Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: februari 2007

Onsdag 28 februari 2007 - : - Oamerikanskt ris

Där stod jag alltså igår kväll och skulle laga ris till fläskgrytan. Helt vanligt ris, av

varumärket Tilda. So far, so good. Nu hör det till saken att i det här landet kallas

helt vanligt ris - till skillnad från basmati, risottoris, osv - "Long Grain American

Rice," av någon outgrundlig anledning. Nu hör det ävenså till saken att varumärket

Tilda grundades och ägs av britter av indisk härkomst, och säljs till övervägande

del i etniska speceriaffärer. Nå, där stod jag alltså och skulle langa i riset - när

jag upptäckte en liten påklistrad etikett på framsidan av rispaketet: "BEST QUALITY

- EASY COOK - LONG GRAIN - (NON USA ORIGIN) - PLEASE IGNORE ALL REFERENCES

TO THE USA".

"Eh...?" tänkte ju jag då. Så jag ringde Tilda. Men Jessie, som jobbar med deras

media relations, är sjuk idag. Tyvärr. Så det får vänta med förklaringen. Tyvärr.

Men kan det möjligtvis handla om en försäljningssvacka efter våren 2003, en

risprotest mot Irakkriget, och en desperat PR-kampanj med miljoner etiketter,

"Var vänlig ignorera alla hänvisningar till Amerikas Förenta Stater." Watch this

space. I'm on to something big here.

Tisdag 27 februari 2007 - : - Strössel

Timothy Noah på Slate skriver en sedelärande historia om hur icke-okänd (eh?)

man måste vara för att platsa på anglo-Wikipedia, och länkar det lite läckert till

Thorstein Veblen och leisure class-syndromet. Wikipedia är ett rätt mysko ställe,

egentligen, en slags melting-pot for the sysop soul.

Och medan vi andra sitter här och betalar räkningar och kokar ägg och borstar

tänderna så är Rasmus Copyriot på Sibirienturné... En del lever ju livet som om

det inte fanns nåt förrgår. Ack, den som var ung och kunde spela cister...

Avd. Sit-up-and-pay-attention: Seymour Hersh har en ny artikel i New Yorker.

Scary stuff, som vanligt.

Måndag 26 februari 2007 - : - [Rubrik här] +

MediaGuardian skriver (i sektion Dispatches, om länken inte funkar pga lösenords-

spärren) om en för mig tidigare okänd svensk emediemogul, René Lönngren, som

just lånchat (ett krita-på-svarta-tavlan-ord... delicious...) londonversionen av ett

lite excentriskt stads-listings-emagasin kallat le cool, en flat-planningpublikation per

epostgratisprenumeration (phew) som redan finns i en massa olika städer och tydligen

har en rätt imponerande upplaga på 100,000.

I samma MediaGuardian skriver också Brian Cathcart om regeringens, och framför

allt försvarsministeriets skolexemplariska mediemanipulation i samband med

Deepcutskandalen (ett antal unga män skjutna på en militärförläggning; självmord

officiellt, mord inofficiellt). Mycket lärorikt, och borde ingå i journalistutbildningens

grundkurs, modul 1A.

Glömde nämna att Cathcarts artikel är saxad ur British Journalism Review, en alltid

läsvärd kvartalare.

Nyligen upptäckt: det här är genialt! "Dromedar, lama och alpacka / Som vi från

utlandet tjacka, osv, osv...". GENIALT! Läs och lär!

Fredag 23 februari 2007 - : - Kals Auden (endast GP-läsare fattar den vitsen)

Det är mycket Auden just nu: 100 år sen han dog eller föddes, det beror på vilket håll

man tittar från. Konstigt nog handlar mycket av det om att han strök den där berömda

raden från "Septemer 1, 1939": 'We must love each other or die'. Inte undra på att han

strök den. Wouldn't you...? Nå, bisarrt nog, i ett program igår kväll visar det sig att Auden

var med i ett chatprogram med Parkinson (!!!!) 1972 (!!!!) och där förklarade han varför:

-"Jag borde naturligtvis ha skrivit," sa han, "We must love each other and die."

Jag har alltid gillat Auden, särskilt för att han sa just sånt. Och för att han luktade så illa.

(Jag har vittnen). Auden är det närmaste engelsmännen nånsin kom politisk poesi under

nittonhundratalet, men vad dom (poeterna) då gjorde var ju att deklamera, som Auden

hela tiden gör. Dom håller tal. Vad man hela tiden vill säga till Auden är ju, Läs Ekelöf!

