 19 februari
2008 - : - C’est fou! Mohammed al-Fayed har alltså nu haft sin ”day in court”
och lagt fram sina på guldvåg vägda argument om Diana och Dodis död: alla
är skyldiga! Det är precis sånt som ger den fradgande,
ritalinakokande paranoian dåligt rykte. Nej, är det konspirationsteorier ni vill ha, så har jag
en riktigt klibbig banan på ingång, en sak som jag legat och tryckt på i många år, men som jag
tror världen äntligen är redo för. Jag ska presentera den som en slags följetong
om några veckor, för jag har några, ähm, lösa trådar att nysta upp först. Titeln?
”Gustaf II Adolf mördades av den svenska adeln”. Och kopplingarna går t.o.m. så långt ut
i skärgården som Saltkråkan, Tjorven och farbror Melker. Det är sant, jag lovar. Jag
har papper på allt. På tal om juxtapositioner (eh?) så erbjuder tidningarnas nekrologsidor ibland små underliga, men liksom nånstans rätta, dödskombinationer. Idag i Guardian, till exempel. Å ena sidan Den Nya Romanens rorsman och förstekemrat, Alain
Robbe-Grillet, och å andra sidan Brendan
Hughes, IRA-mannen som ledde bajsprotesten i Cell 11 i Long Kesh på sjuttiotalet. Jag kan inte sätta fingret på det
- och i den senares fall har jag ingen lust heller - men här är definitivt nåt som
stämmer överens, håll med om det. Måndag 18 februari
2008 - : - Sorry, en sista gång, jag lovar Andreas Malms avslutande (vad jag förstår) artikel
om islamofobi i DN lägger an ett historiskt perspektiv. Vilket skulle varit ännu bättre
om han därmed också lagt an en mer nyanserad definition av islam, och islamism.
Ingenstans i artikeln framgår ens ett erkännande av det faktum att vad som huvudsakligen
sysselsatt seriösa kritiska röster i den här frågan sedan 2001 är distinktionen
mellan ”islam” och, ja, kalla det då ”islamism”. Om man inte gör ett seriöst försök att
diskutera den distinktionen så har man inte särskilt stor chans att förstå, för det
första vad som hänt med islam i sig sedan 1950-talet, särskilt
i de sekulära staterna i Mellanöstern (kalla det kort och gott ”the rise of wahhabism”), men framför allt vad som
hänt med den västerländska opinionen sedan 9/11. I Malms okomplicerade schema blir
en kritik av salafismen i praktiken identisk med en kritik av en muslims
förhållande till sin gud. Malms ovilja att nyansera får honom t.o.m. att föra in
västs reaktion på oljekrisen 1973 under paraplyet ”islamofobi”, vilket är
fullkomligt bisarrt, för vi som upplevde det kommer mycket väl ihåg att det inget som helst hade
med ”islam” att göra, och hade allt med ”araber” att göra. Den ena må vara en
lika okunnig och fobisk reaktion som den andra, men i
sak är det en jävla skillnad det, konstapeln. Det finns alla möjliga anledningar att koppla oljekrisen 1973 till
dagens situation på alla möjliga områden, ”rasism” inkluderat, men att koppla den till
”islamofobi” är väl långsökt. Hur som haver. Jag pratar väl för mig själv, om detta
som så mycket annat, men Kampfner företrädare som chef för New Statesman, Peter
Wilby, skriver
intressant i sin Guardiankolumn idag om den förres avgång förra
veckan. Fredag 15 februari 2008 - : - As easy as
ABC John Kampfner avgår som chef för New Statesman efter
bara tre år, efter bråk med ägaren, miljonärslabourparlamentsledamoten Geoffrey
Robinson, som gick med på investeringar för att få upplagan upp till 30,000+ och
ligga kvar där. Det har den inte gjort, som senaste ABC-siffrorna visar: läs
här. Samma siffror visar, och det är väl rätt signifikativt i sammanhanget, att Prospect Magazine
stadigt ökat, om än inte spektakulärt, och nu ligger kring samma som NS, strax
över 26,000 ex. Vad vill alltså Statesman realistiskt sträva efter att bli: en
seriösare version av sig själv, som Prosepct, eller än en gång som i gamla dar, en konkurrent till
Spectator (som idag säljer 75,000+ ex)? Jag tycker omvandlingen som kom med Kampfner har
varit bra, i det stora hela, framför allt utrikesbevakningen, och vad den politiske
redaktören Martin Bright har åstadkommit, dvs. en hel radda utmärkta
fjäder-i-hatten-skåp. Där den misslyckats är i försöken att fria till publiken, med ett antal
kolumnister som egentligen bara talar en rätt vit medelålders/-klassgeneration: Julian Clary, Shazia Mirza och -
someone give that
man a proper job! - Hunter
Davies. Torsdag 14 februari
2008 - : - Malmbrytning igen... Inte för att jag obsessar om Andreas Malm eller så...
