|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv: augusti
2008 Onsdag 27
augusti 2008 - : - Nu är goda kulturråd dyra Jag fick listan med sökande till kulturrådsposten i London från
Kulturdepartementet igår. Här finns (enligt Google) formgivare och filmare,
romanförfattare och dansare, mer formgivare, några musiker, min gamla ryskalärare, en skådespelare,
ett halv- dussin kulturjournalister, en humorist och en kultursideschef. Det är
med andra ord en rätt osalig blandning av ”hope and experience”, där en form av
erfarenhet till slut triumferat. Carl-Otto Werkelid
kan säkert bli ett utmärkt val; man får väl åtminstone hoppas att han blir lika bra som sin företrädare, Johanna Garpe. Det är hur som
helst inte svårt att se varför storstadstidningarnas kulturchefer på nåt vis kommit att
bli idealrekryter för det här jobbet (Maria Schottenius var ju Garpes företrädare): där
finns (förhopp- ningsvis) den kulturella överblicken, budgetrutinerna, och
chefsskapet. Men faktum kvarstår att kulturrådet har blivit en utpräglad
prestigepost. Och det är kanske inte helt lyckligt. Rent instinktivt har jag - som ”small is
beautiful”-anhängare i dessa frågor - alltid velat se fler specialister, fler ”tekniker” på
posten, dvs. folk som (för att ta just det här fallet) har omfattande förkunskaper inte bara
om brittisk kultur och dess institutioner, utan som känner sig mer hemma i kulturutbytets
maskinrum än dess lunchsalar, dvs. utpräglade hands-on-organisatörer med tjocka
kontaktböcker. Jag stötte på några av dom under åren: dom kom från Svenska Institutet
och Kultur- rådet, dom kom från det imponerande släkte av praktiska, kunniga,
jobbar-i-det-tysta- människor som man så ofta hittar i svenska internationella
organisationer. Dom som ofta kallas, med fog, handläggare. Allt som oftast sökte dom väl
kulturrådsposterna, dom också, men förbisågs alltid. Bland de sökande på listan jag fick
igår är dom försvinnande få, vad jag kan se. Vad dom framför allt var bra på var att inte bli besvikna över ett
kompakt ointresse för svensk barnteater, eller experimentell dans, eller vad det nu kan
ha varit. Kultur- rådet har ett jobb i brant uppförsbacke, det kräver tjock hud och
listiga planer. Där kanske erfarenheten från Svenskan kommer väl till pass. Tisdag 26
augusti 2008 - : - Stålrelaterat Mer om, tja, ”setting the standard”, om jag får uttrycka det så (och
det får jag ju): Don
Helms är död. Helms är mannen som bakom Hank Williams la ner riktmärkena för hur en steel guitar ska låta i countrysammanhang. Om detta låter
obskyrt, så är det faktiskt inte så obskyrt som det låter: alla nu levande människor
har ju hört ”Your Cheatin’
Heart”, så alla vet hur tårar låter när dom trillar ner för en stålvajer. En gång i världen fick jag betalt för att skriva sånt. Och Daily Mail tror
att det är nåt märkvärdigt med att såga ett fartyg itu och lägga in en förlängning. Oxbabb med smör på. Det gjorde Sessanlinjen med M/S Kron- prinsessan
Ingrid redan år
1950, på Burmeister & Wain i Köpenhamn. Det berättade nämligen min pappa, för han hade just fått jobb som kock ombord. (Och
för övrigt: det visar sig - skrålla ner - att Ingrid bl.a. blev flyktingskepp
under inbördeskriget i Jugoslavien i början av 90-talet... Va’hette’re ”historiens fläktar”