Vilket han ju gjorde också, via översättare. But did he learn? The fuck he did. Auden är

den svenska poesins största misslyckande någonsin - och där tror jag för övrigt vi har

veckans aforism: "Wystan Hugh Auden är den svenska poesins största misslyckande

någonsin." I rest my case. Twice.

Torsdag 22 februari 2007 - : - Ännu en februaritorsdag, minsann...

Det finns få som kan vara lika kyligt elaka i sin kritik som Terry Eagleton (kom ihåg

Dawkins för inte så länge sen?). Nu skriver han om Craig Raines Eliot-biografi i

senaste Prospect: "...scintillatingly shallow...". Yum, delicious... Plus den alltid läsvärde

bokhandlaren Eric Korn om Spike Milligan i senaste TLS.

Vem nu "singer/songwriter Skye Edwards" är så har hon i alla fall en intressant vinkel

på det här med ambitioner: "I might have been a fashion designer, if I was any good".

Det är samma med mig och kärnfysiken, faktiskt.

Läs nu detta medan jag går och handlar mat. Strax tillbaka.

Onsdag 21 februari 2007 - : - Liz Renay är död

Philip Hoare skriver hennes runa i Independent idag. Och det är i och för sig en

rolig historia. Yes, but... Ett tidigare inlägg här idag, om en gammal bekant till mig,

har hamnat under ett mörkt moln av tveksamheter och tvivel. Jag tror det rör sig

om mixade identiteter, därför var det säkrast att ta bort det. Och ändå, och ändå...

Där finns så många paralleller och överensstämmelser - inte minst namnet Cohen,

burlesken, filmerna, osv - att jag faktiskt får forska vidare i det här synbarliga

dubbelgångarmysteriet. Weird but true...

Apropå brittiska truppnerdragningar säger DN:s Bengt Albons i ett kort webb-tv-prat

att "britterna är krigströtta". Det har dom varit länge, och har nog förhållandevis

lite med Blairs kungörande att göra (sen när lägger han ens märke till den allmänna

opinionen...?) Vad som är avsevärt intressantare är att det är mer specifikt den

brittiska militären som blivit "krigströtta". Påtryckningarna på regeringen från

militärt håll har ju varit intensiva det senaste halvåret. Och dom kunde Blair inte

undvika att lyssna på.

Tisdag 20 februari 2007 - : - Några grundläggande regler

För den som är intresserad av samtidsfrågor finns en absolut grundläggande regel:

man ska alltid läsa allt av George Monbiot. Idag ägnar han sin tisdagskrönika i

Guardian åt att dänga till Loose Change-brigaderna, efter att ha sågat filmen för

ett par veckor sedan och sedan råkat ut för de sedvanliga påhoppen. Han menar

på - som i och för sig många andra också gjort, men han gör det stiligare än de

flesta - att konspirationsteorier av den här typen är de indolentas religion, de fegas

tröstfilt, och dom som envisas med dem är reaktionens nyttiga idioter. Halleluja.

Det sista jag vill att Pressylta ska bli är nån jävla hemvist för bevingade ord

(grundläggande regel nummer två: när ett bevingat ord flyger förbi ska man alltid

ta fram sin hagelbössa) men här kan jag faktiskt inte låta bli. Jag hörde det på radion

igår. Den legendariska filmkritikern Dilys Powell recenserar Borta med vinden: "Man

kommer ut från den här filmen med känslan att historien trots allt inte är så förfärlig

ändå. Man kan ju alltid göra klänningar av gardinerna."

Man ska som sagt inte stirra på dom lytta, men det skiter ju alla tidningarna i när

det gäller skolfotot på den påstådda brevbombaren. Grundläggande regel nummer

tre: alla skelögda måste photoshoppa sina skolfoton innan dom skickar brevbomber

härs och tvärs.

Måndag 19 februari 2007 - : - SI m.m. (+)

James Brown skriver i Indy idag om Socialism Magazine, en tidning jag fick syn på

för några månader sen på en bar i Hoxton, inte långt härifrån. Vilket är helt och hållet

typiskt. Trakterna kring Shoreditch är det trendigaste som går att hitta just nu, det

är heltäckande webdesigners och cutting edge PR hela vägen in, en ung (25-30, typ)

människokategori som den ofta spot-on Peter York kallat "Shoreditch Ironic" (SI).