Men dagens
inlägg i DN om islamofobin innehåller ytterligare tveksamheter,
relativt bagatellartade visserligen, jämfört med gårdagens, men trots det en påminnelse om
att man ska ha saltkaret i närheten när man läser hans texter. Två saker han nämner vet jag något lite om. Den första
är han referens till en artikel
i The
Nation av ”Guardianjournalisten David Younge”. Att han i
verkligheten heter Gary Younge, so what...? Att Malm inte orkat
dubbelkolla kan man väl förlåta, men nu är Gary Younge en av de mest framstående
skribenterna i just det här ämnet, på båda sidor om Atlanten, och Malm måste väl därför ha
läst honom tillräckligt ofta för att en klocka skulle börja ringa nånstans när han
skrev, och att detta därför hamnar aningen beyond slarvfel. Det andra är när han skriver att ”i Storbritannien blir
British National Party alltmer rumsrent i takt med att strålen riktas mot
muslimerna...”. Man skulle gärna vilja se vad Malm grundar det svepande påståendet på. Fotnot:
ända sedan jag började skriva om och från England på 1970-talet har fascismen
”börjat bli rumsren” med jämna mellanrum. Men varje gång rinner den fascistiska
rumsrenheten liksom ut i sanden igen. Som nu, igen. BNP håller inte på att bli
mer rumsrena, beroende på två huvudsakliga faktorer. Den första är att BNP alltid
har svårt att förankra och bevara ett uppsving i väljarstödet mellan lokalvalen, och framför allt mellan gatbråken. För att uttrycka det krasst: BNP har ingen
politik-till-vardags att visa upp när läget är relativt lugnt och händelselöst. Som det för det mesta
är, trots allt. Den andra faktorn är extremhögerns ständiga problem med allmänpolitisk
kompetens och den därtill kopplade kroniska oförmågan att organize a piss-up in a
brewery. Nu senast är dom inblandade i en finansskandal, se bl.a. Hugh Muirs
kommentar här.
Visst ska man vara på sin vakt mot BNP, och visst ska man ta dem
på allvar. Men inte mer än absolut nödvändigt. Och, för övrigt, som Martin Amis brukar säga i såna här
lägen: varför känns det när man läser dessa texter som om 11 september aldrig hänt? Onsdag 13 februari 2008 - : - Working
through the pain... Som vi kunde konstatera i och med Hizbollahkontroversen
på Copyriot när det begav sig (se bl.a. 6 och 8 augusti 2006 i Pressyltaarkivet),
så är Andreas
Malm uppenbart en man vars texter man ska hantera varsamt. I
Norberg/Demirbag-Stenfrågan kör han några rätt fula tricks med citattecken, vilket han
heller inte verkar förneka i sitt klacksparkssvar på
deras svar.