och allt det...) Måndag 25
augusti 2008 - : - Pressylta Redux: ”låg på ett högt sätt” -”Vi visste inte att man fick köpa bil när man
satt på rättspsykiatrisk klinik, men det får man tydligen, säger
Sören Sandell vid Dalapolisen till Expressen.se.” Jag vill för det första att ni begrundar
va-ska-man-säja den atonala själsmusik, den uppgivenhetens sötma, det slammer av spruckna
cymbaler som klingar i, genom och ut ur detta Dalapolisens uttalande. Laga sedan
en kopp kaffe och kom tillbaka. Pressylta befinner sig, som Dalapolisens
trafikdivision, vid ett vägskäl. Inför den nya säsong som stundar behöver vi nu läsa ner våra
plus- och minuskolumner, se över våra prioriteringar och lägga ut strategin för
aktieägarstämman den fjortonde (Tage Erlandersalen klockan 10:30; matkuponger
gäller). Grundpelarna (”the legs that carry the business proposition,” med F Scott
Fitzgeralds fras) står naturligtvis kvar, främst då
la mission civilisatrice och kampen för den drogliberala
arbetarrepubliken. Ingen anledning till läsaroro på den fronten,
alltså. Men annat måste kanske böja sig för friskare
fläktar. Jag tänker exempelvis på charken. Det känns va-ska-man-säja-lite-grand
som ”Joyce Studies” började känna sig på 1980-talet: att (till skillnad från
Pound, Eliot och Lewis, nota bene) allt som rimligtvis kan sägas om den glasögonprydde
Dublinmodernisten har blivit sagt, och att samtliga bidrag i ämnet hädanefter bär
inom sig vad Baudrillard skulle kallat (om han fått leva, pauvr’homme...) monopolkapitalismens essens: repetition. Det handlar m.a.o. om paradigmskiftet som aldrig
kom på middag. You get my drift. I den andan ska jag under den kommande veckan
pröva en rad nya debattämnen, samtliga med orala konnotationer, förstås. Och
vi börjar med en av de hetaste frågorna på dagordningen: godis, närmare
bestämt vingummin v. fruktpastiller Eller som en del vill rubricera det: Rowntree
v. Haribo. På tal om monopolkapitalismens essens, för
övrigt... Debatten om kultursidorna, alltså. Cheezus. Jag säger som min gamle vän,
handbollsmålvakten och skörlevnads- konsulten Ragnar Strömberg: ”Just because it’s boring doesn’t mean
it’s art”. Måndag 18
augusti 2008 - : - Måndags-Nytt Denna måndag morgon, kamrater, börjar vi med att höja ett glas mjöd
och tacka försynen för att vi fick leva på samma gång som Ronnie Drew,
en röst som kunde övertyga en om att svart är vitt och öl smakar fan. Det har varit mig
ett plågsamt nöje att bara välja en, men bara en får det bli: ”McAlpine’s Fusiliers”...
Good man yerself. Och det må vara lite sent påtänkt, men Jonathan Rabans essäporträtt i senaste
LRB över Neil Entwhistle, en britt dömd för mord i USA, är en
miniklassiker om en för psykologdeckarförfattare välkänd figur, den mordiska inadekvaten. En
sån där text som ligger kvar och muttrar i bakhuvet flera veckor senare. Greenslade om
Murray Sayles legendariska journalistroman A Crooked Sixpence. En bok som förtjänar högsta betyget: värd att leta efter. (Men den finns
på bibban också...) Om C-O Werkelid
som nytt kulturråd har jag inget att säga, för tillfället. Fredag 15
augusti 2008 - : - Inte bara det... ...jag var också den förste att ”recensera” den nya IKEA-katalogen på
kultursidorna, i Expressen 5/11 1978: ”en socialrealistisk triumf,” blev mitt omdöme.