Man ska gärna klä sig ironiskt (fyrtiotalshattar, bondkepsar, Farmor Anka-skor), och

gilla musik ironiskt (Kylie Minogue är det särskilt ironiskt att gilla), och kalla sina

tidningar nåt så ironiskt som Socialism. Den som under ett londonbesök vill ta sig

en titt på denna människoart - before it disappears up its own arse - kan företrädesvis

göra så på Broadway Market, E8, varje lördag. Ett slags King's Road för ironiker.

Förresten leder Indy idag med en nyhet som kanske för en gångs skull berättigar

den blaffiga förstasidan. Kanske, alltså.

Avd. Now-let's-go-and-piss-on-his-grave: Ännu en scumbag ur världen...

PS: "Gummibravad"? Det finns inget sånt ord. Det var bara ironiskt.

PPS: Nu på lördag kommer förresten ännu en nyhet här på Pressylta: vokabulärtävlingen

"Teach Yourself Ironic"! Medaljer att vinna!

Lördag 17 februari 2007 - : - NYHET! Vokabulärtävlingen "Teach Yourself Swedish"

Varje lördag, kanske, kommer jag (som en del av Pressyltas legendariska serviceetos)

att lägga upp genuint svenskt ord - fast med tre olika definitioner. Ni har fram till söndag

midnatt att gissa rätt definition. Första inmailade rätta svaret vinner - och prisutdelningen

sker måndag morgon. Vinn en av Pressylta Reducii klassiska - och med tiden mycket

värdefulla - medaljer. I första omgången tar vi ett substantiv:

gummibravad [-a'd] s. -en -er

(1) Ett hjältedåd utfört av någon som lyckats köpa kondomer på Vatikanstatens apotek.

(2) Ett hjältedåd utfört i Gislaved.

(3) Ett hjältedåd som egentligen kunde utförts av vem som helst.

Fredag 16 februari 2007 - : - Lär känna din censor

(Detta via Rageh Omaars program om Tehran på BBC4). Att skriva runt censuren

är som vi vet en konstart som gått förlorad för svenska skribenter sedan, tja, sedan

Bernadottarna satte sina sakförararslen på Vasatronen, antagligen. I Iran vet man

däremot skillnaden. Där vet vilken murvel som helst att man INTE kan skriva:

"I Tehran får kvinnor inte köra motorcyklar". Vad man skriver, utan att censuren

ens behöver ingripa, är naturligtvis: "I Tehran är det bara män som kör motorcyklar".

Way to go.

Torsdag 15 februari 2007 - : - Business News

Under hela den här "Wild'n'Fresh"-historien har jag från tid till annan undrat om Sofia

Appelgren nånsin varit i London och köpt bl.a. sallad på nån av de många "Fresh & Wild"-

affärerna som finns i stan. Som i Camden tixempel... Fresh & Wildkedjan blev för övrigt

uppköpt för inte så länge sen av den amerikanska organic food-jätten Wholefoods, som

snart ska öppna stort organiskt varuhus i gamla Barker's på Kensington High Street.

Martin Rowsons Hogarthpastisch idag, med anledning av gårdagens ämne, är ju inte

helt fel heller...

Och om inte det här är 'cruel and unusual punishment' så heter jag Kerstin Dellert.

Steve McClaren är helt enkelt så clueless det går att bli, ja nästan ännu mer clueless

än hans spelare är. Nä, då skulle ni sett Arsenal och Freddie igår kväll... Sheeesh...

Onsdag 14 februari 2007 - : - Barnens väl och ve

Att UK hamnar sist på Unicefs lista över barnvälfärd bland industrinationer kan väl

närmast betecknas som världens minsta överraskning - läs BBC:s rapport här, eller

Guardians här. Ända fram till 1999 gick t.ex. siffrorna för antalet barn som levde

under fattigdomsgränsen i en ständigt uppåtstigande kurva, tills New Labours insatser -

och här förtjänar dom faktiskt en klapp på ryggen - fick effekt, inte minst genom

Sure Start-programmet. Mina egna erfarenheter på det här området kommer helt

och hållet från mina 20+ år som styrelseledamot i en lågstadieskola i Kentish Town,

i vad man med fog kan kalla 'a deprived area'. När jag kom med i styrelsen, som

föräldrarepresentant, var det 1986 och Thatcherregeringens krig, inte mot fattigdomen

utan mot dom fattiga, hade börjat skörda allt allvarligare offer. Ett av de mest effektiva

sätten att mäta social utarmning i ett specifikt bostadsområde är att titta på procenten

lågstadielever på den lokala skolan som får gratislunch, dvs. där kommunen betalar.