Det är ju inte minst så kontraproduktivt att pådyvla någon åsikter dom egentligen inte har, i synnerhet när
det gäller något så patologiskt dumt som pratet om Eurarabien. Allt man behöver göra är
ju bara att citera såna som Bawer
och Mark Steyn, give them enough rope... Men vad jag mest fastnade inför var några meningar i
Bawers referens till Johan Norberg, som Norberg inte heller protesterar mot, så man måste
väl ta dem som en ganska rättvis beskrivning av Norbergs inställning: ”Norberg (vars eget land har en mer hopkittad elit än de flesta)
framhåller att den 'socialdemokratiska' makten över våra tankar, myndigheter,
universitet och
medier driver på en anpassningsprocess 'från alla håll, även oppositionen, så att individualister
och innovatörer stängs ute.'” Den här borgerliga
tvångstanken om en enhetlig, ”hopkittad”, socialdemokratisk svensk elit är en pinsamt
ohistorisk klyscha som kanske mer än något annat gör gnällhögern mycket mindre
intellektuellt respektabel än den egentligen borde vara (och jag menar det uppriktigt: vi
borde ha en mycket mer historiskt bildad borgerlig elit än vi faktiskt har). För det är ju ingen
större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta viset, i den meningen
att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två
makteliter, som Ola
Tunander för sin del kallat
”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan man se den förra som
väsentligen socialdemokratisk, neutralistisk, med högkvarter i regeringskansliet;
den senare väsentligen borgerglig, USA-orienterad, med högkvarter i FRA.
Hegemonistiskt gällde i princip fram till 1989-90 att den förra ”haft rätten
till ordet så länge den senare
haft frihet att handla”, ett arrangemang som man förr i tiden gärna kallade
Saltsjöbaden. Att det gått Johan Norberg och andra helt förbi att den
”borgerliga” eliten varit in the
ascendancy i snart två decennier är ett väl tecken så gott som något att de fortfarande inte
är särskilt bra på att vara elit. Tisdag 12 februari
2008 - : - Aaaaooo... Även om det bara var en operation för ljumskbråck så,
ja, fy fan vad vissen man känner sig när dom varit inne och rotat i en. Det tar tre
minuter att sätta mig ner. Som min farfar brukade säga, om han så hade huvudvärk
eller hade fastnat med armen i slåttermaskinen: ”Det skär som kniiiivar...!” Men tar vi ens en paus? Står Pressylta Redux så helt
besegrad inför den obeskrivliga smärtan, det bloddrypande inferno som är postoperativ
konvalescens? Ger vi upp bara för att vi nått de allra yttersta gränserna för
mänsklig uthållighet och stoicism? Svaret kan ju bara bli, ähm... ja, faktiskt gör jag nog
det. Vi ses om nåra dar. Söndag 10 februari 2008 - : - My sister
went to London and all she got me
was this t-shirt reeking of kerosene Man har nu hittat orsaken till branden som härjade
delar av Camden Lock Market igår kväll. Det var all skiten som självantände, allt
billigt jävla skräp dom säljer till överpriser som bara tonåringar från Sverige är korkade
nog att betala, som bara sa pfft, det är lika bra vi brinner upp, för så här får
det ju inte se ut på en marknad som en gång i tiden faktiskt var värd att besöka då och
då. CLM har gått nerför samma utförsbacke som Petticoat Lane och Portobello
Road, ner i en penningstinn dekadens som inte ens orkar vara intressant i sin dekadens,
if you see what I mean. Den definitiva (v)ändpunkten kom 2000, när bokhandeln
Compendium fick stänga p.g.a. de stratosfäriskt idiotiska hyrorna. The End.
Fast man kunde trösta sig med att dom sålde ut lagret till 50%. Jag tror jag köpte
Das Prinzip Hoffnung i tre band för typ £25. Och det kan ju aldrig vara helt fel. I morgon åker jag in på Homerton Hospital för en mindre
operation. Om jag inte återvänder så vet ni vad det betyder. They finally got me. Lördag 9 februari 2008 - : - Avd.