-”Det
har aldrig varit så mycket böcker i bokhyllorna som i
Ikeakatalogen 2009,” skriver Jan Gradvall i årets
version. Pressyltaläsare vet bättre: det är inte kvantiteten som gäller,
det är kvaliteten (se postning den 5 augusti nedan). Jag hade också en hand med i penicillinets
tillkomst, men den historien får vänta till en annan dag. Nej, alla dessa två pionjärinsatser har blivit
aktuella helt enkelt därför att jag råkade på en papplåda med mina gamla klippböcker när
jag röjde i källaren häromdan. Man brukade ju flitigt klistra in sina artiklar i
klippböcker. Ett, vad ska man kalla det, ett utpräglat monkish
pursuit... Jag var mitt egos munk. En klipp- och
klistermunk. Ursäkta mig. Jag yrar. P.S. Jag har just hittat vinnaren i tävlingen
Årets Umlaut! Pricks of the
Year! Den lite halvtråkiga Madeleine Bunting skriver
i Guardian idag om de nordiska länderna och väjer inte för en enda i sammanhanget given
klyscha, framför allt då ”jäntelagen”... Underbart! The Girlie Law... Onsdag 13
augusti 2008 - : - Sakta vi mal genom kvarn... Oftast är det ju som att prata med en jävla tegelvägg, men ibland blir
man långt om länge hörsammad. Skatteverkets nya ”ställningstagande”
i fråga om egennamnen kommer nästan på minuten sexton år efter min epokgörande, sylvassa,
och elegant proportionerade analys av namnlagens politiska ekonomi, i salig
Moderna Tider (juni/ juli 1992), en artikel betitlad ”Släpp namnen loss!”. Jag vet, genom
hemliga kanaler, att den fick ett visst genomslag på Patentverket, som på den tiden var
den behöriga myndigheten i fråga om namnlagens tillämpning: man tog sig (enligt
mina hemliga kanaler) för pannan och utropade förtvivlat: ”Är vårt arbete sålunda
förgäves...!?” -”Nej då,” svarade jag med ett tolerant leende. ”Jag är bara före min
tid.” Här -
till allmän lärdom och beundran - finns artikeln scannad och stöpt i
pdf-format (1.9 Mb). Här
finns en engelskspråkig variant (också den i pdf). . Tisdag 12
augusti 2008 - : - Notes & Queries Avd.
Stuff-this-for-a-game-of-soldiers: I två veckor har min ftp, och i tjugofyra timmar har min html, varit blockerade - av min egen brandvägg! Avd.
Justification-Schmustificiation: Allt ryssarna behöver göra är att säga att Georgien sitter på massförstörelsevapen, ergo: ”That oil belongs to Daddy”. Avd.
Obligatorisk läsning (nr. 347 i serien): Smörgåsbordet,
världen, universum... Måndag 11
augusti 2008 - : - Darwin och simkonsten Det finns (många, många) tillfällen när jag inte alls hänger med i
svängarna. Ett av dom hade (tror jag) sitt ursprung i en artikel i
Wired som blev väldigt omskriven (och delvis kanske missförstådd) därför att den påpekade att mänsklig
evolution fortfarande pågår, med allt vad det innebär av anpassning, maximering, blaha
blaha. Det var ett faktum som gjorde många upphetsade men som för mig tycktes
alldeles-förbannat- screamingly självklart, helt enkelt
därför att motsatsen vore så jävla bisarr: när i så fall tog evolutionen slut? 1848? 1917? På sextiotalet? Och därför att
homo sapiens i så fall skulle varit ensam bland jordens alla arter om att besitta ett
slags överjag som kunde ta beslutet att ”enough is enough”, som kunde luta sig tillbaka
i den genetiska fåtöljen (319:- på Ikea) och ”admire the handiwork”, liksom... Nå, hur som haver, detta seguear nu elegant in i ett nytt exempel på,
tja, kalla det brist på anpassning, som jag hörde i ett OS-samtal på BBC häromdan.