1986 låg den siffran hos oss strax under 40% - och det var ju illa nog. Tre år senare

låg den på 55%. Och den ligger kvar inte långt under 60% än idag.

Det här är ett område - socialt, politiskt, psykologiskt - som enligt min mening gör

Storbritanniens position som civiliserat samhälle allvarligt skakig. Jag har en god vän

som på fullt allvar brukar hävda att britterna inte bara aktivt hatar barn, utan att dom

också hatar barndomen. Det är ett argument jag inte riktigt tror på, men som jag alltid

intresserat lyssnar på. Två bilder utgör fonden för den tanken. Den ena är att det än

idag bland stora grupper betraktas som socialt eftersträvansvärt att kunna skicka iväg

ungar på internat vid 6-7 års ålder, att många lägger alla sina besparingar och tillgångar

på att så till den milda grad traumatisera sina barn och sedan kalla det att ge dom en

"bra start i livet". Jag känner många, framför allt män, som upplevt detta, och en del

har klarat det någorlunda hyggligt, men den övervägande majoriteten har oerhört djupa

psykologiska skador av det. Naturligtvis. Den andra bilden kommer från rättegången

1993 mot dom två pojkarna som mördade tvååringen James Bulger. (Blotta tanken på

att ställa två tioåringar inför rätta är ju helt och hållet outrageous). Bilden föreställer

ansiktena - det har blivit en klassisk skräck-TV-sekvens - på dom hundratals män och

kvinnor som samlats utanför domstolen i Liverpool den första rättegångsdagen, när

piketen med dom två pojkarna kör in i porten. Det är ren Hieronymus Bosch: dessa

förvridna, bestialiska ansikten, dessa atavistiska vrål "Kill them! Kill them!", det är nåt

absolut fasansfullt att se. Det utgör en slags slutstation. The end of the human.

Men jag tror ändå inte på det där med hatet. Det är inte fullt så dramatiskt, tror jag.

Kanske är det bara så dom helt enkelt inte gillar barn nåt särskilt. Jag har också mina

problem med den svenska inställningen till barn och barndom - inte minst den militanta

sentimentaliteten, och hjälmångesten, skadeångesten, och Astrid Lindgrens apoteos -

men det är ju trots allt inte svårt att välja mellan två såpass extrema ytterligheter.

Mellan, så att säga, en blomsterkrans i håret på midsommar - or a clip around the

ear for Christmas...

Tisdag 13 februari 2007 - : - Meddelanden från högkvarteret

Därav uttrycket "things going tits up"...

Med risk för tjat: Lubbock idag om Gilbert & George på Tate: "Dumb and Dumber"...

Detta med en Häglund om en Nilsson i Dagens Media sammanfattar ordet "Stockholm"

för mig, ingen konnotation nämnd, ingen konnotation glömd.

I nästa charkavsnitt ska jag skriva om konsten att äta hot salt beef. Och i helgen

kommer en ny feature på Pressylta: vokabulärtävlingen "Teach Yourself Swedish"!

Medaljer att vinna!

Måndag 12 februari 2007 - : - Medaljregn

Pressylta Reducii stora förtjänstmedalj för kostfrågor, med inskriptionen "Slap A Bit

of Bacon on That, Love" i halvcirkel över en medium rare ostburgare, går till den alltid

utmärkte Ben Goldacre för hans nöjsamma måndagskolumn i Guardian, Bad Science

(samt hans hemsida). Idag slår han på stort och sågar "Dr" Gillian McKeith, en "kostexpert"

och professionell skitpratsmånglare på Channel 4.

Lilla förtjänstmedaljen "Fuck me, you don't say!" för riktigt saftiga icke-nyheter går till

den tidning det nu var som i helgen röjde att konservledaren David Cameron tände på

några gånger när han gick på Eton. Majoriteten britter anser tydligen att han borde tänt

på mycket mer.

Mellanstora förtjänstmedaljen "Do's a Favour, Mate" går till den som kan övertyga Indy

att länka Tom Lubbocks korta men naggande goda planschtexter den här veckan.