Obligatorisk Läsning “’Mrs
Fairly is a Dirty, Lazy Type’: Unsatisfactory Households and the Problem of Problem
Families in Norwich 1942-1963”. Mrs
Fairly? I knew her well. Länk här. Torsdag 7 februari
2008 - : - Job (almost) done När det blir journalistprisutdelningar senare i år så
måste ju Andrew Gilligan ligga i täten med sin långa och grundliga undersökning av
dodgy business i London Development
Agency, och specifikt Ken Livingstones ”advisor on race” Lee Jasper, en serie exklusiver som nu,
idag, verkar närma sig klimax. Jaspers position har blivit, som Tarzan sa om den såpade lianen, ”ohållbar”. There
will be blood, som sagt. Onsdag 6 februari
2008 - : - Till frågan om den oroliga rasismen Kan rasister vara roliga? Nej. Omöjligt. Contradiction
in terms. Men ett pyttelitet undantag som bekräftar den regeln var Earl
Butz, som dog härförleden. Det var han som torskade 1975 på kommentaren att ”de färgade”
bara vill ha ”a tight pussy,
loose shoes, and a warm place to shit.” Den gick som en
fnissförbjuden löpeld genom den artiga och omtänksamma
liberalvänstern, när det begav sig. Antirasister är däremot nästan alltid roliga, vare sig
dom avser det eller ej. När en antirasist hör någon säga ”de färgade” så avbryter
han nämligen alltid för att påpeka att ”dom” inte alls är ”färgade”. Dom har alltid
varit såna. Sen födseln. Och då skrattar rasisten och inser omedelbart vad dum
han har varit som sett ner på ”the tinted folk”, som han hädanefter kommer att
kalla dem. Detta egentligen som en liten trailer till en ganska
lång posting jag tänker skriva om en fråga jag gått och ruminerat på sedan juldagen,
när en gammal god vän, över kalkonen och den rostade potatisen, ställde frågan,
”Hur skulle vi/dom/alla reagera om DNA-forskningen en dag visar att de
biologiska skillnaderna mellan etniska grupper är mycket större än vi hittills trott
[vilket det redan finns vissa belägg för, min anm.]? Och, specifikt, att vissa
centralafrikanska gensekvenser visar märkbara skillnader i de genetiska
förutsättningarna vad gäller intellektuell kapacitet, jämfört med närliggande sekvenser [vilket en
del forskare enligt uppgift börjat antyda, min anm.]?” Jag blev lite förbannad på Richard när han sa detta,
för jag kunde i förstone inte fatta varför det överhuvudtaget skulle behövas en
reaktion på en sådan upptäckt. Jag reagerade med andra ord som extremistliberal:
laissez passer... forget it... Men det är ju en omöjlig hållning. En mängd tankeställare
tornar upp sig, inte bara för oss extremistliberaler. Förutsatt att det
överhuvudtaget skulle gå att hålla sådana forskningsresultat undan offentligheten,
skulle det vara värt försöket, med tanke på de potentiellt katastrofala konsekvenserna
ett offentliggörande skulle föra med sig? Hur skulle själva DNA-forskningen
påverkas, och vetenskapssyn överhuvudtaget? Vad händer med demokratin? Med
begreppet - och verkligheten - ”kolonialism” och ”rasism”? Hur som haver, jag håller som bäst på att samla
auktoritativa källor och länkar, och det får ta sin tid, helt enkelt. För jag har ju
ishavsfisket att tänka på också. Men betänk detta under tiden. I will be back. Tisdag 5 februari
2008 - : - Tisdags-Nytt Det hör som bekant till traditionen på Pressylta att vi
alltid länkar till en ny
artikel av Seymour Hersh i New Yorker, den här gången om
mysteriet som fortfarande i viss mån omger den israeliska bombningen av en påstådd
kärnvapeninstallation i Syrien i september i fjol. Obligatoriskt, som
vanligt. Och Andrew Brown intervjuar
Tony Judt. Och Nick Davies bok ’Flat Earth News’, som jag tidigare
omnämnt, har nu kommit ut, och Davis sammanfattade
den igår i Guardian; Stephen Glover skrev
också om den i Indy igår, särskilt mini-kriget mellan Guardians
Rusbridger och Observer; och Greenslade sammanfattar till slut övriga
pressreaktioner här. En siffra som Davies kommer med är också rätt slående:
tidningarnas redaktioner är i snitt aningen mindre idag jämfört med 20 år sen,
men dagens journalister producerar tre gånger så mycket text. (OK, all together now:) AND IT’S ALL
SHITE! Måndag 4 februari
2008 - : - Dimman har lättat... ...så jag återkommer när jag putsat glasögonen. Hav
tålamod. |