Det visar sig att simmare, som ett släkte för sig, är oerhört klumpiga när dom
befinner sig på land, på det torra, i upprätt ställning. Vaser flyger i golvet, nycklar
passar inte i nyckelhål, trösklar snubblas över, tallrikar går i kras. Dessa ikoniskt
strömlinjeformade, jaguar- liknande kroppar - dom ser ju ut som dom är gjorda av krom, som om dom
skapats av Cadillacs chefsdesigner år 1947 - finner alltså ickevattenvärlden
ett formidabelt, farligt, rent av dödsbringande hinderlopp. Och vi har ju redan sett
att det inte växer hår på dom längre. Deras hud har börjat få artificiella inslag. Deras
syn blir mätbart sämre och sämre med varje generation. Dom vet inget annat än tider,
och dom tror att fjärilar kan simma. Och denna begynnande hemlöshet på torr mark markerar ju inget mindre
än första steget tillbaka till the primeval sludge. Det är där vi på Pressylta säger
tack och farväl till den simmande delen av mänskligheten. See you in the pond, guys. Vi stannar nog kvar här i baren så länge. Mine’s a pint. Lördag 9
augusti 2008 - : - Sommarföljetongen “Strindberg
och Lasse” (3) Titanen Strindberg och hans mindre bemedlade
bror Lasse stod en dag och språkade med Ored Svängman, hästuppfödaren på
Linusbacken på Värmdö, det var sommaren 1886, ungefär. -”Det
är en yrer fux ni har ute på betet därborta, mäster Svängman” sa Strindberg och pekade på en särskilt yrer fux ute på
betet därborta. -”Ja,”
sa Svängman, ”Han krumbuktar och ystrar och stampar och flyktar med ivriga hopp över stock och stenbumling som den
värsta sprakfåle i mars. Jag är rädd att han ska göra sig illa... vindpuffar i
hovskägget... vem vet allt som kan
hända...” -”Friheten
ute på betet har tagit den unge fuxen från vettet...” reflekterade vår nationalskald, djupt. -”Ja,
det blir nog att göra nåt’åt’et...” suckade Svängman. Lasse
hade som vanligt lösningen. -”Ställ
den i stillhet i stallet i stället!”
Och med detta nickade mäster Svängman eftertänksamt. Strindberg mörknade. Tisdag 5 augusti 2008 - : - Home is the most
important place in the world... ...och hem har jag just kommit efter mitt årliga IKEA-besök
för att kolla “who’s in and who’s out”
på Billyhyllorna. I år, kan jag
rapportera, är det mer stil på grejerna än vanligt. För första gången, vad jag vet, har en Nobelpristagare fått
den äran: nej, inte Solzjenitsyn, men dock V S Naipaul med ”Ett hus åt Mr Biswas” (jag räknade
84 ex. enbart i vardagsrumsavdelningen). En oftig kandidat till priset är
André Brink, vars ”I åtråns namn” också
fanns uppradad, i minsta lika många ex. som Naipaul. En av mina gamla idoler, Lars Ardelius, har fått med ”Världens ställe: herrgårdsroman”
från 2000 (i ungefär samma antal exemplar, faktiskt). I övrigt i det stora
hela, som väntat, en massa svensklitterär landfill, mycket av det av författare som
heter Rolf i förnamn. Och så en massa Bonnierlexikon. Ho hum. Och charksortimentet i mataffären är... Under. All. Kritik. Jag säger
inget mer. Under. All. Kritik. Måndag 4
augusti 2008 - : - Litteraturovetenskap Jag låtsas inte om att jag faktiskt läst ”Ivan Denisovitj...”, för jag
vill så gärna ha det på min meritlista att jag aldrig läst Solzjenitsyn.
(-”Ni koketterar med er okunskap!” fick jag en gång reda på av en gnällig liten sprätt till
statsvetarprofessor vid namn Leif Lewin, det var under en salongsdiskussion om kärnkraften för en
herrans massa år sen, och jag vill alltså gärna bära med mig det omdömet in i den senare,
höstliga fasen av mitt intellektuella liv och leverne...). Nej, Solzjenitsyn är aldrig
något som lockat mig. Det är en slags litteratur som inte behöver läsare: den har liksom
redan läst sig själv. F. Scott Fitzgerald har jag heller aldrig läst. Och tur är väl det. Edward Luttwak
bör man däremot läsa, han är en slags superrevisionist, ganska långt utåt höger, men totalt oförmögen att skriva en ointressant text,
oftast om big-picture geopolitiska spörsmål. Hans genombrott kom med en en handledning i
statskupper, ”Coup
d’Etat” (1968 [!]), en av de mest kusligt intelligenta böckerna jag
nånsin läst. Nu senast skriver han om the
Bush legacy i Prospect. (Han är också en sån där människa - jag träffade honom några gånger för en del år sen - som uppenbart
tittade alldeles för lite på teve när han var barn; man stöter ibland på den typen
bland intellektuella med politiska böjelser, och politiker med intellektuella. Not enough Sponge Bob, liksom). |