Torsdag 8 februari 2007 - : - Plock'n'roll

New Statesmans chefred John Kampfner skriver idag en av de bästa recensionerna

av Nick Cohens uppmärksammade men, måste man ändå konstatera, rätt befängda

bok om 'What's Left? How Liberals Lost Their Way". Det är alltså inte bara på ena sidan

man har svårt att hålla två tankar i huvudet på samma gång...

Och man kan ju bara hålla med Greenslade om Daily Mirrors nya website. Eeeeek,

var ordet.

Jag trodde det där med De Tre Vise Männen på Expressens kultursida var satir. Det

var det inte. Spooky.

Onsdag 7 februari 2007 - : - Well, well, well...

Så dom fick honom till slut... Läs här om Terry Adams, en av mina forna hemtrakters

riktiga charmknuttar. What a guy. Min son var klasskamrat med sonen till en av familjen

Adams' "business associates", en mycket trevlig och stilig ung man som just påbörjat en

lovande karriär som fotomodell, när han mördades av en turk på en pub på Archway,

det här är väl fem-sex år sen. Turken fattade först inte vem det var han bragt om livet,

men det förstod han ju rätt snart. Polisen fick föra honom i säkerhet tills rättegången.

Två dar efter påbörjat fängelsestraff hittade dom honom hängd i cellen. Hur som helst,

den unge killens begravning blev en klassisk tillställning: trettiofyra bilar i långsamt mak

upp för Kentish Town High Street, hundratals hade kommit för att "pay their respects",

eller "respeck" som det heter i dom trakterna. När Joe kom hem sa han att det varit

en något tryckt stämning på nattklubben där begravingsgästerna samlats efteråt. Bad

vibes. -"Så jag gick hem," sa Joe. -"Eeeek," sa jag.

Slates "Explainer"-serie producerar ibland minnesvärda rubriker, för att inte tala om

intressanta frågeställningar... Vilket man kanske inte alltid kan säga om G-P kultur...

Tisdag 6 februari 2007 - : - Zur Frage der Melodifestival

Jan Gradvall skrev på G-P kultur häromdagen om den svenska melodifestivalhypnosen,

och han har säkert rätt - i alla fall kortsiktigt - i det att The Stockselius Epiphany ihop

med den oerhört skickligt styrda kvällstidningssymbiosen blev en medie- och publik-

psykologisk vändpunkt. Men man måste väl också gå längre tillbaka ("Kontexten, Janne,

kontexten!") Och kontexten är för mig dom år i mitten på 70-talet när den magiska

formeln Sverige+Sverige=Sant producerade inte bara Borg och Stenmark utan, väsentligen,

de ikoniska, de odödliga Abba. Här förändrades, under bara några år, den svenska

nationalpsykologin i grunden, i så måtto att vi för första gången kunde se oss själva

lika mycket utifrån som inifrån: det var det nittioprocenttittarsiffriga Moment of Recognition,

The Great Validation av oss som nation bland nationer, och framför allt som Ett Mycket

Duktigt Folk - och alla innebörder i ordet "duktigt" här är helt avsiktliga. Och Den Stora

Bekräftelsen i det här sammanhanget fick en absolut central re-validation snart därefter,

i Carola 1983. Sen dess har Melodifestivalen, mycket tack vare Stockselius förstås, blivit

en årlig och absolut nödvändig självbekräftelseritual, en löpande identitetsbastu för ett

folk som nu vågar tro på all-out seger. Inte bara det. Precis som med Milton Friedmans

marknadsekonomi så tricklade allt detta duktiga guld ner till de arbetande massorna. Tack

vare framför allt medlemskapet i EU gick vi ut i världen och spred vår duktighet (och jag

är inte alls sarkastisk här) bland dom som så behövde den. Med början av 90-talet var det

de rigeur i restaurangnäringen här i stan att ha (ung) svensk personal i servis och floor

management, för dom var klipska och pålitliga, dom kom i tid, hade inga later eller

attityder. Likadant var det de rigeur för cirka tio år sen att reklambyråer i stan skulle

ha en svensk originalare, the token Swede som hade populärkulturen på sina fem fingrar,

som tänkte och agerade lateralt hur lätt som helst eftersom det var antitesen till den sociala

framework dom hade vuxit upp i. Och så har det fortsatt, ända fram till indiebandsinvasionen

och vidare. Vår duktighet och vår framgång, i en värld som genom teveskärmen oerhört lätt

ser vad som är fake och vad som är real, vet nu inga gränser. Sverige+Sverige=Sant.

Måndag 5 februari 2007 - : - Tidskriftsflora då och nu (+)

McKennitt v. Ash: There was a piece by Philip Stone the other day on followthemedia,

including an email interview with Niema.

Här är nåt jag plötsligt kom att tänka på igår, när jag satt där i ekan och rodde hem.

I vad man kan kalla en tidig inkarnation av Pressylta skrev jag en gång en artikelserie,

på Göteborgs-Tidningens kultursida av alla ställen, om engelska tidskrifter - läsvärda,

intressanta, representativa för någon specifik aspekt av landet, whatever - inkluderat

hur mycket dom kostade att prenumerera på från Sverige (ni ser, Pressyltas service-

etos fanns redan då). Väl hemkommen letade jag alltså fram en gammal klippbok och

fann att serien trycktes våren 1980, och att den inte var helt oäven, om jag får säga det

själv (och det får jag ju). I inledningsartikeln noterade jag bland annat att det då var

något av en nergångsperiod för det politiska tvillingparet Spectator/New Statesman,

samt att det fanns en notabel brist på litterära tidskrifter i mer kontinentalt avseende,

en brist som på många sätt fylldes upp av den just lanserade LRB, som kommit till

under Timesstrejken (inkluderat TLS) föregående höst och som blev självständig

fjortondagarstidning i maj 1980 (snarare än bilaga till Europaupplagan av NYRB).

Hur som haver, av de fem tidskrifter jag valde ut har de två första sedemera dött:

Punch, The Listener, Private Eye, Index on Censorship, Time Out, samt en avslutande

artikel om TLS, LRB och ett par mindre litterära magasin. Punch saknar jag inte nåt

särskilt, framför allt därför att den alltid för mig representerade en lång och väldigt

engelsk tradition som egentligen hade dött ut långt före själva tidningen, nämligen

den "humoristiska essän", ibland den "satiriska" dito. Det är en tradition som man

än i dag finner en påminnelse om i "humoristiska" skribenter som Craig Brown och

Dom Joly. The Listener, däremot, är en tidning som skulle varit totalt omöjlig idag:

bakgrundstexter blandat med radio- och (sedemera) tevetranscripts, plus lite roligt

småplotter, allt baserat på BBC:s output. Ytterligt läsvärd var vad den var, och många

har under åren pläderat för nån slags reinkarnation. Men nog förgäves.

Nå, vilka fem skulle man valt i en uppföljare idag? Hmmm. Så här, kanske: (1) Speccie/

Staggers, för deras respektive uppsving sedan dess; (2) The Economist, svår att undvika

för dess enorma inflytande globalt; (3) LRB, för att den sedan dess så grundligt etablerat

sig som essä- och debattforum för den politiska/intellektuella mitten-och-vänsterut; (4)

ett urval av två-tre lifestyletidningar, obligatoriskt, för att markera en (nästan) helt ny

genre; samt (5) Private Eye, för att markera att some things never change. Allt detta

med reservation för ändringar...

För övrigt: läs David Runcimans lysande essä i Observer Sport Monthly från igår, om

fotboll och vetenskap.

Torsdag 1 februari 2007 - : - Välkommen till februari

And, yeah, you're welcome to it...

BBC:s nya serie Party Animals - om New Labour researchers - är faktiskt lika dålig

som många förutspått. Här är en replik från en kille som vill övertala en annan att

komma med ut och ha sköj: "We'll get some gear. It'll keep us going. It'll be a laugh!"

Sure, officer. "Some gear"...??? Eeeeeeek.

Torbjörn Säfve skrev en gång en serie radiopjäser om världsmästarna i tungvikt.

I den om Rocky Marciano kom en av the goodfellas fram till Rocky och sa: "Vi i

maffian vill att du lägger dig i den här fajten...". "Vi i maffian...", alltså. Tugga på

den ett tag. -"Vi i den judiska världskonspirationen vill att ni inför progressiv

beskattning i nästa budget, herr finansminister. Annars...".

Det finns en klassisk howler i en Fred Astairefilm där hjältinnan förtjust utropar till

Fred: "Don't be so secretive, darling!" - men lägger betoningen på andra stavelsen

i secretive, varmed hon alltså ber honom sluta vara så utsöndrande, så varböldslik.

Och här är ännu bättre nyheter... Bottoms upwards!